lördag 7 januari 2017

Gammalt och nytt, ryskt och tyskt - årets första läsning

Till min stora lycka kunde jag inleda det nya året med en ledig vecka! Eftersom särskilt senhösten satte min arbetskapacitet på prov var det efterlängtade dagar. Större delen av veckan har jag växlat mellan sköna läsplatser i hemmet, förutom under en dags avstickare till Stockholm. Några riktigt bra böcker har jag fått njuta av, här ett försök till sammanfattning - mest för minnet men också som tips förstås.

Något ryskt hör den här årstiden till, Tolstojs tegelstenar har tidigare vintrar gett minnesvärda lässtunder. Men nu läste jag något nättare till omfånget nämligen Fäder och söner av Ivan Turgenjev. Han berättar om en tid då nya idéer möter gamla, om en son som återvänder hem i sällskap med sin värdeförnekande vän. Här är kritiska diskussioner men också överraskande och omkullkastande kärlek i fina salonger och raska resor med häst och vagn. Tidigare har jag läst Ett adelshem av samma författare och eventuellt något mer.

Säker är jag på att jag nu läst alla översatta fina verk av Kim Thúy. Äntligen lånade jag hem senaste Vi, som är så vackert formgiven både på utsida och insida. Bao Vi som bokens berättare heter talar tidigt om att hon inte lever upp till sitt namn. Enligt namnet är hon pytteliten men dyrbar, i själva verket är hon lång och syns högt över sina kompisar. Sparsmakat, med perfekt valda ord, berättar författaren om Vis flykt från Vietnam med båt till så småningom Kanada. Här formas livet på nytt och liksom väl alla unga formar Vi också sig själv, på ett sätt i krock mot vad som förväntas av henne. Det är enkelt om det komplexa, om att komma bort och kanske hem.

Abdellah Taia har jag länge velat läsa och först ut blev Frälsningsarmén, en självbiografiskt baserad roman. Han berättar om en lillebrors beundran för sin storebror, om det egna uppbrottet som för jaget från Marocko till Genève där studier, men också fördomar, väntar. På vägen mellan de båda platserna sätter en relation med en annan man spår. Det är flytande, poetiskt och mycket bra.

En roman som attraherar redan genom framsidan är En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel. Texten från 1941 tar plats i Wien några år tidigare, 1936. Leonidas står högt på samhällsstegen och fyller den dag boken utspelas 50 år. Bland de maskinskrivna breven i dagens postskörd finns ett handskrivet kuvert som direkt påverkar jubilaren. Det låter slitet men jo, det förflutna kommer ikapp honom. Så väcks minnet av en kvinna han som ung älskade och svek, och samtidigt rädslan för att det han har nu äktenskap och pengar ska försvinna. Om lögn och tomhet, om kärlek som hade kunnat bli. Allt i skuggan av det tilltagande hotet mot den judiska gruppen. En lite dyster och mycket läsvärd wienervals. 

James Wood är en framstående litteraturkritiker i USA. Jag har inte läst hans kritik men blev nyfiken på hans bok Så nära livet man kan komma som handlar om skönlitteratur och läsning. Till en början tycker jag texten är snårig, jag kommer att behöva läsa om för att ta den till mig helt och fullt. Men det är en personlig text om vägen in i litteraturen, om författarens detaljmedvetenhet som kräver en noggrann läsare, om litteraturkritik som "ett lidelsefullt återberättande" bland annat. Min förhoppning var att utveckla mitt eget läsande genom Woods reflektioner och kanske blir det så? Det är hur som helst en hängiven läsare som berättar för en annan hängiven läsare, det är bra nog.

Ibland kommer jag ihåg att titta på fredagsupplagan av Go'kväll som ju innehåller bok- och filmtips. Som tur var gjorde jag det ett par veckor innan julhelgen när Göran Everdahl rekommenderade återutgivna Slutet på historien av Graham Greene. Greene har stått länge på läslistan och nu fick jag äntligen den inspiration jag behövde för att lägga boken, i en äldre upplaga dock, i den fysiska traven. Och oj, vilken läsupplevelse det blev! Historien känns nästan banal att återge. Två män möts efter att inte ha sätts på länge, den ene Henry är gift med Sarah medan den andre, Bendrix, varit deras gemensamma vän och hennes älskare. Nu lättar Henry sitt hjärta; en tredje man tycks ha tagit sig in i Sarahs liv. Svartsjukan blir stor för både Henry och Bendrix, det resulterar i att en privatdetektiv anlitas för att ta reda på vad Sarah har för sig. Till en början återges förloppet och tiden som var innan genom Bendrix ögon, han är även jagberättaren/författaren. Han är en svartsjuk man, rädd för att Sarahs kärlek ska ta slut är han istället för varm och omtänksam självisk och hård. Sarah slits mellan de båda männen och så småningom kommer även hennes bild av händelserna fram. Samtidigt som hennes förehavandet i bokens nu träder fram. Berättelsen skildrar London 1946 men med återblickar alltså till en tid då staden utsattes för bombräder. Det här är en djup, bitvis filosofisk och väl upplagd berättelse om kärlek och svartsjuka men också om religion och tro, om att ingå avtal med Gud. Romantexten tar fäste långt in i mig och känslan av den har dröjt sig kvar. 

På fina Söderbokhandeln i Stockholm gjorde jag årets första bokinköp. 

Med Eugen Ruges familjehistoria Den tid då ljuset avtar, utspelad i DDR, avslutar jag min nyårsledighet. 


Hoppas ni alla har fått en fin lässtart på året! 


måndag 2 januari 2017

Läst 2017

1. Fäder och söner av Ivan Turgenjev
2. Vi av Kim Thúy
3. Frälsningsarmén av Abdellah Taia
4. En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel
5. Så nära livet man kan komma av James Wood
6. Slutet på historien av Graham Greene 

lördag 31 december 2016

Läsårskrönika 2016

Det är dags att summera året som gått. Jag ser tillbaka på en tid med fina resor och kulturupplevelser. Samtidigt har världen brunnit, gränser stängts och beslut som skapar otrygghet och skiljer nära och kära från varandra fattats. Inför året som kommer önskar jag ett betydligt varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Några av årets första dagar tillbringade jag tillsammans med maken i ett snötäckt Berlin där vi såg mycket konst, pulsade på snöbelagda trottoarer och åt värmande potatissoppa. Det mediterades framför bokhyllan och en läsplan tog form. Med den har det kanske inte gått så bra. Vi åkte till grannkommunen Sandviken för att se Suffragette och jag stornjöt av julklappsboken Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter.
Februari: Månaden började på filmfestivalen i Göteborg med ett gäng sinsemellan olika men bra filmer. Hemma i soffan återsåg jag systrarna Evie och Bea i The House of Eliott. Jag var med i min första bokcirkel hos Bokkollo som diskuterade Jane Austens Northanger Abbey som jag råkat köpa på ett antikvariat under besöket i Göteborg. Och så läste jag en av årets allra bästa böcker - De urolige av Linn Ullmann.
Mars: Vi for till Nederländerna under påsken och gjorde en tur rätt in i konsthistorien. Vi såg en spännande utställning med verk av 500-års jubilaren Jheronimus Bosch som firades storligt i sin stad Den Bosch och så fick jag äntligen besöka lilla fina Delft.
April: Det här var en bländande bra läsmånad - jag läste böcker av bland andra Stina Stoor, Negar Naseh och Kazuo Ishiguro. På Världsbokdagen läste jag passande nog Jeanette Wintersons Tidsklyftan som grundar sig på Shakespeares En vintersaga. 
Maj: Vi tog tåget till Köpenhamn och såg konst av bland annat Gerda Wegener och Vilhelm Hammershöi och så beundrade vi magnoliaträdet vid museet Ordrupgaard. En av historiens bästa bokcirkelträffar blev till på mitt bibliotek när vi pratade om Roy Jacobsens De osynliga. Och så avslutade jag för en tid mitt botaniserande i Maria Langs böcker om Puck med just Inte flera mord!.
Juni: Jag hade tur och vann en tävling som Adlibris ordnade på Instagram och fick Kate Atkinsons fina En gud i spillror i min hand som jag läste med stor behållning. En författare som gör sig bra på sommaren är Marguerite Duras, årets bok blev passande nog Sommarregn.  
Juli: Under semestermånaden läste jag till fjälls, sjöss och vid hav och sommarstuga. Efterlängtade romaner slukades - Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, En ömtålig balans av Rohinton Mistry och Skönhetens linje av Alan Hollinghurst för att nämna några. En del lässtunder var mer guldkantade än andra.
Augusti: En dag tillbringades på häftiga Avesta Art som satt samman en extret aktuell utställning. Jag läste framemotsedda Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn i Erik Anderssons briljanta översättning och hängde med Jarle Klepp i Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve och Kompani Orheim som fick följa med på båtturen till stugan på ön. Tummen min gick en match med osthyveln.
September: På bio såg jag Café Society och Love and Friendship, i samma vecka till och med. Och så köpte jag biljetter till Stockholm Literature och laddade upp med att läsa några av årets inbjudna författare - Jamaica Kincaid, Sjón, Almudena Grandes och Ngugi wa Thiong'o. På väg till en helg i Västerbotten råkade det bli så att jag läste Sara Lidmans Tjärdalen och så passade jag på att återse verket baserat på hennes texter som finns vid tågstationen i Umeå.
Oktober: Så var det äntligen dags för Stockholm Literature på ett Skeppsholmen klätt i vackraste höstglöd. Det var fint också att i trängseln träffa på bokvänner från bloggar och Instagram. Men innan dess arrangerade vi för andra året i rad Sätra litteraturfestival på mitt stadsdelsbibliotek med gäster som t ex Elin Olofsson, Arne Dahl och Lisa Bjurwald. Och så fick mina kollegor och jag åka till Stockholms stadsbibliotek och ta emot ett pris av Svensk biblioteksförening. Visst läste jag också i oktober. Strax innan årets Nobelpris tillkännagavs t ex Meg Wolitzers Hustrun där mannen i boken är på väg att ta emot ett annat stort litteraturpris. 
November: Som jag längtat efter att få läsa Hanya Yanagiharas Ett litet liv! Och så besviken jag blev! Desto mer nöjd blev jag med veckan i Toscana, med vyer, väder och vin. 
December: Den här mörka månaden ställde stora krav på min arbetskapacitet. Men jag orkade och ville läsa mycket. Delphine de Vigan stod för ett par av de mer starkare läsupplevelserna men månaden har även innehållit dubbelt norskt genom Roy Jacobsens Vitt hav och Geir Gulliksens En berättelse om ett äktenskap
Året avslutas i viloläge på grund av förkylning. Musik av David Bowie strömmar ur högtalaren och Kim Thúys Vi väntar på att bli utläst.

tisdag 27 december 2016

Julhelgens läsning

Julhelgen ägnade jag åt H.-K. Rönbloms debutdeckare från 1954, Död bland de döda som är nyutgiven på Modernista. Maria Lang vurmade jag nyligen lite extra för men nu var det roligt att stifta bekantskap med hennes samtida kollega.
Mordlösaren i den här tunningen är läraren och historikern Paul Kennet som är lite svår att få grepp om, så misstas han också för att vara både polis och murvel av de andra i boken. Han är på något som från början är en tjänsteresa i ett litet samhälle och råkar hamna på ett pensionat, i ett rum där en man nyss hittats död. Dödsorsaken betraktas som naturlig ända tills Kennet börjar ställa frågor om och ifrågasätta vad som egentligen hänt. Kanske blev mannen i själva verket mördad (eller så klart han blev, det är ju den genren..)? Alla på pensionatet verkar ungefär lika misstänkta, de tycks alla ha någon mörk historia med sig till samvaron i det skruttiga huset. Kennet besöker arkiv och bibliotek, hälsar på länstidningen och gästar läkare i jakten på svaret på gåtan med den döde.

Allt känns inte alldeles klockrent, ibland hänger jag inte riktigt med i slutsatserna som dras samtidigt som ledtrådar placeras ut väldigt synliga. Men det är en trevlig 50-tals deckare och jag har Höstvind & djupa vatten på lut i läshögen.

En rolig sak med Död bland de död är hur den pratar med sin egen genre.

- Ni läser alltså deckare?
- Varför inte? Deckare är påhittade från början till slut, det är det goda med dem. Andra romaner är alltför ofta präglade av det självupplevdas djävlighet. 


Och där anknyter den på sätt och vis an till den text som fick avsluta min julläsning - Det är natten av Karolina Ramqvist.
I sin essä berättar hon om författarrollen, om det svåra att förena sitt skrivande jag med det offentliga jaget som förväntas säga kloka saker om det skrivna till en väntande publik. Trots att jag i min yrkesroll som bibliotekarie arbetar en hel del med att bjuda in författare för att möta sin publik har jag djup förståelse för Ramqvists upplevelse av och förhållande till den situationen.

Däremot förvånas jag lite när jag läser det hon berättar om att läsare av olika slag har så svårt att ta fiktionen för fiktion, att man så gärna läser in eller vill tro att allt är baserat på verkliga upplevelser. Att bli tagen för att ha berättat en sann historia kan förstås vara det bästa betyget vilket Ramqvist funderar över; så äkta går det alltså att skriva. Men att det verkligt upplevda värderas så högt, det är lite svårt att förstå likaså att romanfigurers åsikter ibland tillskrivs författaren... Det som alltid väcker förundran hos mig är författares förmåga att skapa berättelser, att gestalta liv och världar som jag kan kliva in i och göra till mina. Det är magi! (Fast jag måste erkänna att det bland det bästa jag läst i år finns ett par autofiktiva berättelser)

Nu ser jag fram emot att läsa t ex Flickvännen av Ramqvist, inte för att hon levt med en rånare utan för att hon inte gjort det.

Saturnus tecken - på visit i 1600-talet

Åsynen av gäddlever äcklar honom; ostron, orrtuppspastej, kaprissoppa, ängssyra och körvel. Han tänker på Tidö, på hur det förr legat timmerhus här, med gräs på taken precis som hos allmogens. Ett enklare liv. Han kan ibland längta efter det.
Han som längtar i det här stycket, som får i alla fall mig att tänka på Historieätarna, är Axel Oxenstierna. Han var kanslern som under 1600-talet kom att få så stort inflytande över nationen Sveriges uppbyggnad. Oxenstierna är den vuxne, den intellektuelle tänkaren, i kontrast till sin  krigsglada, impulsstyrda kung - Gustav II Adolf.
Ulrika Kärnborg ägnar sig i Saturnus tecken åt Oxenstierna och hovet han verkade i men hon skriver också kvinnornas historia. Främst av dem är drottning Maria Eleonora, som förs från Brandenburg till Stockholm, till borgen som i hennes ögon är helt underutvecklad, till ett liv med den svenska kungen. Hon är en kvinna med stark vilja som hyser en varm äkta kärlek till sin man och hon skulle helst vilja vara i hans närhet även på slagfältet. Men här skildras också Oxenstiernas hustru Anna och hennes liv vid sidan av sin mycket upptagne och påpassade make. Barnen finns här också - både de som klarat sig och de som inte kunnat stå emot de många sjukdomarna.

Det här är en tid av krig men Kärnborg skildrar relationer och maktspel vid sidan av stridandet men också framförallt Oxenstiernas och Maria Eleonoras inre tankevärldar. Medan liksom i förbifarten tecknas liv som bränner fast på näthinnan. Jag tänker en hel del på Hilary Mantels Wolf Hall när jag läser, tänker att de båda romanerna delar närheten och den språkliga troheten till tiden som skildras. Det här är en riktigt läsvärd, levande skildring av ett Sverige på krigsstigen - och inte minst av människorna i och omkring landets styrande centrum.

Som bonusmaterial till boken ser jag just Historieätarnas avsnitt om stormaktstiden. Och så promenerar jag till jobbet med ett par passande avsnitt av Vetenskapsradion historia.

söndag 18 december 2016

Delphine de Vigan - dubbelt upp

Granen står grön, grann och lite sned i stugan, Vinterstudion visar skidstafett och jag har tagit plats i högkvarteret Soffan för att summera den senaste tidens läsning.
I vuxen ålder finner Delphine de Vigan sin mamma Lucile död i hemmet, hon har tagit sitt liv. I Ingenting kan hindra natten berättar de Vigan om sin mamma, om ett liv präglat av psykisk sjukdom, andras självmord, om ett liv utanför normen men också om kärlek, nystart och upprättelse. De Vigan bygger sin berättelse på samtal med familjemedlemmar, genom brev och dagboksanteckningar sin mammas och sin familjs dramatiska och traumatiska historia. Hon möts till större delen av välvilja, av en vilja att berätta, kanske för att förstås. Vem var Lucile? Vad hände egentligen i den här hårt prövade familjen? Skildringen är närgången men samtidigt gjord med finkänslighet och ömhet. Det här är något av det starkaste jag läst i år, så välskrivet och berörande.

Det är inte alltid så lätt att veta om det man läser är en roman, en självbiografi eller kanske autofiktion. Diskussioner och debatter blossar upp ibland om hur långt man får gå, hur mycket man får utlämna verkliga personer, om författarens ansvar. I Norge har t ex nyligen en diskussion om Vigdis Hjorths senaste verk som berör incest pågått. En annan fråga är om det spelar någon roll för trovärdigheten om det som skildras hänt på riktigt eller inte? De Vigan knyter an till frågorna i sin senaste (i alla fall på svenska) roman Baserad på en sann historia.
Bokens berättare heter Delphine de Vigan, hon har gjort succé med en bok om sin mammas historia. Men nu har skrivkrampen kommit och hon kommer inte vidare i sitt författande. På en fest möter hon kvinnan L som snabbt kommer nära, hon verkar veta Delphines innersta behov och blir en del av skrivkampen/krampen. L hävdar det självbiografiska berättandet som det största och uppmuntrar Delphine att hitta sin inre historia. Men vem är egentligen L som alltid befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, som nästlar sig allt djupare in i Delphines liv?

Baserad på en sann historia är liksom L manipulativ och spännande, det är en bladvändare jag knappt lyckas slita mig ifrån. Att ha läst Ingenting kan hindra natten innan var en bonus eftersom den finns med i bakgrunden. Annars är den nya inspirerad av Stephen King som beskrivs som de Vigans favoritförfattare. De är över 20 år sedan jag läste något av King, men nu blir jag i alla fall lite lockad av att ta mig an Lida.

Visst har jag läst de Vigan tidigare! Både No och jag och Underjordiska timmar.

måndag 5 december 2016

Huset vid sjön - lugnande mystik

Vid den här tiden på året när det blir mörkt tidigt och orken tryter längtar jag efter det motståndslösa, efter trygga berättelser att vila i. Förra året läste jag Louise Pennys deckare och bosatte mig mentalt i den lilla mordiska byn där brasan i värdshuset alltid värmde de besökandes frusna kroppar och själar. 

För någon vecka sedan läste jag Kate Mortons Huset vid sjön som levde upp till mina behov. I den nya romanen vävs två tider ihop - 1933 när en lillebror försvinner spårlöst från sitt hem och 2003 när en polis, Sadie, som tagits ur tjänst börjar nysta i fallet. Det försvunna barnets storasyster Alice är gammal nu men fortfarande verksam, hon skriver berömda deckare men vill inte påminnas om det som hände, eller om sin eventuella inblandning i det. Och så finns här det mystiska och övergivna huset vid sjön...

Berättelsen hinner ta många vändor fram och tillbaka innan väven lägger sig till rätta och slätas ut. Ibland är det skönt när trådarna går ihop, när det om än på omvägar slutar rätt förutsägbart. Upplägget där nutid möter dåtid och tvinnas samman verkar vara ett signum för Morton. Framgångsrikt förstås men också kanske lite tråkigt? Men det här var en lugnande läsning för stunden och precis vad jag behövde. 

Två gånger norskt

För en tid sedan hade jag några norska lästimmar här hemma 
då jag återsåg den karga ön först skildrad i Roy Jacobsens De osynliga. I Vitt hav fortsätter historien och prövningarna men kommer också kärleken mitt under kriget.

Kärleken i Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap är istället på väg att rinna ut. Äktenskapet knakar i fogarna. Medan hustrun är ute och springer i skogen med den nya kärleken går mannen hemma i huset och undrar vad som händer eller är på väg att hända. 

Några veckor efter läsningen är det mest känslan som stannat kvar hos mig. Jag minns inte namn eller exakta händelser. Men återigen har jag läst två riktigt bra norska författare. Olika i stil och innehåll förstås men lika i det sparsmakade, i det att rymma mycket både i och mellan orden på relativt få sidor. Starka skildringar på olika sätt.

tisdag 22 november 2016

Ett litet liv - inte som väntat

Ibland simmar man mot strömmen i bokfloden. Ett litet liv, Hanya Yanagiharas roman som jag sett så mycket fram emot att läsa, som jag till och med köpt istället för att låna, föll mig inte i smaken så som jag både hoppats och förväntat mig.
I centrum för handlingen är de fyra vännerna Malcolm, JB, Willem och Jude - de har känt varandra länge och läsaren följer dem också under en längre tid. Romanperspektivet skiftar något mellan männen för att sedan landa i Jude eller kretsa kring honom. Hans oändligt trasiga historia vecklas bit för bit ut för både personerna i boken och för mig som läsare. Hans uppväxt som föräldralös har kantats av de värsta tänkbara övergrepp. Det ena har lett till det andra - fasorna har uppsökt honom. Jude är en både själsligt och fysiskt svårt skadad människa. Trots att han som vuxen tycks ha de bästa förutsättningarna för att läka verkar han aldrig bli riktigt hel. Vid sin sida har han vännerna, relationer som under handlingens gång utvecklas åt olika håll. Här finns också mentorn, läraren som får en alldeles särskild betydelse i hans liv. Och han har läkaren som rycker ut i tid och otid för att lindra, göra bättre.

I Yanagiharas roman är det antingen toppen eller botten, aldrig antingen eller. Kvartetten har inte bara lyckade karriärer, de är exceptionellt framgångsrika. Jude når inte bara helvetet - han firas också högt över alla andra buren på kärlekens armar. Och långsamt får jag nog. Får för mycket av det onda, men nästan ännu mer av det goda. Det berättas och beskrivs, föga lämnas till mig att tolka och själv sätta ord på. Men det är nog inte förrän jag läser Jonas Thentes krönika, där den här romanen utgör ett exempel, som jag förstår vad som verkligen skaver. Den här romanen, och de olika figurerna i den, är så inkapslad i sig själv och de i sig själva. De blickar inte utanför sina egna liv, utanför sin egen horisont. Det spelar ingen roll att det är en roman utspelad i New York, staden blir ändå mest en kuliss till dessa på olika sätt märkta människor. Samtiden tittar inte ens in.

Jag förstår att man kan älska den här boken och jag förstår all kärlek som öses över den vilket är tydligt i bokens eget instagramkonto. Men jag drabbas inte och deltar inte i författarens känslospel, vilket förstås känns lite trist med en roman jag sett så mycket fram emot. Inte ett öga vått.

Toscana i november

Den här bloggen verkar ha gått i vinterdvala, 9-årsdagen har passerat obemärkt förbi och intet har skrivits. Ändå har dess vintertrötta bloggerska läst och rest sedan sist. Passande nog, med tanke på Kulturkollos veckoutmaning, gick resan till Italien.

Innan maken och jag gav oss av botaniserade jag i hyllan här hemma och fann en oläst italiensk roman - Primtalens ensamhet av Paolo Giordano. Den här starka, såriga vänskaps- och uppväxtskildringen fick hänga med till bland annat Lucca. Här har vi tagit plats i bokcaféet i den pelarförsedda bokhandeln i den mellanstora staden.
Behovet av Italien går inte över och den här gången besökte vi Toscana. Den första delen av veckan tillbringades i Val d'Orcia som var överjordiskt vackert.
Vi traskade uppför och mellan kullarna runt vårt agriturismo, den gård vi bodde på. Det var en dröm som blev sann - att testa att bo "på landet" i Toscana omgiven av berg, öppna fält och himmel.
Närmaste stad var fina Pienza där antalet ostbutiker per invånare måste vara extremt hög. Men vi snirklade oss fram i vår hyrda lilla Fiat och bekantade oss även med flera orter (och ostar) i närområdet - Montalcino, Montepulciano och så vidare. Finaste fint.
På gården fanns får, höns, stora grisar, en ko och kärleksfulla maskiner
här hördes jägares skott i fjärran, anades hjortar på håll.

Vi åkte en bit och bodde några nätter på en vingård där farbror Paolo kämpade för att få värmen att fungera i den utkylda lägenheten. Vinskörden var över men vi fick tillfälle att känna på gårdens egen smak när ägarinnan levererade en äkta italiensk middag med antipasto, primo, secondo, contorno och dolce direkt till dörren. Så slukades en sorbet gjord på gårdens egna citroner tillsammans med ett sprittande vitt vin.

Florens var så nära och den sista kvällen åkte vi dit för att se en utställning av min mans stora idol Ai Weiwei. Nu visade sig det sig tyvärr att Trenitalia, precis som de svenska tågen, kan bli rejält försenade. Till museet kom vi efter sista insläpp och hastade istället genom den vackraste av städer i jakt på en bit god mat. Slutet gott allting gott ändå och jag ser tillbaka på ännu en vacker Italienresa.

torsdag 3 november 2016

I vilt tillstånd - med stor smärta läst

Den här veckan har jag efter jobbet ägnat mig åt en snabb och svettig läsning av en riktigt bra roman - som växlar handlingen mellan USA och Haiti. Mellan de som inte har och det som har, mellan kärlek och hat.
Mireille besöker sina rika föräldrar på Hatiti tillsammans med sin man och lille son. En dag ska de åka till  stranden, pojken ska för första gången bada i havet. Men de omringas av bilar med beväpnade män och den lyckliga idyllen förvandlas till ett helvete. Mireille kidnappas och hålls fången i ett rum som i hennes värld är en bur där hon utsätts för de hemskast tänkbara övergrepp. En lösensumma krävs av hennes far - som istället för att direkt betala för sin dotters liv följer sina principer, försöka rädda det han har och sviker.

Tretton långa dagar går, fyllda med brutalitet, skräck och ångest. Mireille tappar tron på överlevnad, hon vill utplåna sig, vara ingen - men återuppstår. Vägen tillbaka är lång, svår och sårig både för Mireille som är direkt berörd och för hennes anhöriga som inte förstår situationen fullt ut, inte får närma sig. 

Vad gör fattigdom respektive välstånd med människor, hur formar det oss och vårt sätt att se vår medmänniska? Vad gör det vilken färg vår hud har? När upphör man att vara människa? Det är frågor som vävs in i Roxane Gays smärtsamma, starka och vackra romantext I vilt tillstånd där läsaren alltså följer Mireille och hennes familjs öde. I tillbakablickar får vi en fint skildrad kärlekshistoria som kontrast till mörkret. De balanseras bra mot varandra och gör romanen uthärdlig. Det finns godhet och kärlek. Också. 


måndag 31 oktober 2016

Två dagar på Skeppsholmen - #sthlmlit

Solen strålade och löven lekte guld på Skeppsholmen, Stockholm, där jag tillbringade större delen av helgen. Det var dags för årets upplaga av Stockholm Literature och mitt andra besök där.
Förra gången, 2013, fick jag lyssna till några av mina absoluta favoritförfattare t ex Chimamanda Ngozi Adichie och Jan Kjaerstad. Årets startfält var inte samma drömuppställning på förhand men dagarna bjöd förstås ändå på flera intressanta, inspirerande möten med författare jag läst in mig på inför litteraturdagarna.
Sex scensamtal hann maken och jag lyssna på under helgen. Det handlade om den kreativa processen, om konstens möte med litteraturen, om sagans inflytande, om att odla sin trädgård, om historiens makt över nuet, om död och förtvinade penisar...

Vilka var mina höjdpunkter?
  • Jamaica Kincaids levande beskrivning av sin väg in i litteraturen, om sin skrivprocess och om det onödiga med lyckliga slut. Hennes viftande händer tyckte jag om liksom hennes humor.
  • Mästarmötet mellan Sjón och Ngugi wa Thiong'o som förde samman Island med Kenya.
  • Dorit Rabinyan och Elisabeth Åsbrink som verkligen möttes på scenen i ett samtal om bland annat "what if". 
  • Don DeLillos röst och rytm när han läste ett utdrag ur sin senaste roman under samtalet på scenen.
  • Det surrealistiska samtalet mellan Martina Montelius och den japanska poeten Hiromi Itõ. Vad var det vi var med om?
  • Påminnelsen om hur viktiga översättarna och tolkarna är för litteraturens röster - och för oss som tar del av dem.
  • Att vi råkade bo på samma hotell som flertalet författare och fick så att säga både Kincaid och wa Thiong'o till frukost.  
  • Att, om än snabbt, återse bokvänner/bloggare och träffa på några nya.
Var det någonting som inte fungerade?
  • Lite för ofta saknade jag lyhördhet och nyfikenhet i samtalen. 
  • Här var samtalsparters som hellre ville driva sin tes än lyssna in vad författaren egentligen sade.
  • Här var författare som hellre än att svara på frågor och delta i samtalet på ett föreläsande sätt upprepade tidigare nötta fraser. 
  • Det är fint om huvudgästerna snabbt släpps in i samtalet. Det hann till exempel gå 15 långa minuter innan det intervjuande paret Kristina Sandberg/Mats Kempe lät Jamaica Kincaid komma till tals. 
När möten genom samtal fungerar och lyfter kan det bli fantastiskt. Så min förhoppning är att man väljer samtalspartners mer omsorgsfullt nästa år. Men. Allt som allt är jag mycket nöjd med helgen! Så klart.
Roligt var också att vi hann slinka in på releasefesten för Natur & kulturs tidskrift Revy. Exakt när Athena Farrokhzad inledde sin uppläsning ramlade vi in på Musikaliska. Det var fint.

Nu ska jag läsa de sista 20 sidorna i Toni Morrisons Jazz som hela första alnlånga numret handlar om.

tisdag 25 oktober 2016

Att läsa och det senast lästa

Sverigeaktuella Almudena Grandes intervjuas i bloggen som Norstedts förlag driver. Hon berättar om läsningens betydelse i hennes liv och säger att "När jag läste kunde jag leva fantastiska liv, som var mycket mer spännande och härliga än mitt eget. Jag läste och det hjälpte mig att stå ut med min egen verklighet." Och fortfarande läser hon hellre än skriver, trots författarskapet, och delar samma dröm som jag - att få betalt för att läsa. 
Det är ofta lite svårt tänker jag att sätta ord på vad läsningen egentligen betyder. Det handlar om underhållning, förströelse och en massa nyttoaspekter ja visst men det är inte därför jag läser. För framför allt handlar det om något så mycket större. Och det är där det blir svårt. 

Intresset för litteraturen, romanerna, det skrivna ordet är det är det som jag hållit fast vid allra längst. Det är det mest bestående, mest genuina. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle se ut utan dessa intag av ord, av berättelser, av andra liv och vidgade vyer som en annan människa skapat för mig. En dag utan en rad läst är en fattig dag och en dag av ihålighet. Jag bottnar i mig själv - och i böckerna jag läser. 

Under senhösten ser jag fram emot att läsa Så nära livet man kan komma av kritikern James Wood som jag tror kan hjälpa mig att utveckla och fördjupa min läsning. 

Men nu tänker jag lite på vad jag läst och upplevt den senaste veckan:
Genom Emma Clines Flickorna har jag fått uppleva tonåriga Evies möte med flickorna i kollektivet inspirerat av Charles Mansons mordiska sekt. Hon blir både fascinerad av och förälskad i en av de unga kvinnorna och i det hela kollektiva fenomenet styrt av en oförutsägbar Russell, men det är alltså inte han som är lockelsen. På ranchen där kollektivet vistas finns närhet, uppskattning och samhörighet. I nutiden brottas den vuxna Evie fortfarande med minnet av det som hände samtidigt som makabra detaljer sipprar in i berättelsen. Men det är inte morden som begås som är det centrala utan flickskapet, flickskapandet, att testa sitt jag och sina gränser. Riktigt bra tyckte jag om Flickorna, sättet Cline inträngnade skildrar Evie både som tonåring och som äldre, i spåren av det som hände då.


Alma Kirlic tar i En svensk kändis med mig från krigets Bosnien och förlusten av en far till nuets Uppsala och en tjänst som sufflör. Däremellan finns det första mötet med Sverige, gymnasietiden i Karlstad, relationer till olika killar och längtan bort. Tider och platser varvas hela tiden med varandra, tillför varandra mening. När berättaren Alma kommit till Sverige med sin mamma och syskon är hon inte längre en ung kvinna med koll, hon är en flykting och hennes liv delas upp. Det inre livet är rikt, klokt, reflekterande medan det yttre handlar om att inte kunna språket, reda ut missförstådd, att tyda sociala koder och normer, vara "den andra". Och så målas bilden av mötet med svenskheten upp, samtidigt som hierarkier genomskådas. Även om jag inte alltid gillar Alma så är det henne jag som läsare tar parti för, hennes erfarenheter som jag delar under läsningens gång. 


Avi Avraham är kriminalkommissarie i Dror Mishanis deckare Okänt hot, som är en andra fristående del men den första jag läser. Efter ett misslyckande som utredare i den första Utsuddade spår är Avraham på banan igen och tar sig an ett fall med en bombattrapp utanför en förskola i Tel Aviv. Men det visar sig bara vara början på ett fall som snart leder fram till ett helt annat vilket undan för undan utkristalliseras för Avraham och mig. Jag gillar den här kriminalaren som kanske är en israelisk variant av Montalbano men är inte helt nöjd med brottsfallen. Det ena av dem innefattar en mördare vars  beräknande sätt inte riktigt stämmer med hans figur. Men allt som allt är var det en lagom spännande historia att pusta ut tillsammans med efter en lång arbetsvecka.

fredag 21 oktober 2016

Hustrun och kulturmannen

Det är på flyget till Helsingfors Joan bestämmer sig. Hon ska lämna sin man sedan många år. Men nu är de på väg till en prisutdelning, maken Joe som är en uppburen författare ska ta emot ett fint litterärt pris, nästan lika fint som Nobelpriset.
Meg Wolitzer berättar rappt, smart och snyggt om en relation som nog alltid varit i obalans. Vi lär känna Joan och Joe vid tiden för deras första möte - han lärare, hon student, båda aspirerande författare. Joe lämnar fru och bebis för Joan, ett mönster som upprepas även om de stannar kvar hos varandra. I alla fall fram till bokens nu.

Förutom relationen mellan makarna finns här författaravund och svettiga nätter i väntan på att samtalet om det stora priset ska komma. För mig blev det en riktig metaläsning eftersom jag läste romanen dagarna innan Nobelpriset skulle tillkännages och förhandsspekulationerna var som livligast. Kanske är bokens Joe en av de pinsamt indignerade stora amerikanska berättarna? Eller.. hur står det egentligen till med Joes litterära begåvning?

Jag tycker så mycket om den här boken! Viker små hörn fast det är en lånebok. Småskrattar ibland, blir så arg ibland - läser verkligen med texten. Gillar till och med hur Joan som är bokens berättarjag diagnosticerar oss Nordenbor.

Hela Norden är förtjusande med sitt isfiske och sin snö, men alla hade hört talas om finnarnas, norrmännens och svenskarnas inrotade dysterhet: deras supande och inbitna olycklighet, deras vemodigt klagande sånger och förstämda mörker mitt på dagen.  

Det är ju också en bok om "kulturmannen" eller om hans kvinna, hustrun. Det är roller och rollspel som når långt utanför äktenskapet. Och jag ser vid sidan om romanen ett inspelat samtal från bokmässan om den här mannen - det är Ebba Witt-Brattström, Lena Andersson och Åsa Beckman som språkas. Så tar boken vid,  ofta hakar litteraturen jag läser för stunden in i det andra. 

Jag förstod inte vem som skulle kunna tycka om en skrävlande kvinnlig författare. Vilken man skulle stanna hos henne och inte känna sig hotad av hennes omåttligheter, hennes ilska, hennes lynne, hennes talang? Vem var han, detta fantasifoster, en ohotad make som ändå var attraktiv och stark i sig själv? 

Det är svårt ge omdömen om saker och ting som inte förminskar, kapslar in. Enklast att säga: Läs, läs, läs.

torsdag 13 oktober 2016

Dylaneffekten

På mitt lilla bibliotek laddade vi med storbilds-tv, ett gäng tänkbara pristagares böcker och med dryck av ciderkaraktär. Så klev Sara Danius ut ur sitt kontor och förstummade den lilla publiken framför teven. Vi blev så förvånat till oss att motiveringen slank oss helt förbi.
Bob Dylan alltså. Valet som fått mig att framstå som en skämtare när biblioteksbesökare frågat vem som tilldelats priset. Och jag som skulle kommentera priset i Radio Gävleborg skickade in en mer musikkunnig kollega i studion istället. Ändå, det är mångas stora idol som igen bekräftas och belönas. Och han har ju tidigare förekommit i spekulationerna, men i år har jag inget minne av att ha sett hans namn någonstans. Den här gången var det inte attläsahögen som växte utan spellistan som ökades ut.