måndag 22 augusti 2016

Mina dagar med Jarle Klepp

I februari 2014 mötte jag Jarle Klepp för allra första gången. Det var under en minst sagt omtumlande tid i hans liv... Han fick reda på att han blivit pappa men inte till en bebis utan till en 7-årig tjej. Det hände sig i Jag reser ensam

Nu har jag träffat Jarle Klepp igen, i den första boken som Tore Renberg skrev om honom - Mannen som älskade Yngve. Det har gått ännu några år och Jarle berättar själv, men händelserna han talar om utspelade sig ungefär sju år innan Jag reser ensam när Jarle är gymnasist. 
Han hänger med Helge, de snackar musik och har ett  band ihop, de planerar framtiden. Och så är Jarle ihop med Katrine. På hemmafronten är det småjobbigt, men att det har varit mycket värre är tydligt. Jarle bor med mamma, träffar pappa mest på helgerna och mest för att få lite extra pengar i fickan. Men allt är bra, hyfsat på alla sätt. 

Så kommer Yngve. En snygg kille som är på sitt eget sätt och Jarle blir störtförälskad, på ett sånt där virrigt vis att han gör allt möjligt konstigt för att få vara i Yngves närhet. Jarle börjar spela tennis, bara en sån sak... 

Det är en tid av stor förvirring, av många känslor, av helgfyllor som går överstyr och av Yngve, Yngve, Yngve.


Tore Renberg ska ha sagt att han ska fortsätta skriva om Jarle Klepp så länge han själv lever. Och det finns ytterligare tre böcker om Jarle (än så länge) men ingen av dem är översatt till svenska. Böckerna utspelas i olika tider av Jarles liv, gör nedslag på olika ställen. 
Eftersom jag inte ville släppa Jarle alltför snabbt läste jag vidare i Kompani Orheim som är utgiven mellan Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam, fast den skildrar tiden före. Även om ramberättelsen äger rum någonstans mellan de båda andra delarna... Jarles pappa har gått bort, Jarle är på väg till begravningen men det  läsaren får ta del av är historien om Jarles familj, om föräldrarna Terje och Sara. 

Kärlekshistorien mellan föräldrarna börjar så bra, men präglas sedan helt och slås omkull av Terjes alkoholproblem. Pappan dominerar så totalt sin lilla familj som lever under hans terror. Det är en mörk, trasig berättelse om svek, att leva som medberoende, om att växa upp i en familj - ett kompani - som går sönder. Samtidigt finns här  Jarle i centrum, han växer upp till en tonåring med politiska intressen, kärleksbekymmer och identitetskriser. 

Det är spännande att se hur Renberg väver fram Jarles liv genom det kronologiskt uppbrutna berättandet, och att läsa ur skiftande berättarperspektiv. Det är svårt att inte tänka på Karl-Ove Knausgård, inte bara för att de båda författarna är vänner, utan också för en del av den tematik som böckerna tar upp är gemensam, t ex den krångliga, såriga fadersrelationen och alkoholismen,

Jag vet inte riktigt varför förlaget valt att inte översätta Kompani Orheim eller någon av de andra hittills utkomna delarna. Här ges en stor och viktig del av Jarle Klepps liv. Och jo, Renberg skriver så levande, så sant att det fiktiva livet blir på riktigt. 

måndag 8 augusti 2016

Olofssons Gånglåt

I lördags följde Gånglåt med på kafétur till Gåsholma. Det var första gången jag var till detta mysiga, havsnära kafé med fiskförsäljning strax intill. Stället bjöd på fridfull läsning där ibland de andra gästernas samtal krokade tag i boken jag läste.


Det här är Elin Olofssons trea och den allra starkaste och mest berörande av dem. En familj/släkt återförenas en sommar på den stora gården i Gärningsberg, något som redan på förhand verkar dömt att misslyckas. Jenny är dottern som återvänt från Stockholm, i en av gårdens stugor har hon hyst in sin älskade älskare. Hit har också mostern Sonia, med artistnamnet Salida, kommit för att tillsammans med Jenny summera sin sångkarriär i bokform. På gården finns Jennys föräldrar Sture och Gun-Britt, alltså Sonias syster. Gun-Britt som gnor och sliter för gårdens överlevnad, som inte står ut med Sonias divaartade latmaskbeteende. Gamla oförrätter, orättvisor, elaka tankar kommer upp till ytan under några dramatiska sommarveckor. Lindrar gör människorna som finns lite i utkanten, t ex Sonias assistent Harpan som är med om ett eget litet äventyr.


Boken väcker och ställer frågor. Hur blir man den man är? Hur ska man förhålla sig till familjen, de närmaste som kan tyckas så annorlunda? Vad gör det förflutna med oss? Hur vet man vad man vill med sitt liv? Och vem tackar en för allt slit? För vems skull gör vi oss till? Den berättar om det fula i oss, det småaktiga, känslorna som göms längst inuti. Det är stark läsning, välskrivet, brutalt. 

Dahls Utmarker

Det var länge sedan jag höll något av Arne Dahl i handen och Utmarker är annorlunda än de böcker om A-gruppen jag tidigare läst.


Fallet som engagerar polisen Sam Berger och på krångliga vägar även kollegan Molly Blom (hej Joyce) är intrikat och utstuderat. Även om det tar lång tid innan där finns någon form av offer så är det en blodig, makaber historia. I romanen öppnas rum på rum, både fysiska och mentala. Som läsare är jag inte trygg i berättelsen, allt går att ifrågasätta. När jag slagit igen boken är jag inte helt säker på vad jag varit med om, och det är en inte alldeles trevlig känsla. Vem kan man lita på?

En rolig sak med deckaren är att min stadsdel finns med i den!
Snyggt, sa hon. Visst är det den. Statoil i Gävle. Sätrahöjden.

onsdag 3 augusti 2016

Störst av allt

Plötsligt under sommaren dök det upp en turkos bok på var och varannan bild i mitt instagramflöde. Vad var det för en roman som så många verkade gilla och läsa precis nu? Som tur var dök den även upp som ett 7-dagars lån på mitt bibliotek i måndags, höstens allra första jobbdag.
Malin Persson Giolito fångar mig från allra första sidan i Störst av allt. Tonen är satt, dramat är uppmålat och här finns Maja att engagera sig i. Handlingen utgår från det som hände i klassrummet några månader tidigare. Där Maja dödat Sebastian som hon älskat så komplicerat - och bästa vännen Amanda. Innan dess har Sebastian skjutit deras vänner. Nu är det tid för rättegång, Maja är anklagad. Men vems är skulden? Vad visste Maja? Sköt hon  i uppsåt att döda eller i självförsvar? Samtidigt får vi tiden före och efter klassrumstraumat. Vad ledde fram dit? Vilka hade kunnat se och stoppa?

Platsen kittlar mig, precis som den kittlar de horder av journalister som bevakar fallet. Händelserna äger rum i överklassens Djursholm där människor med mycket pengar följer sina egna lagar med en moralisk kompass fel inställd. Och så är det allra främst en så övertygande skildring inifrån en ung, resonerande människa, språkligt spänstig och berörande. Även kärleksskildringen och allt den för med sig är säkert berättat, jag "köper" det här rätt av. Romanen väcker frågor, förutom kring själva skulden, om t ex vilka som räknas och inte, vad som krävs för att passa in eller hur långt man kan gå för att rädda en annan människa. Hur är det att leva utan gränser?

Jag vände snabbt blad för att få veta hur det skulle gå, för att lägga bitarna rätt. Den fina lässommaren har övergått i en mycket skarp och utomordentligt bra läshöst.

söndag 31 juli 2016

Sommarens läsning och läsplatser

Den här sommarens semester har varit skönt avkopplad och urloggad och jag har läst som hade jag slungats tillbaka i slukaråldern. Jag har läst på båt, på strand, på väg, under tallarna vid stugan och hemma i skuggan på altan. Jag har läst tjockt och tunt, länge efterlängtat och nya upptäckter.
Håll till godo med en summering av månadens läsupplevelser och några väl valda läsplatser.

Ledighetens allra första dag ägnade jag åt den landsförvisade poeten Ovidius som fått lämna sitt älskade Rom. Theodor Kallifatides låter honom skriva brev hem till dotter, eller styvdottern, i Brev till min dotter. Det är brev som berättar om hans nya liv, om hans försök att finna sig hemma i ett nytt land, i ett nytt språk och en ny kultur. Han berättar om sig själv och om människorna omkring honom i det lilla samhället vid Svarta havet som (tyvärr) skildras som de mest schablonartade svenskar. I landet han tvingats lämna fick poeten inte skriva vad han ville. När Kallifatides beskriver detta är han som allra bäst och ord bär från tid till tid, men talar om förhållanden som är långt ifrån historia:

Att skriva dikt i de mäktigas värld är farligt. Det är inte innehållet som bekymrar dem. Det är själva friheten att skapa en annan värld än den de har tänkt sig som de inte står ut med.

Sedan var det dags för mig att packa väskan och dra på mig vandrarkängorna för en tur till och på Sälenfjällen.
Eftersom jag packat en tegelsten till bok var det tur att vi (maken och jag) bara planerat dagsvandringar i tystnaden på fjället och övernattning på hotell.
För ända sedan jag läste Rohinton Mistrys En familjelägenhet på en helt annan resa för tio år sedan har jag längtat efter att läsa En ömtålig balans. Mistry är en verklig mästarberättare som jämförts med t ex Balzac och Tolstoj av kritiker och liksom deras verk rymmer hans mycket. Han skildrar olika samhällsklasser/kaster men utgår från människor som kommer läsaren nära. Här är det i huvudsak tre parallella livsöden som läsaren får fördjupa sig och via dem också i det indiska samhället och dess skillnader mellan land och stad. De tre personerna knyts ihop och delar i alla fall för en tid varandras liv. Det här är en stark roman som skildrar både kärlek, livshistoria och absolut grymhet, förnedring och överlevnad. Det är en roman lätt att leva sig in i, att träda under skinnet på människor så olika mig. Jo, nog är det en roman av klassikerstatus.

Ett kvickt stopp på Edsbyns lilla bibliotek slutade med att jag lånade på mig ytterligare en bok, nämligen En lång vinter av Colm Tóibín som råkar blir det första jag läser av författaren.
Det är möjligen lite svalkande att läsa denna vintersaga i värmen. Under ett besök på marknaden framgår det klart för Miquel att hans mamma är beroende av alkohol, något som resten av familjen nog redan haft kännedom om. Så en dag lämnar mamman hemmet, hon går iväg och kommer inte tillbaka. Vart har hon tagit vägen? Ett sökande inleds, komplicerat både på grund av snöandet och för att familjen inte varit så vidare omtyckt, de har hållit sig på sin kant. Romanen är liten till sidantalet men stor i sitt innehåll om saknad, undran, oro, uppväxt. Det är gåtfullt och livsavgörande.

Sedan var det dags för en bok jag köpte speciellt inför semestern men som jag varit en aning skeptisk till. Den fick hänga med till Västerbotten där vi under några dagar hjälpte till med en flytt. John Williams Stoner tyckte jag mycket om men hur intressant är det egentligen att läsa om buffeljakt som Butcher's Crossing handlar om?
Det visade sig förstås vara hur spännande och bra som helst. Will Andrews har hoppat av universitetsstudierna för att lära känna vildmark och öppna landskap. Det är 1870-tal och att sälja buffelskinn är mycket inkomstbringande. Andrews ger sig i lag med några rutinerade män ut på en jakt som med råge ska överträffa Andrews önskningar och drömmar om ett liv i naturen, utanför skolvärlden. Resan blir en kamp för överlevnad, att hålla värmen och hålla sams. Andrews genomgår någon slags initiationsrit på prärien samtidigt som ledaren för jaktlaget likt en galning hejdlöst fäller buffel efter buffel efter buffel. De två utkämpar varsin kamp, lika mycket en inre som en yttre.

Orhan Pamuk har jag länge tänkt läsa något av och nu var det äntligen dags. Att det skulle bli en sådan turbulens i Turkiet, och i Istanbul där romanen utspelas, kunde jag förstås inte ana när jag lånade den.
I Oskuldens museum låter författaren (som också dyker upp i boken) läsaren möta Kemal. Han är en ung snygg och framgångsrik man som snart ska gifta sig. Men så träffar han Füsun, en något yngre kvinna och nästan släkting, och kan inte sluta tänka på henne. Han hittar på alla möjliga ursäkter för att träffa henne och de inleder ett passionerat förhållande. Men eftersom löften givits på annat håll går de skilda vägar, fast utan att egentligen  någonsin skiljas åt. Kemal utvecklar en besatthet där Füsun är svaret på allt. Oskuldens museum är en stark, något udda kärlekshistoria där Kemal viger sitt liv åt att vara i sin älskades närhet även om det ibland kan ske på lite märkliga sätt. Han samlar även föremål som Füsun berört eller som påminner om henne - det blir grunden till hans museum. I fonden finns hela tiden Turkiet med bland annat dess politiska svängningar, som kopplar boken till nuet.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst har jag velat läsa sedan förra sommaren, då jag med stor förtjusning läste Främlingens barn! Så när maken var en sväng till biblioteket lånade han hem den till mig.
Här hamnar jag direkt i 80-talets London, närmare bestämt Notting Hill. Här blir Nick Guest en inneboende gäst (!) hos kompisen Toby Feddens och hans föräldrar och syster. Familjen han hamnat hos tillhör till skillnad från honom själv överklassen. Pappan har ambitioner att träda in i politiken på hög nivå och Margaret Thatcher är en drömgäst i det Feddenska hemmet. Nick smälter inte riktigt in men accepteras och tycks fylla en funktion. Egentligen ska han skriva på en doktorsavhandling om Henry James men det finns så mycket annat som upptar hans liv i denna brusande tid. Nick ger sig i bokens början ut på dejtingbanan och möter en man som under en tid betyder mycket för honom och i hans "komma ut"-process. Sedan ger han sig in i olika projekt, med kokainet nära till hands. Hollinghurst berättar levande och snyggt om olika samhällsklasser som sammanförs, om kärlek, om att slå sig framåt och uppåt, om livslögner, avslöjanden och livslängtan. Händelserna leder oundvikligt fram till skandalen som ställer allt på ända. Himla bra roman.

En livsfilosofisk provencalsk liten pärla, Mannen som planterade träd av Jean Giono, om en osjälvisk man som planterar träd bryter tog jag till mig i skuggan på altanen. Berättelsen har blivit mycket älskad, jag förstår varför.
Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter har jag haft oläst i hyllan sedan den kom 2009. Den fick följa med på en liten tripp till Stockholm där annars konstutställningar och skärgårdstur hanns med.
Bergets döttrar är en stark, fin och språkligt egen roman om en syskonskara i en liten by i skuggan av Kungsberget med Sandviken som närmsta stora stad. Här växer Karin, Sofia, Emelia, Otto och Edwin upp. Läsaren följer dem under 20 år (ca 1938-1958) då mycket händer, mycket drabbar dem, deras liv tar olika vägar. Det är så fint fångat både tid, miljö och människor och jag gillar hur samtida händelser som t ex andra världskriget smidigt vävs in i berättelsen. Här är, precis som i flera andra böcker jag läst i sommar, klasskillnaderna en del av berättelsen, beskrivna utifrån det lilla samhället, den lilla staden. Det är roman där den tidens politiska ståndpunkter skrivs fram genom de olika personerna, den visar också hur svårt det är att bryta sig fri från konventioner och förväntningar.

Jag tänker en hel del på Kristina Sandbergs böcker om Maj  när jag läser, första delen Att föda ett barn gavs ut året efter Bergets döttrar. För även Jörgensdotter skildrar äktenskapen som måste till, instängdheten i hemmet, det krångliga moderskapet och försöken att passa in i en ny släkt. Sofia och Maj hade haft så mycket gemensamt, tänker jag. Det är en skildring av ett samhälle, av livet i en by men allra mest tänker jag ändå att det är en skildring av just bergets döttrarna, systrarna Steen och deras respektive liv. Länge kommer jag att bära med mig dem i tanken.

Hon kan säga att det här landskapet är hennes och hon är aldrig rädd här. Hon hör ihop med berget, med marken nedanför, men så fort landet sträcker sig in i Järbo och längre bort ändå så blir det någon annans landskap, ett ställe där kroppen börjar bete sig annorlunda; huka, buga (...).



Så är semestern snart slut och högen med olästa böcker har blivit något lägre. Jag är mer än nöjd med de fina läsupplevelser jag varit med om i sommar. Det har varit omtumlande, roligt, sorgligt, tankeväckande och så oerhört berikande. Romanerna har varit precis sådana jag vill att de ska vara - rika myllrande vävar eller små nätta vackert broderade dukar. Jag må ha vandrat på Sälenfjället men nästan lika verkligt har det varit att skjuta buffel eller att hänga med Nick hos Feddens.

måndag 27 juni 2016

De försvunna böckernas bibliotek

Med till långhelgen i lilla stugan på ön följde helt oplanerat två böcker med Kristoffer Leandoer som något slags gemensam nämnare. Jag valde att läsa hans eget verk - De försvunna böckernas bibliotek.
Det här är en lurig bok berättad av en man 50+ som är verksam på det litterära fältet. Sedan barnsben kan han höra böckerna tala, mumla mellan hyllorna. Hans relation till litteratur och författare är intensiv och märklig. Så råkar han få nys om "korrigerarna", ett hotfullt och osympatiskt sällskap som ser till att böcker, vårt kollektiva minne, försvinner. Efter sig lämnar förstörarna ett slemmigt spår och en äcklig lukt.

Ok.

I romanen jag läser försöker berättaren väcka till liv och återupprätta det som försvunnit, orden som suddats ut. Men berättaren är inte helt pålitlig, människorna han möter är det inte heller. Det är dessutom så att de böcker och författare som boken handlar om inte heller finns på riktigt. I tryckt form. Fast de finns ju i den här boken och i den verkliga författarens huvud. Namn, fullt levande och verkliga, droppas och stoppas in i den här fantastiska berättelsen. Det är förvirrande på ett njutbart sätt och en dröm för en läsare. Listigt och lurigt men också fundersamt om att vara en läsande människa.

Det finns ju ett gäng böcker om både mystiska boksamlingar, om märkliga sällskap och författare på äventyr. Det är svårt att inte ägna i alla fall en liten tanke åt t ex Ruiz Zafons Vindens lunga och Michael Endes Momo eller kampen om titeln. Även Hans Gunnarssons metaaktiga roman All Exclusive susar förbi i minnet.

En fiktiv roman som på svenska heter Den sjunkna katedralen nämns, titeln låter bekant och jag bläddrar i boken jag nyss läst ut, Jag är bröderna Walker. Och visst finns titeln med även här, men i sitt rätta betydelse, som ett namn på ett musikverk av Claude Debussy. Böckerna pratar verkligen med varandra. Högt och ljudligt.


Jag är bröderna Walker

Odd Marius Walaker får efter ett fall med cykeln en alldeles speciell förmåga - han kan se och skönja samband och sammanhang som ingen annan. Det är i alla fall vad han tror och det som han berättar om i flera häften, anteckningsböcker. Bröderna Walker kallar han sig för sig själv.
Några decennier senare är Odd Marius Norges ledare, landet är utsatt för någon form av kris som snabbt måste få sin lösning. Men var finns svaren på alla frågor krisen väcker? Vad behövs för att Odd Marius ska återta sin ungdoms storhet? Och vilken är "Wonderboy" som de väntar på? Är det han hos Henrik H Langeland?

Men mest är här tonårsliv - en berättelse om en pojke i en familj med ett outtalat och länge okänt trauma, något som påverkat föräldrarna i varsin riktning. Här finns förälskelsen Mia som går över alla gränser och vänskap som sätts på prov. Här finns en tonårsiver att upptäcka världen, som bland annat resulterar i bandupptagningar med slumpvisa personer genom vilka Odd Marius också själv träder fram. Det är i vackra Oslo allt händer.

Jan Kjærstad är en av mina favoritförfattare. Jag älskar hans sätt att bygga världar, hans sätt att med texten överraska och sätta min uppmärksamhet på prov. Det är ett äventyr att läsa hans romaner och jag vet aldrig helt säkert vilken berättelse han egentligen vävt. Allt det här händer när jag läser Jag är bröderna Walker men ändå är jag inte helt nöjd. Kanske driver författaren det lite för långt den här gången? Odd Marius blir ännu en man i mängden med en förmåga utöver det normala. Även om han inte är så smart och så inkännande som han tror. Han och hans hemska vän Simon är också alldeles för upptagna av bröst och underliv för min smak. Det är en roman med extra allt, vilket hade kunnat vara alldeles underbart.

Desto bättre var det att läsa

Förföraren, Erövraren, Upptäckaren, Kungen av Europa och Normans område.

söndag 19 juni 2016

Sommarregn - årets Durasläsning

Den här tiden på året är som gjord för Durasläsning och igår, medan regnet föll, läste jag Sommarregn. Den visade sig dock inte vara som det jag läst av henne tidigare. 

Ernesto och Jeanne är äldst i syskonskaran, de bor med sina nyckfulla föräldrar och ett gäng "brothers och sisters" i en utkantsförort till Paris. 

"Deras gemensamma hemlighet var att ingenting var självklart för dem, som för andra barn. De visste att de var sina föräldrars olycka, var och en för sig och alla tillsammans." 

Deras största oro är också att syskonen ska skiljas åt, placeras i fosterhem, ansvaret för att hålla samman skaran vilar på Ernesto och Jeanne. De båda stora barnen, som i ålder är någonstans mellan 12 och 20 år, har valt att inte gå i skolan. Ernesto visar däremot en fenomenal förmåga att på egen hand inhämta kunskap. Föräldrarna har kommit till landet som invandrare, men det är inte anledningen till deras utanförskap. Kärleken mellan Ernesto och Jeanne är på gränsen till ohälsosam och gränsar till destruktivitet.

Sommarregn är skriven efter filmen Barnen som Duras gjort, vissa stycken är också skrivna som vore dialogerna tagna från ett manus. Det är en poetisk, bitvis absurd och gåtfull roman om livet i utkanten av livet. Associerar gör jag en del till Eva-Stina Byggmästars små poeter, till Stina Stoors barn i Bli som folk och till Beppe Wolgers - "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

2011 läste jag Halv elva en sommarkväll och De små hästarna i Tarquinia 

Presidentens apelsiner

Presidentens apelsiner är en roman om ett liv i skuggan av kriget, ett krig som bland annat berövar berättarjaget hans far. Kriget som i början är det mellan Iran och Irak är bara ett av hoten, ett annat kommer inifrån, från den fruktade diktatorn Saddam Hussein. 

I boken pågår två berättarskikt parallellt - vi får barnets perspektiv på det som händer, tryggheten som försvinner och vi får berättelsen om det som händer några år senare då berättaren godtyckligt slängs i fängelse, en plågsam vistelse där presidentens apelsiner har en alldeles särskild innebörd. Abbas Khider berättar starkt om saker delvis självupplevda. Förutom att det är fasansfull skildring av krig, fängelsetid, av att leva i diktators grepp så är det en berättelse om osjälvisk kärlek, om släktband som inte brister och om duvor. Författaren fann själv tryggheten i Tyskland, det är gott att veta. 

fredag 17 juni 2016

Resa i månljus

I början fick jag kämpa lite. Språket låg inte rätt för mig med upprepade ord, meningar som kändes fel utan att kanske vara det. Men så tog det sig och jag fördes allt längre in i berättelsen.
Även huvudpersonerna i Antal Szerbs roman har det kämpigt. Fast det börjar bra för ungrarna Mihály och Erzsi som är i Italien på bröllopsresa. Erzsi har lämnat ett annat äktenskap för Mihály och de ska börja sitt liv tillsammans. Men så översköljs Mihály av minnen från sin ungdom, av starka trasiga vänskapsband, av nostalgiska drömmar. Och under en tågresa kliver han, efter att ha lämnat kupén vid ett tillfälligt stopp, på ett helt annat tåg. Makarna åker åt varsitt håll.

Det förflutna drabbar Mihály som bryts ned av minnena och av de olika förväntningar han ska infria i sitt liv. Hur förena en drömmande poetiskt jag med den äkte mannens, familjeförsörjarens och faderns krav? Och han söks på ett nästa drömlikt sätt upp av några av de gamla vännerna.

Den resa Mihály gör sker lika mycket i hans inre och i hans minne som i det yttre. Men Italien med dess sköna städer finns där tydligt, och kontrasteras mot Mihály som är i uppror. Allt medan Erzsi fortsätter sin egen resa. Det har gått någon vecka sedan jag läste ut boken och i efterhand framstår Erzsi, som självständig beslutsamhet fortsatte med både liv och resa, som minst lika intressant som den dumpande mannen.

Resa i månljus som gavs ut 1937 är en ungersk klassiker. Författarens liv ändades i ett arbetsläger i Balf 1945.

måndag 6 juni 2016

"Människan är en gud i spillror."

I Liv efter liv lät Kate Atkinson Ursula födas och dö, födas och dö ett otal gånger, men huvudpersonens liv sträcktes allt eftersom ut allt längre i tid. Ursulas bror hette Teddy och om honom handlar En gud i spillror. De båda böckerna håller sig en bit ifrån varandra, författaren själv kallar denna andra bok för "pendang", inte "fortsättning".
Boken hade jag turen att vinna i en tävling Adlibris anordnade på Instagram.

Läsaren lär känna Teddy på olika hållplatser i livet - som barn hemma i Rävhörna, i äktenskapet med barndomsvännen Nancy, i den trasiga relationen till dottern Viola, i den något mer harmoniska med barnbarnen, som pilot i ett av andra världskrigets bombplan osv. Varje del är drabbande, väl berättad, levande och rör sig på djupet. Vad formar oss som människor? Och hur formar vi varandra? Hur förhåller sig vår uppfattning om sådant som sker till hur det egentligen gick till? Vilka motiv styr vårt handlande? Kring de frågorna tänker jag att Atkinsons roman formerar sig.

Författaren låter flera tidsplan pågå samtidigt - här berättas nutid, dåtid, framtid i lager på lager i en kapitelordning som inte heller följer den kronologiska. Framtida händelser, ibland minst sagt skakande, omnämns medan läsaren hålls på halster tills de dyker upp igen i sitt fulla sammanhang (om de dyker upp igen). Även om Teddy är den person som handlingen kretsar kring är det inte bara han som har tolkningsföreträde eller vars blick författaren låter läsaren se med. Händelser tas om, upprepas med små nyansskillnader. Detta påverkar mitt sätt att läsa, jag rör mig fram och tillbaka i texten, tar om, jämför. Det tar tid. Men det är ren njutning.

Mitt i texten finns författaren, det råder inget tvivel om att det är fiktion jag läser. Teddy är dessutom en fiktiv gestalt på två nivåer, i romanen jag läser och i barnböckerna hans faster skriver, som baseras på delar av honom själv. Mot slutet av romanen, och ännu mer i efterordet, blir det dock snudd på för tydligt hur intresserad Atkinson är av det fiktiva, av fiktionen i sig.

En gud i spillror är läsarens bok, författaren är generös med oväntade gåvor, små askar med betydelsebärande innehåll, oväntade korsande händelser och ibland lustigheter. Atkinson gör mig alldeles läslycklig.

Vattnet drar i Gästrikland

Människor blir som förbytta, våldsamma, drabbade av galet begär. En ung kvinna hittas död, en annan försvinner på märkligt vis. Beata är en av de som ser saker hända, hennes värld skakas om. Amuletter säger Gunhild ska skydda, men vem är hon den där udda kvinnan i skogen? Några är märkta och extra utsatta och drabbade av detta vansinnesonda. Någon har fått ett okontrollerat vapen, hur hanterar Viktor sitt övertag? Vad är det egentligen för mörka, destruktiva krafter som frigjorts i Vattnet drar?
Författaren belyser de otäcka händelserna ur flera perspektiv - här är de direkt drabbade som inget vet, den lokala journalisten som fått jordens scoop, de som väntat på att krafterna ska vakna osv. Men även utan de mystiska krafterna och ondskan pulserar bruket och landskapet där allting händer av oro. Unga människor köper hembränt av hemvävda gangsters, de där som blev kvar och inte tog sig loss. Det är ett i utkanten bortglömt samhälle i moraliskt förfall. Det finns de som tagit sig därifrån, några hamnade i Gävle. Och nog är det roligt läsa om staden jag bor i! Jämfört med stackars Hofors är bilden av Gävle riktigt smickrande... Men ett stort mörker vilar över Gästrikland.

Språket höll jag alldeles på att glömma - det är så rätt för den här texten. Det är direkt och fräckt och fräscht och oväntat. "Gullsjuk" t ex ja, men självklart.

Nog har vi bara gläntat på dörren till Madeleine Bäcks värld i Vattnet drar? Jag ser fram emot de två kommande delarna. 

tisdag 31 maj 2016

Kulturkollo frågar - jag svarar

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Ungefär 10, övervägande delen är romaner men där finns även någon kok- och trädgårdsbok. Jobbar på att minska antalet böcker inför sommaren eftersom jag har flera olästa lockelser hemma i hyllan.

Vilken var den senaste boken du fick?
Det var nog  Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter som tomten kom med.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Mamma fick De osynliga av Roy Jacobsen i morsdagspresent. Den borde alla läsa.
Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
pass.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
En gud i spillror av Kate Atkinson som jag hade turen att vinna i Adlibris Instagramtävling! Och egentligen är den visst svaret också på fråga 2.


Här är enkäten!

torsdag 26 maj 2016

Här har jag hållit hov

Nåja. Bokvägen har jag i all fall den senaste tiden vistats i slottsmiljö, närmare bestämt i det sena 1700-talets Stockholm. Jag började nämligen läsa Anna Laestadius Larssons Barnbruden, blev alldeles fast och avverkade i rask takt även den andra delen Pottungen.
Kan det ha varit redan på lågstadiet vi pratade om Gustav III? Om hur han höll riksdag i mitt Gävle och kort därefter sköts till döds på den stora balen. Där någonstans började min fascination för kungen - jag har läst flera romaner som tar plats i hovet och minns förstås Jonas Karlssons tolkning av kungen på tv. Den kortserien finns att se igen på Öppet arkiv.

Laestadius Larsson ger en annan vinkel och insyn i hovlivet. Hon utgår från kvinnornas historia. Först har vi Charlotta som 15 år ung stiger i land efter en vågig båtfärd för att gifta sig med hertig Karl, bror till kungen. Hennes huvudsakliga uppgift är att leverera en son. Hovlivet med dess olika krumbuktande seder är precis som den hårt snörade korsetten kvävande.

Läsaren möter även "pottungen" eller Johanna som hamnat i botten av hovmiljön efter att hennes mamma utsatts för det grövsta våld. Johanna kommer upp sig och hamnar nära Charlotta, men försvinner sedan därifrån. Och så är där Sophie von Fersen, syster till Axel, som är Charlottas förtrogna och kanske allra största kärlek. Också hon ingår äktenskap utan kärlek men har heta förhållanden i all hemlighet.

Charlotta förde journal över sitt liv, därur har författaren hämtat stoff att väva sin historia av. Livet vid hovet är skildrat tidigare - maktspelet, despotismen och så vidare. Det feministiska anslaget i den här trilogin känns nytt och fräscht och tillför något utöver det redan berättade. Här läses Mary Wollstonecraft och man diskuterar kvinnors rättigheter på ett sätt som känns nästan före sin tid. Genom Johanna lyfts också en kvinna som går sin egen väg fram. Hon blir företagare och gifter sig av kärlek (i alla fall till en början).
I lördags passade jag på att se om Sofia Coppolas film om den franska drottningen, Marie Antoinette. Charlotta och Marie Antoinette hade mer än Axel von Fersen gemensamt. Bokomslaget är visst en aning inspirerat av filmen...

Både Barnbruden och Pottungen är bra, levande och intressanta - underhållande för att använda ett lite stereotypt begrepp. Författaren väger fint samman intrigerna kring hovet, de personliga relationerna och de olika livsödena. Men del två tappar något av farten, kanske för att den, samtidigt som den berättar något nytt, försöker fylla ut de luckor som eventuellt finns för läsare som inte läst alls eller som inte har den första delen aktuell. Möjligen är Pottungen också lite mer faktatung, vissa bitar hade kunnat uteslutas alternativt kokats bättre ihop med texten.

Nu pausar jag läsningen innan jag ger mig i kast med del tre, Räfvhonan, för visst vill jag fortsätta följa de tre kvinnorna och trassla mig vidare i hovlivets intriger.

torsdag 19 maj 2016

Norrland noir

Just nu väntar jag med spänning på att maken ska läsa ut Ida Lindes Norrut åker man för att dö som jag läste i helgen. För slutet, slutet - jag måste få diskutera det! Men det kanske jag får göra redan nu om någon annan där ute har den aktuell i läsminnet?
Men det börjar i Västerbotten. Polisen Sara får besök på gården av Benjamin, de känner inte varandra sedan innan. Det är suggestivt och underligt och han vill ha kaffe och något mer. Så beger de sig iväg i hans bil med skjutklara vapen och inleder en dödsturné. Helt oprovocerat dödas människor som råkar i deras väg. Jag tror i alla fall att de råkar stå där. I vägen. Romanens starka, obehagliga upptakt tar andan ur mig. Men det lugnar sig något.

Texten bygger på olika röster, olika människor som möter läsaren. Några finns i det förgångna, några i nuet. De har relationer till mördarparet eller till offren. Ibland tänker jag att jag inte får syn på allt författaren vill jag ska se. Kanske läser jag för snabbt, eller söker spår som inte finns där? Vad är det för utklipp mamman har i sin säng? Vad är det för mer brott som är begånget? Kanske är det som Therese Eriksson skriver när hon i sin fina recension sätter in romanen in romanen i ett större sammanhang:
Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott som bär inom sig berättelsen om ett annat – på ett sätt större, i alla hänseenden åtminstone längre pågående – brott: sveket mot Norrland. Det är skogsindustrin och skövlingen, utsugningen och utarmningen av landsbygden, som bultar som ett ilsket rött hjärta i bakgrunden. Här finns människorna som blivit kvar och de som lämnat och kommer tillbaka med ryggsäcken tyngd av skuld.


Det direkta starka språket i romanen gillar jag, det ibland diffusa och att själv vara den som gör sammanhangen begripliga. Men ändå i bokens slut famlar jag, så nu hoppas jag på maken och att han är en mer vässad läsare än jag. Eller någon av er andra. Förstås. 

Norrut åker man för att dö är Norrland i sitt allra svartaste.