söndag 19 mars 2017

En tidig påskekrim i år

Det är en bit kvar till påsk men påskekrim startade visst redan nu, jag har i alla fall läst årets påskdeckare! Jag följde upp förra årets läsning med Kristina Appelqvist trea, Smultron, bröllop och döden och fick vara med om ännu en mordgåta med koppling till Västgöta universitet.

Den här gången har en forskare, expert på Shakespeare, varit försvunnen ett bra tag. Men så i samband med en bröllopsfest hittas han minst sagt djupfryst. En parallell handling utgörs av en amatöruppsättning av Romeo och Julia som väcker en släktfejd till liv även utanför scenen. 


Litteraturforskaren Helena Waller är på plats förstås, precis som i de två andra delarna, och hennes mysterielusta triggas när det framkommer att den dödade forskaren varit ett hemligt manus av Shakespeare på spåren. Texten ska innehålla ett alternativt slut på just Romeo och Julia. Jakten på manuset utgår från en gåta som för Helena och hennes nära vän Mikael till Verona, men inte direkt till Julias balkong.  


Liksom i tidigare böcker om Helena Waller spretar Appelqvists historia åt en massa olika håll. Det är många personer att ha ordning på, både för läsaren och författaren. Jag avverkar sidorna snabbt, är i ett härligt läsflyt, men funderar samtidigt på vad skulle kunnat göras bättre. Det är en berättelse med potential att bli något intressant och bra men den behöver putsas och friseras för att bli lättare och lite mer språkligt elegant. Alla människor behövs verkligen inte, jag hade t ex dumpat journalisten Frida och ännu mer betonat Helena som huvudrollsinnehavare. Nu är det så många på scenen att det är svårt att hitta någon att fästa blicken på. Men alltså - akademisk miljö, Shakespeare och Verona - det går ju verkligen an ändå.

Med Audrey-flickorna i skärgården

Ända sedan 2008 då Audrey-flickorna kom har jag varit sugen på att läsa den och nu, plötsligt, infann sig ett starkt sug efter den och strax fanns boken i min padda. Snabbt gick läsningen, e-böckerna svischar det visst lite extra om.

M är bokens berättare och traditionsenligt tillbringar hon några dagar i Stockholms skärgård, i en stuga med tydliga spår av Albert Engström, tillsammans med ett gäng väninnor som lärt känna varandra för många år sedan på Expressen. Det är svårt att låta bli att klura på vilka kvinnorna är, för det ska vara en nyckelroman, men jag kommer inte på mer än någon enstaka (förutom författaren då). I romanen har de fått fantasifulla namn som jag inbillar mig nog säger något om deras personligheter. 


I romanen varvas dagarna på ön och deras samtal där med minnen från deras gemensamma yrkesliv. De kämpade kreativt mot gubbväldet på tidningsredaktionen, de har stöttat varandra genom äktenskap och ibland oönskat familjeliv. De är 40-talister och har verkligen stridit för ett jämlikt arbetsliv och överhuvudtaget liv. Så läser M Bitterfittan och häpnar över att samma frågor fortfarande är aktuella, har vi inte kommit längre?! Och jag tänker att den frågan ekat ännu högre nu när kvinnor måste marschera på nytt för, kan man tänka, grundläggande och självklara rättigheter. Deras samtal i nuet är minsann inte alltid lätt och lustigt men en air av livsnjuteri vilar över texten, liksom den skadade måsen Erik som cirklar runt ön.


Framförallt tänker jag att Audrey-flickorna är en varm, fin och roligt formulerad kollektivroman, en hyllning till vänskapen. Beskrivningarna av kvinnorna är poetiska och ömsinta. Audrey Hepburn är ledstjärna och förebild genom sin anständighet och förhållningssätt till livet, mot henne ställs det ytliga och konstlade. 


Vännerna på än är själva långt ifrån konstlade, och här faller hur som helst alla masker. Jag är glad att jag äntligen tog mig för att läsa Audrey-flickorna och jag önskar verkligen det fanns fler romaner av Monika Björk. Några deckare finns visst, utöver förstås böckerna om trädgårdar och vandringar. Men tonen, som påminner lite om Cecilia Hagens (är hon med i boken?), i den här gillar jag så mycket. Och mycket vill ha mer.


söndag 12 mars 2017

Binas vidunderliga historia

1852, 2007 och 2098 det är årtalen då handlingen i Maja Lundes Binas historia utspelas. Gemensamt för de tre parallella berättelserna är bin och biodling men också familjeband och relationer.
1852 är William sängliggande i sitt hem i England, varför klarnar allt eftersom. Han är vetenskapsmannen som lade forskningen på hyllan, gifte sig och fick barn. Sonen går sin egen väg till pappans stora förtvivlan, döttrarna, däribland en särskilt kunskapshungrande, är knappt synliga. En ny sorts bikupa får William att vakna upp - och drömma nya drömmar.

2007 kämpar George i USA med sin biodling. Hur ska gården expandera? Hur ska han få sin fru att släppa tanken på att flytta till varmare breddgrader? Och hur ska han få sin son att intressera sig för allt det som ska bli hans till slut? Men så går något fel och bina dör. Katastrofen är här.

2098 klättrar Tao i träd för att för hand pollinera och skapa frukt, bin finns ej mer. Det är ett hårt arbete och för sin sons räkning drömmer hon om ett annat liv. Men något inträffar som slår allt i spillror och som skapar något nytt. En mardrömsresa till Beijing visar tydligt att inget är sig likt, att den stora kollapsen drabbat världen.
De tre spåren vävs fint in i varandra med korta kapitel som driver min läsning framåt. Romanen är gripande, fint gestaltad, välskriven och mångdimensionell. Jag läste de sista sidorna igår, sittande på förstukvisten; det var årets första lässtund utomhus. Några bin hördes inte, det är ju för tidigt, den dag de inte längre finns blir konsekvenserna hisnande. Binas historia väcker tankar om liv och framtid, om politik och klimatkris. Författaren förvaltar väl sitt kunnande och omsätter det i en vacker och dyster roman. 

torsdag 2 mars 2017

Levande och döda

I morse avslutade jag Han Kangs Levande och döda med känslan, aningen, av att ha läst en framtida Nobelpristagare.

Romanen inleds 1980 efter ett stort uppror i staden Kwangju i Sydkorea. Studenter och arbetare har protesterat mot regimen – och regimen har slagit tillbaka. Nu tas massakerns offer om hand i ett tillfälligt upprättat bårhus. Bokens första kapitel har ett du-tilltal, där ”du” är tonåringen Dong-ho, som letar efter en vän – död eller levande. Dong-ho blir en av hjälparna som tar hand om de dödade och deras anhöriga, som precis som han själv, söker. Scenerna är starka, stank och värme nästan kännbara. Massakern är utgångspunkten för resten av texten men perspektiven flyttas.


I romanens kommande kapitel talar andra röster om det som hänt och om hur livet (eller döden) kom att bli –  alla med någon slags anknytning till massakern och till Dong-ho. Det är flera tider och stämmor som träder fram, alla speglar ett samhälle, ett land, med förträngda minnen, sorg och saknad. Alla överlevande orkar inte fortsätta överleva och alla vill inte gräva i det förflutna för forskarvärldens räkning medan andra drivs av viljan att berätta. Över allt finns censuren som tycks påverka både tankar, uttryck och känslor.  

I den här både vackra, kärleksfulla och fruktansvärda romanen finns så mycket att ta till sig. Den baseras på en verklig, fasansfull händelse. I en intervju i Dagens Nyheter (170127) berättar författaren att massakern fortfarande är ett känsligt ämne i Sydkorea, men att de berörda familjerna i alla fall fått upprättelse. 

I samma intervju säger Han Kang också att:


– "En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än i dag det enda möjliga svaret i livet."

Nu ser jag fram emot att läsa Vegetarianen, den som Han Kang tilldelades Internationella Man Booker-priset i fjol. ​

söndag 26 februari 2017

En kulturdag i Stockholm

Mitt favoritavsnitt, eller i alla fall det som fastnat bäst i minnet, av Historieätarna är från den allra första säsongen och handlar om Frihetstiden. Niklas Ekstedt är kocken som tillagar kulinariska excesser som karpsoppa, mule och så kronan på verket den bisarra rätten "hönsfågel fylld med småfåglar". Menyn på hans restaurang Niklas ser helt annorlunda ut och maten som serverades mig där igår kväll fick smaklökarna att dansa av glädje. Det blev en storstilad avslutning på en väldigt fin kulturdag.


Med vi började tidigt, maken och jag, och kom fram till Stockholm lagom för en förmiddagsfika på Vetekatten. Sedan traskade vi i sakta mak i solen mot nyöppnade Galerie Forsblom på Karlavägen. Deras första utställning sätter ribban med verk av världskände Ai Weiwei som kommenterar och kritiserar kommersialism, masskonsumtion och förtryck. Han läser av samtiden, är mitt i den och gestaltar stora frågor i sina verk. Historia möter nutid, långsamhet ställs mot snabbhet, massa mot individ. Han ger också bokstavligt, i fotografier från kända platser i världen, fingret åt eliten, åt makten, åt konstens stela strukturer. Samtidigt är han en del av det, är här i galleriet på Östermalm omgiven av de pengar som behövs för det storskaliga skapandet (tänker jag, inte cyniskt men kanske fördomsfullt...). Jag gillar Ai Wewei, han är en viktig konstnär, en rätt röst för vår tid och har tidigare sett hans verk på Magasin III och på Open Art i Örebro.


Därefter tog vi plats på livfulla Café Pom och Flora där en macka med avokado och ägg gav ny energi. Så efter ännu ett värmestopp, på en helt vanlig bokhandel med rea, väntade kulturturens huvudmål - föreställningen Egenmäktigt förfarande på Scalateatern. Eva Dahlman har regisserat pjäsen baserad på Lena Anderssons roman. På scenen är Jessica Liedberg Ester Nilsson och Krister Henriksson Hugo Rask medan Malin Cederbladh och Ann Westin bildar väninnekör och Rasks entourage. Så smart och med mycket humor spelas Esters och Hugos möte upp i något av det mest genomarbetade och bästa jag sett på länge. Som publik sitter jag och myser och ryser, lycklig över hur bra det är, över hur skickligt man berättar fram historien, över alla snygga rollbyten (t ex hur Ann Westin i ett andetag skiftar roll från väninna till en bolmande Dragan), över hur man med små medel skapar en stor föreställning. Det här är briljant! Scalateatern var också en fin upplevelse, lite skamfilad men avslappnad med lättsamt barhäng som ingång till scenrummet. 


Några timmar senare smälter jag intrycken och den goda maten i väntan på bussen hem, klappar på de nya böckerna och bubblar inombords av lycka över att ha fått vara med om en så fin kulturdag. 

onsdag 22 februari 2017

Från Masja till Vända hem

Masja (1871-1906) hette en av Lev Tolstojs döttrar, och om henne har Carola Hansson skrivit en stark, fin roman. Hansson är själv då och då med i texten vilket ger närvarokänsla och bryter illusionen av att det "bara" är fiktion. 


Masja lever nära sin far, nästan i symbios, hon stöttar hans omdanande idéer och är starkt involverad i hans skrivande. Det är ingen enkel relation, inte heller den svalare till mamman. Båda föräldrarna har stort inflytande över Masja, särskilt över hennes val av livskamrat. Så starkt inflytande att man ibland läser med både förtvivlan och frustration - låta Masja välja sitt eget liv! Men även på andra sätt är livet svårt; sjukdomar sprids snabbt genom byar och gårdar, flera syskon dör små. Masja själv hjälper fattiga och sjuka men är också själv sjuklig, går igenom flera missfall och räcker aldrig riktigt till. Det tog sin tid att läsa den välskrivna romanen, över två veckor, men varje läsminut var värdefull. 


Även Yaa Gyasis bok Vända hem handlar om en familj men sträckt över betydligt längre tid. Historien startar i Ghana på 1700-talet hos Effie och i nästa kapitel Esi. Effie och Esi är halvsystrar men de känner inte till varandras existens. Utifrån dem förgrenas romanen i två släktled med slaveriet i en central roll. Hur präglar det att vara, eller ha varit, vit mans slav människor genom tid och rum? Det utforskas genom dramatiska, ibland obegripligt grymma och ofta rörande händelser ända in i vår egen tid. Ibland tappar jag bort mig, bläddrar bakåt och läser om, hittar tillbaka till rätt tråd, till rätt familj. Det är många liv och öden att ta del av, de är lätta att engagera sig i. Språket är lite robust och beskrivande men historien är gripande, stark, viktig och det är verkligen huvudsaken i det här fallet. 


onsdag 8 februari 2017

Jag blir gudarna

   SLÅ IHOP BRUDAR MED GUZZ OCH DU FÅR GUDAR. KLART SLUT.


Bita, Lilly och Jane, kallad Janne, bor i Tierp "en fucking förort till rymden". Det händer inte så mycket där, om man säger så. Ändå är det en omskakande tid i vännernas liv. Föräldrarelationer knakar och Lillys kille Danne, skolans charmigaste, visar sig vara en riktigt vidrig typ. 


Och när vuxenvärlden borde vara som starkast vänder den sig bort, tar inte på allvar och sviker. Tur att gudarna har varandra i sin innerliga vänskap även om också den sätts på prov. 


Elin Cullheds Gudarna berör och jag tar direkt till mig berättaren Janne. Boken känns ny och egen och gör mig som vuxenläsare en del av det unga. Även jag blir en av gudarna, 100% lojal med Bita, Lilly och Janne. Och det är ju bara att älska litteraturens kraft att förvandla och transformera i tid, rum, kropp och knopp.

tisdag 7 februari 2017

Några linjer från en filmisk helg

Det började hemma vid köksbordet runt den 10 januari. Då släpptes program och biljetter till den årligen återkommande höjdpunkten i Göteborg - filmfestivalen. Vilka filmer vill vi se? Hinner vi äta lunch? Kan vi ta oss mellan biograf a och b i lagom tid? Finns plats för besök på Hagas bästa antikvariat? Planer smiddes och ett välplanerat schema tog form. 
Och så, den här helgen var det äntligen dags och vi bänkade oss framför elva filmer. En del av tjusningen är att besöka biosalonger som inte ser ut som SF:s glaspalats med tung lukt av popcorn. Filmerna vi såg kom från Israel, USA, Frankrike, Danmark, Indien, Bulgarien, Kanada, de var dokumentärer men mest spelfilm. De berättade om manlig vänskap, konsten att sluta leva, papperslösa studenter, en avfolkad by, manliga konstnärsegon, en okänd flicka med mera. Och apropå Den okända flickan som filmen hette så dök brödraparet som skapat den, Luc och Jean-Pierre Dardenne, upp på scenen innan visningen för en kort presentation av verket. Sådant som kan hända på en festival! 

För mig var det femte gången jag besökte filmfestivalen, som fyllde 40 år, och jag ser redan fram emot nästa år. 

Några bokinköp gjordes också fast jag envist hävdar att jag bara lånar på bibblan... och ett citat upptäcktes.

 


söndag 29 januari 2017

La la Ester

Allt som var viktigt gjorde Ester Nilsson avsiktligt på impuls, detta för att slippa hindras av förnuftets kloka invändningar.


Ett fredagsnöje på mitt jobb biblioteket är att läsa helgbilagan till Dagens Industri. I det glansiga bladet går att hitta intressanta intervjuer, framtidsspaningar, bokrecensioner och annat roligt. I fredags läste jag en intervju med Lena Andersson, gjord med tanke på att hennes Egenmäktigt förfarande om Ester Nilsson och Hugo Rask tagit plats på scenen. Journalisten erkände för författaren att hen inte läst uppföljaren Utan personligt ansvar och det har, kom jag på, inte jag heller. Men nu under helgen har jag rättat till den kulturella bristen och återsett Ester och lyssnat till väninnekören. 


I Utan personligt ansvar har fem år gått sedan relationen till Hugo tog slut. Ester har blivit jämnårig med mig, 42, och skrivit sin första pjäs. På genomläsningen av den får hon och skådespelaren Olof Sten kontakt och börjar träffas. Och de kommer att ses under några slitsamma och oroande år. Det är fantastiskt på alla sätt och vis, närheten, intimiteten, samtalen men Olof bedyrar hela tiden att de inte har någon relation. Han bär inget ansvar. Men han är väldigt gift utan någon som helst tanke på att lämna sin fru. Han uppmuntrar och avvisar i samma andetag, inkonsekvent leker han kanske omedvetet med Esters heta känslor. 


Som läsare våndas jag med Ester, önskar att hon ska dumpa den här tölpen samtidigt som jag vill att han ska frigöra sig från sitt äktenskap... Och precis som en av väninnorna tycker jag det verkar så fruktansvärt jobbigt; detta hit-och-ditande, smygandet och smusslandet. Stackars Ester får hela tiden motstridiga besked - Olof vill ses men ska inte lämna sin fru, kan inte vara utan Ester men är också nedlåtande och elak. Ester viker ned sig i sin omfamnande kärlek, köper till och med en ärtig bil för att kunna skjutsa den åtrådde och åka till honom på turné. Till mitt Gävle kommer hon tyvärr inte, men Olof är här. Ester och väninnekören tolkar och försöker förstå, ibland står inte heller de ut med varandra.


Elin lyssnade och deltog med tolkningar. Men till slut sa hon att det också kunde vara så enkelt att Ester hade träffat en riktig skitstövel.


Jag tycker så mycket om det jag läser! Språket så precist, analytiskt och roligt och tonen är helt rätt för sin berättelse. Och så finns här en del kul blinkningar till den verkliga kultursfären. Författaren bjuder på ett djupdyk i ett par människor vars relation inte är någon relation i ett Stockholm där års- och högtider avlöser varandra och samspelar med icke-relationens status. 


Nu ska jag läsa om Egenmäktigt förfarande för att om några veckor se uppsättningen av den på Scalateatern i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot!

söndag 22 januari 2017

Älskare, mysterier och krig

För någon vecka sedan flög jag genom Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Romanen har så många spännande teman, ingångar, symboler, detaljer och idéer att klura på. Berättelsen är tredelad och skildras i en spännande uppbruten kronologi. Fokus skiftar mellan olika personer men i centrum finns också ett manus. Här är längtan, drömmar, blickar, speglar, litterära referenser, en förbannelse, hämnd och begär i en saga för vuxna. Wolffs roman känns osvensk som helhet (på ett mycket positivt sätt), har en intellektuell botten och ett blixtrande språk. Den här var verkligen en läsupplevelse.


Även i Alejandro Zambras Vägar hem finns ett manus, en text som ska bli skriven och delar av den utgör också den korta romanen. Detta är en historia om vad som egentligen hände i författarens närhet och barndom 1985 när Pinochet hade makten i Chile. Nu ser berättaren tillbaka och ställer frågor till och ställer mot väggen de som var vuxna då. Vilken var deras roll i våld och angiveri? Det är svåra frågor, och kanske blir de aldrig på riktigt ställda? Författaren rör sig mellan romanen i romanen och den omgärdande texten. Vad hände, vad hade kunnat hända och hur långt sträcker sig ansvaret? Barndomsminnen varvas med berättarens liv som vuxen på ett bra sätt.


Under julen läste jag H.-K. Rönbloms debutdeckare, nu har jag läst den andra som jag tyckte mycket mera om. En man hittas död i fiktiva Sundhamn och Paul Kennet misstänker att det inte är ett pojkstreck som polisen först tror. Så börjar han nysta i det som hänt, vilket inte uppskattas av alla. Ett trevligt tillskott i Höstvind & djupa vatten är Pauls syster Susanne som flyttat in hos honom efter en uppbruten förlovning. Det är roligt att träffa på ett mysterielösande syskonpar där det inte uppstår någon spänning som i t ex trion Puck, Einar, Christer. Och så är den så roligt och fyndigt skriven! Var jag för trött för att uppfatta eller uppskatta det i första delen, tro? Paul Kennet var ju ett riktigt trevligt, piprökande, sällskap!


Arkadij Babtjenko skriver då och då rapporter från dagens Ryssland i DN. Han deltog själv i både första och andra Tjetjenienkriget och omsätter nu delar av sina upplevelser i romanform. I Dagar i Alchan-Jurt följer läsaren unge Artiom som befinner sig mitt i kriget, närmare bestämt i utkanten av en tjetjensk by som intagits av rebeller. Soldaterna lider av att vara uselt rustade, mat och vatten saknas och det är svårt att veta vem som egentligen är fiende. Det är farligt, fruset, fruktansvärt och situationen saknar mening. Babtjenko skriver levande, som läsare är jag tyvärr där i det hemska, och med svart humor. 


Om jag har ett läsmål i år så skulle det kunna vara att inte undvika det obehagliga, att komma livet närmare och gå ännu lite mer på djupet. Babtjenkos text passar in i den intentionen. Det gör också Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj som jag läser just precis nu. 

lördag 7 januari 2017

Gammalt och nytt, ryskt och tyskt - årets första läsning

Till min stora lycka kunde jag inleda det nya året med en ledig vecka! Eftersom särskilt senhösten satte min arbetskapacitet på prov var det efterlängtade dagar. Större delen av veckan har jag växlat mellan sköna läsplatser i hemmet, förutom under en dags avstickare till Stockholm. Några riktigt bra böcker har jag fått njuta av, här ett försök till sammanfattning - mest för minnet men också som tips förstås.

Något ryskt hör den här årstiden till, Tolstojs tegelstenar har tidigare vintrar gett minnesvärda lässtunder. Men nu läste jag något nättare till omfånget nämligen Fäder och söner av Ivan Turgenjev. Han berättar om en tid då nya idéer möter gamla, om en son som återvänder hem i sällskap med sin värdeförnekande vän. Här är kritiska diskussioner men också överraskande och omkullkastande kärlek i fina salonger och raska resor med häst och vagn. Tidigare har jag läst Ett adelshem av samma författare och eventuellt något mer.

Säker är jag på att jag nu läst alla översatta fina verk av Kim Thúy. Äntligen lånade jag hem senaste Vi, som är så vackert formgiven både på utsida och insida. Bao Vi som bokens berättare heter talar tidigt om att hon inte lever upp till sitt namn. Enligt namnet är hon pytteliten men dyrbar, i själva verket är hon lång och syns högt över sina kompisar. Sparsmakat, med perfekt valda ord, berättar författaren om Vis flykt från Vietnam med båt till så småningom Kanada. Här formas livet på nytt och liksom väl alla unga formar Vi också sig själv, på ett sätt i krock mot vad som förväntas av henne. Det är enkelt om det komplexa, om att komma bort och kanske hem.

Abdellah Taia har jag länge velat läsa och först ut blev Frälsningsarmén, en självbiografiskt baserad roman. Han berättar om en lillebrors beundran för sin storebror, om det egna uppbrottet som för jaget från Marocko till Genève där studier, men också fördomar, väntar. På vägen mellan de båda platserna sätter en relation med en annan man spår. Det är flytande, poetiskt och mycket bra.

En roman som attraherar redan genom framsidan är En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel. Texten från 1941 tar plats i Wien några år tidigare, 1936. Leonidas står högt på samhällsstegen och fyller den dag boken utspelas 50 år. Bland de maskinskrivna breven i dagens postskörd finns ett handskrivet kuvert som direkt påverkar jubilaren. Det låter slitet men jo, det förflutna kommer ikapp honom. Så väcks minnet av en kvinna han som ung älskade och svek, och samtidigt rädslan för att det han har nu äktenskap och pengar ska försvinna. Om lögn och tomhet, om kärlek som hade kunnat bli. Allt i skuggan av det tilltagande hotet mot den judiska gruppen. En lite dyster och mycket läsvärd wienervals. 

James Wood är en framstående litteraturkritiker i USA. Jag har inte läst hans kritik men blev nyfiken på hans bok Så nära livet man kan komma som handlar om skönlitteratur och läsning. Till en början tycker jag texten är snårig, jag kommer att behöva läsa om för att ta den till mig helt och fullt. Men det är en personlig text om vägen in i litteraturen, om författarens detaljmedvetenhet som kräver en noggrann läsare, om litteraturkritik som "ett lidelsefullt återberättande" bland annat. Min förhoppning var att utveckla mitt eget läsande genom Woods reflektioner och kanske blir det så? Det är hur som helst en hängiven läsare som berättar för en annan hängiven läsare, det är bra nog.

Ibland kommer jag ihåg att titta på fredagsupplagan av Go'kväll som ju innehåller bok- och filmtips. Som tur var gjorde jag det ett par veckor innan julhelgen när Göran Everdahl rekommenderade återutgivna Slutet på historien av Graham Greene. Greene har stått länge på läslistan och nu fick jag äntligen den inspiration jag behövde för att lägga boken, i en äldre upplaga dock, i den fysiska traven. Och oj, vilken läsupplevelse det blev! Historien känns nästan banal att återge. Två män möts efter att inte ha sätts på länge, den ene Henry är gift med Sarah medan den andre, Bendrix, varit deras gemensamma vän och hennes älskare. Nu lättar Henry sitt hjärta; en tredje man tycks ha tagit sig in i Sarahs liv. Svartsjukan blir stor för både Henry och Bendrix, det resulterar i att en privatdetektiv anlitas för att ta reda på vad Sarah har för sig. Till en början återges förloppet och tiden som var innan genom Bendrix ögon, han är även jagberättaren/författaren. Han är en svartsjuk man, rädd för att Sarahs kärlek ska ta slut är han istället för varm och omtänksam självisk och hård. Sarah slits mellan de båda männen och så småningom kommer även hennes bild av händelserna fram. Samtidigt som hennes förehavandet i bokens nu träder fram. Berättelsen skildrar London 1946 men med återblickar alltså till en tid då staden utsattes för bombräder. Det här är en djup, bitvis filosofisk och väl upplagd berättelse om kärlek och svartsjuka men också om religion och tro, om att ingå avtal med Gud. Romantexten tar fäste långt in i mig och känslan av den har dröjt sig kvar. 

På fina Söderbokhandeln i Stockholm gjorde jag årets första bokinköp. 

Med Eugen Ruges familjehistoria Den tid då ljuset avtar, utspelad i DDR, avslutar jag min nyårsledighet. 


Hoppas ni alla har fått en fin lässtart på året! 


måndag 2 januari 2017

Läst 2017

1. Fäder och söner av Ivan Turgenjev
2. Vi av Kim Thúy
3. Frälsningsarmén av Abdellah Taia
4. En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel
5. Så nära livet man kan komma av James Wood
6. Slutet på historien av Graham Greene  
7. Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge
8. De polyglotta älskarna av Lina Wolff
9. Vägar hem av Alejandro Zambia
10. Dagar i Alchan-Jurt av Arkadij Babtjenko
11. Höstvind & djupa vatten av H.-K. rönblom
12. Utan personligt ansvar av Lena Andersson
13. Gudarna av Elin Cullhed
14. Masja av Carola Hansson
15. Vända hem av Yaa Gyasi
16. Levande och döda av Han Kang
17. Binas historia av Maja Lunde
18. Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter 
19. Ingenstans att vila sitt huvud av Francoise Frenkel
20. Smultron, bröllop och döden av Kristina Appelqvist
21. Audrey-flickorna av Monika Björk

lördag 31 december 2016

Läsårskrönika 2016

Det är dags att summera året som gått. Jag ser tillbaka på en tid med fina resor och kulturupplevelser. Samtidigt har världen brunnit, gränser stängts och beslut som skapar otrygghet och skiljer nära och kära från varandra fattats. Inför året som kommer önskar jag ett betydligt varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Några av årets första dagar tillbringade jag tillsammans med maken i ett snötäckt Berlin där vi såg mycket konst, pulsade på snöbelagda trottoarer och åt värmande potatissoppa. Det mediterades framför bokhyllan och en läsplan tog form. Med den har det kanske inte gått så bra. Vi åkte till grannkommunen Sandviken för att se Suffragette och jag stornjöt av julklappsboken Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter.
Februari: Månaden började på filmfestivalen i Göteborg med ett gäng sinsemellan olika men bra filmer. Hemma i soffan återsåg jag systrarna Evie och Bea i The House of Eliott. Jag var med i min första bokcirkel hos Bokkollo som diskuterade Jane Austens Northanger Abbey som jag råkat köpa på ett antikvariat under besöket i Göteborg. Och så läste jag en av årets allra bästa böcker - De urolige av Linn Ullmann.
Mars: Vi for till Nederländerna under påsken och gjorde en tur rätt in i konsthistorien. Vi såg en spännande utställning med verk av 500-års jubilaren Jheronimus Bosch som firades storligt i sin stad Den Bosch och så fick jag äntligen besöka lilla fina Delft.
April: Det här var en bländande bra läsmånad - jag läste böcker av bland andra Stina Stoor, Negar Naseh och Kazuo Ishiguro. På Världsbokdagen läste jag passande nog Jeanette Wintersons Tidsklyftan som grundar sig på Shakespeares En vintersaga. 
Maj: Vi tog tåget till Köpenhamn och såg konst av bland annat Gerda Wegener och Vilhelm Hammershöi och så beundrade vi magnoliaträdet vid museet Ordrupgaard. En av historiens bästa bokcirkelträffar blev till på mitt bibliotek när vi pratade om Roy Jacobsens De osynliga. Och så avslutade jag för en tid mitt botaniserande i Maria Langs böcker om Puck med just Inte flera mord!.
Juni: Jag hade tur och vann en tävling som Adlibris ordnade på Instagram och fick Kate Atkinsons fina En gud i spillror i min hand som jag läste med stor behållning. En författare som gör sig bra på sommaren är Marguerite Duras, årets bok blev passande nog Sommarregn.  
Juli: Under semestermånaden läste jag till fjälls, sjöss och vid hav och sommarstuga. Efterlängtade romaner slukades - Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, En ömtålig balans av Rohinton Mistry och Skönhetens linje av Alan Hollinghurst för att nämna några. En del lässtunder var mer guldkantade än andra.
Augusti: En dag tillbringades på häftiga Avesta Art som satt samman en extret aktuell utställning. Jag läste framemotsedda Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn i Erik Anderssons briljanta översättning och hängde med Jarle Klepp i Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve och Kompani Orheim som fick följa med på båtturen till stugan på ön. Tummen min gick en match med osthyveln.
September: På bio såg jag Café Society och Love and Friendship, i samma vecka till och med. Och så köpte jag biljetter till Stockholm Literature och laddade upp med att läsa några av årets inbjudna författare - Jamaica Kincaid, Sjón, Almudena Grandes och Ngugi wa Thiong'o. På väg till en helg i Västerbotten råkade det bli så att jag läste Sara Lidmans Tjärdalen och så passade jag på att återse verket baserat på hennes texter som finns vid tågstationen i Umeå.
Oktober: Så var det äntligen dags för Stockholm Literature på ett Skeppsholmen klätt i vackraste höstglöd. Det var fint också att i trängseln träffa på bokvänner från bloggar och Instagram. Men innan dess arrangerade vi för andra året i rad Sätra litteraturfestival på mitt stadsdelsbibliotek med gäster som t ex Elin Olofsson, Arne Dahl och Lisa Bjurwald. Och så fick mina kollegor och jag åka till Stockholms stadsbibliotek och ta emot ett pris av Svensk biblioteksförening. Visst läste jag också i oktober. Strax innan årets Nobelpris tillkännagavs t ex Meg Wolitzers Hustrun där mannen i boken är på väg att ta emot ett annat stort litteraturpris. 
November: Som jag längtat efter att få läsa Hanya Yanagiharas Ett litet liv! Och så besviken jag blev! Desto mer nöjd blev jag med veckan i Toscana, med vyer, väder och vin. 
December: Den här mörka månaden ställde stora krav på min arbetskapacitet. Men jag orkade och ville läsa mycket. Delphine de Vigan stod för ett par av de mer starkare läsupplevelserna men månaden har även innehållit dubbelt norskt genom Roy Jacobsens Vitt hav och Geir Gulliksens En berättelse om ett äktenskap
Året avslutas i viloläge på grund av förkylning. Musik av David Bowie strömmar ur högtalaren och Kim Thúys Vi väntar på att bli utläst.

tisdag 27 december 2016

Julhelgens läsning

Julhelgen ägnade jag åt H.-K. Rönbloms debutdeckare från 1954, Död bland de döda som är nyutgiven på Modernista. Maria Lang vurmade jag nyligen lite extra för men nu var det roligt att stifta bekantskap med hennes samtida kollega.
Mordlösaren i den här tunningen är läraren och historikern Paul Kennet som är lite svår att få grepp om, så misstas han också för att vara både polis och murvel av de andra i boken. Han är på något som från början är en tjänsteresa i ett litet samhälle och råkar hamna på ett pensionat, i ett rum där en man nyss hittats död. Dödsorsaken betraktas som naturlig ända tills Kennet börjar ställa frågor om och ifrågasätta vad som egentligen hänt. Kanske blev mannen i själva verket mördad (eller så klart han blev, det är ju den genren..)? Alla på pensionatet verkar ungefär lika misstänkta, de tycks alla ha någon mörk historia med sig till samvaron i det skruttiga huset. Kennet besöker arkiv och bibliotek, hälsar på länstidningen och gästar läkare i jakten på svaret på gåtan med den döde.

Allt känns inte alldeles klockrent, ibland hänger jag inte riktigt med i slutsatserna som dras samtidigt som ledtrådar placeras ut väldigt synliga. Men det är en trevlig 50-tals deckare och jag har Höstvind & djupa vatten på lut i läshögen.

En rolig sak med Död bland de död är hur den pratar med sin egen genre.

- Ni läser alltså deckare?
- Varför inte? Deckare är påhittade från början till slut, det är det goda med dem. Andra romaner är alltför ofta präglade av det självupplevdas djävlighet. 


Och där anknyter den på sätt och vis an till den text som fick avsluta min julläsning - Det är natten av Karolina Ramqvist.
I sin essä berättar hon om författarrollen, om det svåra att förena sitt skrivande jag med det offentliga jaget som förväntas säga kloka saker om det skrivna till en väntande publik. Trots att jag i min yrkesroll som bibliotekarie arbetar en hel del med att bjuda in författare för att möta sin publik har jag djup förståelse för Ramqvists upplevelse av och förhållande till den situationen.

Däremot förvånas jag lite när jag läser det hon berättar om att läsare av olika slag har så svårt att ta fiktionen för fiktion, att man så gärna läser in eller vill tro att allt är baserat på verkliga upplevelser. Att bli tagen för att ha berättat en sann historia kan förstås vara det bästa betyget vilket Ramqvist funderar över; så äkta går det alltså att skriva. Men att det verkligt upplevda värderas så högt, det är lite svårt att förstå likaså att romanfigurers åsikter ibland tillskrivs författaren... Det som alltid väcker förundran hos mig är författares förmåga att skapa berättelser, att gestalta liv och världar som jag kan kliva in i och göra till mina. Det är magi! (Fast jag måste erkänna att det bland det bästa jag läst i år finns ett par autofiktiva berättelser)

Nu ser jag fram emot att läsa t ex Flickvännen av Ramqvist, inte för att hon levt med en rånare utan för att hon inte gjort det.

Saturnus tecken - på visit i 1600-talet

Åsynen av gäddlever äcklar honom; ostron, orrtuppspastej, kaprissoppa, ängssyra och körvel. Han tänker på Tidö, på hur det förr legat timmerhus här, med gräs på taken precis som hos allmogens. Ett enklare liv. Han kan ibland längta efter det.
Han som längtar i det här stycket, som får i alla fall mig att tänka på Historieätarna, är Axel Oxenstierna. Han var kanslern som under 1600-talet kom att få så stort inflytande över nationen Sveriges uppbyggnad. Oxenstierna är den vuxne, den intellektuelle tänkaren, i kontrast till sin  krigsglada, impulsstyrda kung - Gustav II Adolf.
Ulrika Kärnborg ägnar sig i Saturnus tecken åt Oxenstierna och hovet han verkade i men hon skriver också kvinnornas historia. Främst av dem är drottning Maria Eleonora, som förs från Brandenburg till Stockholm, till borgen som i hennes ögon är helt underutvecklad, till ett liv med den svenska kungen. Hon är en kvinna med stark vilja som hyser en varm äkta kärlek till sin man och hon skulle helst vilja vara i hans närhet även på slagfältet. Men här skildras också Oxenstiernas hustru Anna och hennes liv vid sidan av sin mycket upptagne och påpassade make. Barnen finns här också - både de som klarat sig och de som inte kunnat stå emot de många sjukdomarna.

Det här är en tid av krig men Kärnborg skildrar relationer och maktspel vid sidan av stridandet men också framförallt Oxenstiernas och Maria Eleonoras inre tankevärldar. Medan liksom i förbifarten tecknas liv som bränner fast på näthinnan. Jag tänker en hel del på Hilary Mantels Wolf Hall när jag läser, tänker att de båda romanerna delar närheten och den språkliga troheten till tiden som skildras. Det här är en riktigt läsvärd, levande skildring av ett Sverige på krigsstigen - och inte minst av människorna i och omkring landets styrande centrum.

Som bonusmaterial till boken ser jag just Historieätarnas avsnitt om stormaktstiden. Och så promenerar jag till jobbet med ett par passande avsnitt av Vetenskapsradion historia.