måndag 17 april 2017

En misslyckad akademiker, en lämnad kvinna och en blyförgiftning

Bibliotekarien Karl, huvudperson i nyss lästa Brajabiblioteket, sökte på nätet efter bästa sättet att odla just braja. Irene, som också är bibliotekarie, letar istället information i gamla hederliga böcker, hämtade i magasinens djup för att finna vägar till att på mest effektiva sätt använda bly. Hennes mål är förgiftning, hennes vapen är blytyngder. 


Sara Paborn låter i Blybröllop Irene själv berätta sin historia om hur hon stategiskt förgiftar sin man. Han är ingen ond person men så erbarmligt tråkig. Kanske gör hon honom t o m en tjänst genom att förkorta hans liv? När historien berättas har allt redan skett och Irene fått det lugna, självstyrda, liv hon drömt om. Tonen är på något vis nedstämt humoristisk, jag skrattar inte men dras med i Irenes planer. I våndan över att bli upptäckt och i hennes giftiga frigörelseprocess. 

Även i Martin Engbergs En enastående karriär finns ett bibliotek med, men Jonas är ingen bibliotekarie även om han extraknäcker i magasinet. Han är istället en akademiker vars avhandling totalsågas under disputationen. I bibliotekets källare slickar han såren och försöker återupprätta sin heder. Jonas är jagberättaren - men en opålitlig sådan. Som läsare drivs jag av att få svaret om vad som egentligen hände. Men kanske finns där inget "egentligen"? Det här är en roman som jag tycker lovar mycket mer än den håller, den bygger upp förväntningar som spricker och den verkar sakna riktning. En betydligt bättre akademisk roman är Henrik H Langelands Manuskriptet.

Påsken tillbringades i Paris och med på resan följde Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Författaren ger röst åt Maria som blir lämnat av sin man strax efter 12-slaget på nyårsafton. Han flyttar hem till sin kollega och älskare och lämnar Maria med deras två små tvillingar. I källaren finns Perla, en spökskrivande psykolog som snabbt finner stoff till nya berättelser. Hennes skrivande kommenterar också det smått otroliga som inträffar i Marias liv. I huset intill finns också en uppvaktande och hjälpsam student. Mitt i Marias försök att finna sig till rätta i en ny världsbild dyker hennes biologiska far upp men han lämnar både henne och livet snabbt därpå. Kvar finns ett gäng obesvarade frågor. Hemligheter avslöjas och långsamt går livet vidare. Kanske finner Maria en annan slags utökad familj där även en kortväxt författande Perla kan ingå? Jag tyckte mycket om den här fint berättade romanen som verkar vara skriven med ena ögonbrynet ironiskt höjt. 


söndag 2 april 2017

Årets andra påskekrim

Muramaris var en kulturhistoriskt intressant byggnad som låg en bit utanför Visby, den brann tyvärr ned för några år. Huset, som uppfördes av dottern till damen som skapade Hallwylska palatset i Stockholm, gästades av konstnärer från det tidiga 1900-talet till, t ex Nils Dardel. Det ryktas till och med att hans Den döende dandyn tillkom där. Dardel hade hur som helst en relation till sonen i huset, Rolf de Maré, som också var en betydande kulturperson. Både Muramaris och Den döende dandyn spelar en stor roll i Mari Jungstedts deckare som heter just Den döende dandyn
Det var ett tag sedan jag läste något av Jungstedt och jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på den boken just nu. Inledningsvis hittas en i Visby känd konsthandlare upphängd över en av ringmuren portar, polisen behöver inte fundera länge för att inse att mannen inte dött för egen hand. Konsthandlaren visar sig ha en del hemligheter, väl  dolda för de närmaste. När sedan fler märkliga saker sker med anknytning till konsten, Den döende dandyn försvinner t ex en natt från Waldemarsudde där den för tillfälligt hängde. Men hänger mord och stöld ihop? Vad är motivet? Och vem är den skyldige? Läsaren följer poliserna på Gotland, förstärkta med en matglad kollega från Stockholm, och journalisten Johan som också är en återkommande figur. Privatliv blandas med utredningen och med glimtar in i den länge okända mördarens psyke.

Precis som jag hoppades så får en hel del Jan Mårtenson-vibbar av den här deckaren. Jag är rätt svag för deckare som kretsar kring konstvärlden... Jungstedt skriver spännande och driver sidorna snabbt framåt. Men ibland haltar det och jag får en känsla av att sammanhang som kanske fanns i en tidigare version av manus redigerats bort? Lite slarvigt så där. Och så kan jag inte låta bli att irritera mig på att alla poliser nämns vid efternamn av författaren och när hon fördelar ordet mellan dem, utom den enda kvinnliga. Det är Knutas och Karin. Karin och Kihlgård. 

Den döende dandyn är snabbt läst och kanske snabbt glömd men en helt ok påskekrim i väntan på långhelgen. 

Brajabiblioteket

Det lilla biblioteket där Karl jobbar måste vända besöks- och utlåningssiffror från rött till grönt, annars kommer det att läggas ned. Och det är bråttom! En som vet på råd är föreståndaren Tore som snart involverat Karl i sin, inte alldeles lagliga, biblioteksplan - de ska låna ut böcker preparerade med en joint i den gamla kortfickan längst bak. På så sätt räknar de med att få snurr på utlåningen igen. En odling förbereds längst in under mörka biblioteksmagasinet, allt görs från grunden. Men hur ska böckerna hitta sina låntagare? Hur ska detta hållas hemligt för inte minst de andra medarbetarna? Det går väl lite si och så med det andra...

Äntligen har en av alla mina skrivande kollegor romandebuterat! Per Bergs satiriska humoresk ställer frågor kring vad som händer när bara kvantitativa värden mäts. Vad händer med kulturen, litteraturen och mötesplatsen? För visst finns det en allvarlig grund till den fnissframkallande boken. 


Jag drar ofta på munnen åt alla roliga, ibland halsbrytande liknelser, som klockrent beskriver situationer och tillstånd. Romanens jagberättare Karl är skönt drastisk. Det är svårt att inte tänka på filmen Kopps, där en brottsvåg drar igång för att rädda den lilla polisstationen. Men jag kommer också att tänka på Jonas Karlssons skruvade arbetsplatsskildringar God Jul och Jag är en tjuv, fast Brajabiblioteket är mer roande att läsa.


Snygg är boken också, även när man lyft av omslaget...

Nu ser jag framför mig hur förlaget North Chapter preparerar sin eventuella monter på bokmässan med gröna växter samt tröjor och tygkassar med det självklara trycket: Turn on! Tune in! Read out!

fredag 31 mars 2017

De tre senaste

Francoise Frenkel hette en bokälskare och frankofil som i början av 20-talet öppnade en fransk bokhandel i Berlin. Jag tänker att hon hade en del gemensamt med Sylvia Beach som drev den ursprungliga Shakespeare & co i Paris. Precis som Beach drabbas Frenkel av kriget, fast på ett ännu mera direkt sätt. För Frenkel är judinna, med närmaste familjen i Polen, och tvingas fly - från Berlin via goda vänner och krångliga vägar till Frankrike och vidare, när hotet kom närmare, till Schweiz. Hon verkar ha rymt ett fantastiskt mod och ork för att ta sig igenom alla de svåra situationer hon hamnar i. Boken Ingenstans att vila sitt huvud skrevs nära händelserna den skildrar, den är stark och levande. Frenkels man, som hon startade bokhandeln med, avled i Auschwitz 1942 det omnämns inte med ett ord i boken, men det sätter ändå spår i min läsning.


Anna Platt romandebuterar med Vi faller som löst tvinnar samman några människors liv i Linköping. Den första historien berättar om Kåre som under en övningsflygning väljer att krascha sitt plan. Livet är inte längre värt att leva. Så följer en räcka av personer som blivit lämnade, som lever i drömmen om något annat, som vill något mer. Fram växer ett kollage med både glädje, sorg och humor. Slutet ska man inte avslöja, men slutet.. ja..slutet.


Efter att ha läst ett par svala recensioner av Johannes Anyurus senaste De kommer att drunkna i sina mödrars tårar så tokhyllade ett par kollegor den. Så i soliga söndags köpte jag den och började läsa.
Och det är verkligen en fascinerande och väldigt stark och omskakande roman.

En unga kvinna på en rättspsykiatrisk klinik säger att hon kommer från framtiden. Hon får kontakt med författaren, vars böcker hon läst, och han tar del av hennes nedskrivna historia och påverkas av det hon berättar.

En händelse ett par år tidigare är anledning till att kvinnan befinner sig där hon är. Hon deltog i i ett attentat mot en tecknare i en seriebutik. Kvinnans uppgift var att filma angreppen, det gjordes i Daesh namn tillsammans med två män. Men så, stoppar hon det hela - de borde inte vara där.

I det framtida liv hon berättar att hon kommer ifrån ska muslimer försvenskas, de ses som "sverigefiender", och skriva på medborgarkontrakt. De går igenom något liknande, om än ännu mörkare och våldsammare, som det Zulmir Becevic skildrar i Avblattefieringsprocessen. Även i framtiden figurerar kvinnans film från seriebutiken men med ett annat slut. Men vem är hon egentligen? Vad har hon varit med om? Kommer hon från en dystopisk framtid?

Romanen är berättad i flera olika spår med olika skeenden, med författaren som fast punkt och länk mellan kvinnans olika berättelser. Den framtid kvinnan kommer ifrån är fruktansvärd men det är även det hon har varit med om i sitt nära förflutna. Det är en roman att säga, tänka och tycka mycket om, tycka om.

Anyurus poetiska roman träffar obehagligt rätt i tiden, den har ett stort mörker men även, kanske, en viss strimma av hopp.

söndag 19 mars 2017

En tidig påskekrim i år

Det är en bit kvar till påsk men påskekrim startade visst redan nu, jag har i alla fall läst årets påskdeckare! Jag följde upp förra årets läsning med Kristina Appelqvist trea, Smultron, bröllop och döden och fick vara med om ännu en mordgåta med koppling till Västgöta universitet.

Den här gången har en forskare, expert på Shakespeare, varit försvunnen ett bra tag. Men så i samband med en bröllopsfest hittas han minst sagt djupfryst. En parallell handling utgörs av en amatöruppsättning av Romeo och Julia som väcker en släktfejd till liv även utanför scenen. 


Litteraturforskaren Helena Waller är på plats förstås, precis som i de två andra delarna, och hennes mysterielusta triggas när det framkommer att den dödade forskaren varit ett hemligt manus av Shakespeare på spåren. Texten ska innehålla ett alternativt slut på just Romeo och Julia. Jakten på manuset utgår från en gåta som för Helena och hennes nära vän Mikael till Verona, men inte direkt till Julias balkong.  


Liksom i tidigare böcker om Helena Waller spretar Appelqvists historia åt en massa olika håll. Det är många personer att ha ordning på, både för läsaren och författaren. Jag avverkar sidorna snabbt, är i ett härligt läsflyt, men funderar samtidigt på vad skulle kunnat göras bättre. Det är en berättelse med potential att bli något intressant och bra men den behöver putsas och friseras för att bli lättare och lite mer språkligt elegant. Alla människor behövs verkligen inte, jag hade t ex dumpat journalisten Frida och ännu mer betonat Helena som huvudrollsinnehavare. Nu är det så många på scenen att det är svårt att hitta någon att fästa blicken på. Men alltså - akademisk miljö, Shakespeare och Verona - det går ju verkligen an ändå.

Med Audrey-flickorna i skärgården

Ända sedan 2008 då Audrey-flickorna kom har jag varit sugen på att läsa den och nu, plötsligt, infann sig ett starkt sug efter den och strax fanns boken i min padda. Snabbt gick läsningen, e-böckerna svischar det visst lite extra om.

M är bokens berättare och traditionsenligt tillbringar hon några dagar i Stockholms skärgård, i en stuga med tydliga spår av Albert Engström, tillsammans med ett gäng väninnor som lärt känna varandra för många år sedan på Expressen. Det är svårt att låta bli att klura på vilka kvinnorna är, för det ska vara en nyckelroman, men jag kommer inte på mer än någon enstaka (förutom författaren då). I romanen har de fått fantasifulla namn som jag inbillar mig nog säger något om deras personligheter. 


I romanen varvas dagarna på ön och deras samtal där med minnen från deras gemensamma yrkesliv. De kämpade kreativt mot gubbväldet på tidningsredaktionen, de har stöttat varandra genom äktenskap och ibland oönskat familjeliv. De är 40-talister och har verkligen stridit för ett jämlikt arbetsliv och överhuvudtaget liv. Så läser M Bitterfittan och häpnar över att samma frågor fortfarande är aktuella, har vi inte kommit längre?! Och jag tänker att den frågan ekat ännu högre nu när kvinnor måste marschera på nytt för, kan man tänka, grundläggande och självklara rättigheter. Deras samtal i nuet är minsann inte alltid lätt och lustigt men en air av livsnjuteri vilar över texten, liksom den skadade måsen Erik som cirklar runt ön.


Framförallt tänker jag att Audrey-flickorna är en varm, fin och roligt formulerad kollektivroman, en hyllning till vänskapen. Beskrivningarna av kvinnorna är poetiska och ömsinta. Audrey Hepburn är ledstjärna och förebild genom sin anständighet och förhållningssätt till livet, mot henne ställs det ytliga och konstlade. 


Vännerna på än är själva långt ifrån konstlade, och här faller hur som helst alla masker. Jag är glad att jag äntligen tog mig för att läsa Audrey-flickorna och jag önskar verkligen det fanns fler romaner av Monika Björk. Några deckare finns visst, utöver förstås böckerna om trädgårdar och vandringar. Men tonen, som påminner lite om Cecilia Hagens (är hon med i boken?), i den här gillar jag så mycket. Och mycket vill ha mer.


söndag 12 mars 2017

Binas vidunderliga historia

1852, 2007 och 2098 det är årtalen då handlingen i Maja Lundes Binas historia utspelas. Gemensamt för de tre parallella berättelserna är bin och biodling men också familjeband och relationer.
1852 är William sängliggande i sitt hem i England, varför klarnar allt eftersom. Han är vetenskapsmannen som lade forskningen på hyllan, gifte sig och fick barn. Sonen går sin egen väg till pappans stora förtvivlan, döttrarna, däribland en särskilt kunskapshungrande, är knappt synliga. En ny sorts bikupa får William att vakna upp - och drömma nya drömmar.

2007 kämpar George i USA med sin biodling. Hur ska gården expandera? Hur ska han få sin fru att släppa tanken på att flytta till varmare breddgrader? Och hur ska han få sin son att intressera sig för allt det som ska bli hans till slut? Men så går något fel och bina dör. Katastrofen är här.

2098 klättrar Tao i träd för att för hand pollinera och skapa frukt, bin finns ej mer. Det är ett hårt arbete och för sin sons räkning drömmer hon om ett annat liv. Men något inträffar som slår allt i spillror och som skapar något nytt. En mardrömsresa till Beijing visar tydligt att inget är sig likt, att den stora kollapsen drabbat världen.
De tre spåren vävs fint in i varandra med korta kapitel som driver min läsning framåt. Romanen är gripande, fint gestaltad, välskriven och mångdimensionell. Jag läste de sista sidorna igår, sittande på förstukvisten; det var årets första lässtund utomhus. Några bin hördes inte, det är ju för tidigt, den dag de inte längre finns blir konsekvenserna hisnande. Binas historia väcker tankar om liv och framtid, om politik och klimatkris. Författaren förvaltar väl sitt kunnande och omsätter det i en vacker och dyster roman. 

torsdag 2 mars 2017

Levande och döda

I morse avslutade jag Han Kangs Levande och döda med känslan, aningen, av att ha läst en framtida Nobelpristagare.

Romanen inleds 1980 efter ett stort uppror i staden Kwangju i Sydkorea. Studenter och arbetare har protesterat mot regimen – och regimen har slagit tillbaka. Nu tas massakerns offer om hand i ett tillfälligt upprättat bårhus. Bokens första kapitel har ett du-tilltal, där ”du” är tonåringen Dong-ho, som letar efter en vän – död eller levande. Dong-ho blir en av hjälparna som tar hand om de dödade och deras anhöriga, som precis som han själv, söker. Scenerna är starka, stank och värme nästan kännbara. Massakern är utgångspunkten för resten av texten men perspektiven flyttas.


I romanens kommande kapitel talar andra röster om det som hänt och om hur livet (eller döden) kom att bli –  alla med någon slags anknytning till massakern och till Dong-ho. Det är flera tider och stämmor som träder fram, alla speglar ett samhälle, ett land, med förträngda minnen, sorg och saknad. Alla överlevande orkar inte fortsätta överleva och alla vill inte gräva i det förflutna för forskarvärldens räkning medan andra drivs av viljan att berätta. Över allt finns censuren som tycks påverka både tankar, uttryck och känslor.  

I den här både vackra, kärleksfulla och fruktansvärda romanen finns så mycket att ta till sig. Den baseras på en verklig, fasansfull händelse. I en intervju i Dagens Nyheter (170127) berättar författaren att massakern fortfarande är ett känsligt ämne i Sydkorea, men att de berörda familjerna i alla fall fått upprättelse. 

I samma intervju säger Han Kang också att:


– "En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än i dag det enda möjliga svaret i livet."

Nu ser jag fram emot att läsa Vegetarianen, den som Han Kang tilldelades Internationella Man Booker-priset i fjol. ​

söndag 26 februari 2017

En kulturdag i Stockholm

Mitt favoritavsnitt, eller i alla fall det som fastnat bäst i minnet, av Historieätarna är från den allra första säsongen och handlar om Frihetstiden. Niklas Ekstedt är kocken som tillagar kulinariska excesser som karpsoppa, mule och så kronan på verket den bisarra rätten "hönsfågel fylld med småfåglar". Menyn på hans restaurang Niklas ser helt annorlunda ut och maten som serverades mig där igår kväll fick smaklökarna att dansa av glädje. Det blev en storstilad avslutning på en väldigt fin kulturdag.


Med vi började tidigt, maken och jag, och kom fram till Stockholm lagom för en förmiddagsfika på Vetekatten. Sedan traskade vi i sakta mak i solen mot nyöppnade Galerie Forsblom på Karlavägen. Deras första utställning sätter ribban med verk av världskände Ai Weiwei som kommenterar och kritiserar kommersialism, masskonsumtion och förtryck. Han läser av samtiden, är mitt i den och gestaltar stora frågor i sina verk. Historia möter nutid, långsamhet ställs mot snabbhet, massa mot individ. Han ger också bokstavligt, i fotografier från kända platser i världen, fingret åt eliten, åt makten, åt konstens stela strukturer. Samtidigt är han en del av det, är här i galleriet på Östermalm omgiven av de pengar som behövs för det storskaliga skapandet (tänker jag, inte cyniskt men kanske fördomsfullt...). Jag gillar Ai Wewei, han är en viktig konstnär, en rätt röst för vår tid och har tidigare sett hans verk på Magasin III och på Open Art i Örebro.


Därefter tog vi plats på livfulla Café Pom och Flora där en macka med avokado och ägg gav ny energi. Så efter ännu ett värmestopp, på en helt vanlig bokhandel med rea, väntade kulturturens huvudmål - föreställningen Egenmäktigt förfarande på Scalateatern. Eva Dahlman har regisserat pjäsen baserad på Lena Anderssons roman. På scenen är Jessica Liedberg Ester Nilsson och Krister Henriksson Hugo Rask medan Malin Cederbladh och Ann Westin bildar väninnekör och Rasks entourage. Så smart och med mycket humor spelas Esters och Hugos möte upp i något av det mest genomarbetade och bästa jag sett på länge. Som publik sitter jag och myser och ryser, lycklig över hur bra det är, över hur skickligt man berättar fram historien, över alla snygga rollbyten (t ex hur Ann Westin i ett andetag skiftar roll från väninna till en bolmande Dragan), över hur man med små medel skapar en stor föreställning. Det här är briljant! Scalateatern var också en fin upplevelse, lite skamfilad men avslappnad med lättsamt barhäng som ingång till scenrummet. 


Några timmar senare smälter jag intrycken och den goda maten i väntan på bussen hem, klappar på de nya böckerna och bubblar inombords av lycka över att ha fått vara med om en så fin kulturdag. 

onsdag 22 februari 2017

Från Masja till Vända hem

Masja (1871-1906) hette en av Lev Tolstojs döttrar, och om henne har Carola Hansson skrivit en stark, fin roman. Hansson är själv då och då med i texten vilket ger närvarokänsla och bryter illusionen av att det "bara" är fiktion. 


Masja lever nära sin far, nästan i symbios, hon stöttar hans omdanande idéer och är starkt involverad i hans skrivande. Det är ingen enkel relation, inte heller den svalare till mamman. Båda föräldrarna har stort inflytande över Masja, särskilt över hennes val av livskamrat. Så starkt inflytande att man ibland läser med både förtvivlan och frustration - låta Masja välja sitt eget liv! Men även på andra sätt är livet svårt; sjukdomar sprids snabbt genom byar och gårdar, flera syskon dör små. Masja själv hjälper fattiga och sjuka men är också själv sjuklig, går igenom flera missfall och räcker aldrig riktigt till. Det tog sin tid att läsa den välskrivna romanen, över två veckor, men varje läsminut var värdefull. 


Även Yaa Gyasis bok Vända hem handlar om en familj men sträckt över betydligt längre tid. Historien startar i Ghana på 1700-talet hos Effie och i nästa kapitel Esi. Effie och Esi är halvsystrar men de känner inte till varandras existens. Utifrån dem förgrenas romanen i två släktled med slaveriet i en central roll. Hur präglar det att vara, eller ha varit, vit mans slav människor genom tid och rum? Det utforskas genom dramatiska, ibland obegripligt grymma och ofta rörande händelser ända in i vår egen tid. Ibland tappar jag bort mig, bläddrar bakåt och läser om, hittar tillbaka till rätt tråd, till rätt familj. Det är många liv och öden att ta del av, de är lätta att engagera sig i. Språket är lite robust och beskrivande men historien är gripande, stark, viktig och det är verkligen huvudsaken i det här fallet. 


onsdag 8 februari 2017

Jag blir gudarna

   SLÅ IHOP BRUDAR MED GUZZ OCH DU FÅR GUDAR. KLART SLUT.


Bita, Lilly och Jane, kallad Janne, bor i Tierp "en fucking förort till rymden". Det händer inte så mycket där, om man säger så. Ändå är det en omskakande tid i vännernas liv. Föräldrarelationer knakar och Lillys kille Danne, skolans charmigaste, visar sig vara en riktigt vidrig typ. 


Och när vuxenvärlden borde vara som starkast vänder den sig bort, tar inte på allvar och sviker. Tur att gudarna har varandra i sin innerliga vänskap även om också den sätts på prov. 


Elin Cullheds Gudarna berör och jag tar direkt till mig berättaren Janne. Boken känns ny och egen och gör mig som vuxenläsare en del av det unga. Även jag blir en av gudarna, 100% lojal med Bita, Lilly och Janne. Och det är ju bara att älska litteraturens kraft att förvandla och transformera i tid, rum, kropp och knopp.

tisdag 7 februari 2017

Några linjer från en filmisk helg

Det började hemma vid köksbordet runt den 10 januari. Då släpptes program och biljetter till den årligen återkommande höjdpunkten i Göteborg - filmfestivalen. Vilka filmer vill vi se? Hinner vi äta lunch? Kan vi ta oss mellan biograf a och b i lagom tid? Finns plats för besök på Hagas bästa antikvariat? Planer smiddes och ett välplanerat schema tog form. 
Och så, den här helgen var det äntligen dags och vi bänkade oss framför elva filmer. En del av tjusningen är att besöka biosalonger som inte ser ut som SF:s glaspalats med tung lukt av popcorn. Filmerna vi såg kom från Israel, USA, Frankrike, Danmark, Indien, Bulgarien, Kanada, de var dokumentärer men mest spelfilm. De berättade om manlig vänskap, konsten att sluta leva, papperslösa studenter, en avfolkad by, manliga konstnärsegon, en okänd flicka med mera. Och apropå Den okända flickan som filmen hette så dök brödraparet som skapat den, Luc och Jean-Pierre Dardenne, upp på scenen innan visningen för en kort presentation av verket. Sådant som kan hända på en festival! 

För mig var det femte gången jag besökte filmfestivalen, som fyllde 40 år, och jag ser redan fram emot nästa år. 

Några bokinköp gjordes också fast jag envist hävdar att jag bara lånar på bibblan... och ett citat upptäcktes.

 


söndag 29 januari 2017

La la Ester

Allt som var viktigt gjorde Ester Nilsson avsiktligt på impuls, detta för att slippa hindras av förnuftets kloka invändningar.


Ett fredagsnöje på mitt jobb biblioteket är att läsa helgbilagan till Dagens Industri. I det glansiga bladet går att hitta intressanta intervjuer, framtidsspaningar, bokrecensioner och annat roligt. I fredags läste jag en intervju med Lena Andersson, gjord med tanke på att hennes Egenmäktigt förfarande om Ester Nilsson och Hugo Rask tagit plats på scenen. Journalisten erkände för författaren att hen inte läst uppföljaren Utan personligt ansvar och det har, kom jag på, inte jag heller. Men nu under helgen har jag rättat till den kulturella bristen och återsett Ester och lyssnat till väninnekören. 


I Utan personligt ansvar har fem år gått sedan relationen till Hugo tog slut. Ester har blivit jämnårig med mig, 42, och skrivit sin första pjäs. På genomläsningen av den får hon och skådespelaren Olof Sten kontakt och börjar träffas. Och de kommer att ses under några slitsamma och oroande år. Det är fantastiskt på alla sätt och vis, närheten, intimiteten, samtalen men Olof bedyrar hela tiden att de inte har någon relation. Han bär inget ansvar. Men han är väldigt gift utan någon som helst tanke på att lämna sin fru. Han uppmuntrar och avvisar i samma andetag, inkonsekvent leker han kanske omedvetet med Esters heta känslor. 


Som läsare våndas jag med Ester, önskar att hon ska dumpa den här tölpen samtidigt som jag vill att han ska frigöra sig från sitt äktenskap... Och precis som en av väninnorna tycker jag det verkar så fruktansvärt jobbigt; detta hit-och-ditande, smygandet och smusslandet. Stackars Ester får hela tiden motstridiga besked - Olof vill ses men ska inte lämna sin fru, kan inte vara utan Ester men är också nedlåtande och elak. Ester viker ned sig i sin omfamnande kärlek, köper till och med en ärtig bil för att kunna skjutsa den åtrådde och åka till honom på turné. Till mitt Gävle kommer hon tyvärr inte, men Olof är här. Ester och väninnekören tolkar och försöker förstå, ibland står inte heller de ut med varandra.


Elin lyssnade och deltog med tolkningar. Men till slut sa hon att det också kunde vara så enkelt att Ester hade träffat en riktig skitstövel.


Jag tycker så mycket om det jag läser! Språket så precist, analytiskt och roligt och tonen är helt rätt för sin berättelse. Och så finns här en del kul blinkningar till den verkliga kultursfären. Författaren bjuder på ett djupdyk i ett par människor vars relation inte är någon relation i ett Stockholm där års- och högtider avlöser varandra och samspelar med icke-relationens status. 


Nu ska jag läsa om Egenmäktigt förfarande för att om några veckor se uppsättningen av den på Scalateatern i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot!

söndag 22 januari 2017

Älskare, mysterier och krig

För någon vecka sedan flög jag genom Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Romanen har så många spännande teman, ingångar, symboler, detaljer och idéer att klura på. Berättelsen är tredelad och skildras i en spännande uppbruten kronologi. Fokus skiftar mellan olika personer men i centrum finns också ett manus. Här är längtan, drömmar, blickar, speglar, litterära referenser, en förbannelse, hämnd och begär i en saga för vuxna. Wolffs roman känns osvensk som helhet (på ett mycket positivt sätt), har en intellektuell botten och ett blixtrande språk. Den här var verkligen en läsupplevelse.


Även i Alejandro Zambras Vägar hem finns ett manus, en text som ska bli skriven och delar av den utgör också den korta romanen. Detta är en historia om vad som egentligen hände i författarens närhet och barndom 1985 när Pinochet hade makten i Chile. Nu ser berättaren tillbaka och ställer frågor till och ställer mot väggen de som var vuxna då. Vilken var deras roll i våld och angiveri? Det är svåra frågor, och kanske blir de aldrig på riktigt ställda? Författaren rör sig mellan romanen i romanen och den omgärdande texten. Vad hände, vad hade kunnat hända och hur långt sträcker sig ansvaret? Barndomsminnen varvas med berättarens liv som vuxen på ett bra sätt.


Under julen läste jag H.-K. Rönbloms debutdeckare, nu har jag läst den andra som jag tyckte mycket mera om. En man hittas död i fiktiva Sundhamn och Paul Kennet misstänker att det inte är ett pojkstreck som polisen först tror. Så börjar han nysta i det som hänt, vilket inte uppskattas av alla. Ett trevligt tillskott i Höstvind & djupa vatten är Pauls syster Susanne som flyttat in hos honom efter en uppbruten förlovning. Det är roligt att träffa på ett mysterielösande syskonpar där det inte uppstår någon spänning som i t ex trion Puck, Einar, Christer. Och så är den så roligt och fyndigt skriven! Var jag för trött för att uppfatta eller uppskatta det i första delen, tro? Paul Kennet var ju ett riktigt trevligt, piprökande, sällskap!


Arkadij Babtjenko skriver då och då rapporter från dagens Ryssland i DN. Han deltog själv i både första och andra Tjetjenienkriget och omsätter nu delar av sina upplevelser i romanform. I Dagar i Alchan-Jurt följer läsaren unge Artiom som befinner sig mitt i kriget, närmare bestämt i utkanten av en tjetjensk by som intagits av rebeller. Soldaterna lider av att vara uselt rustade, mat och vatten saknas och det är svårt att veta vem som egentligen är fiende. Det är farligt, fruset, fruktansvärt och situationen saknar mening. Babtjenko skriver levande, som läsare är jag tyvärr där i det hemska, och med svart humor. 


Om jag har ett läsmål i år så skulle det kunna vara att inte undvika det obehagliga, att komma livet närmare och gå ännu lite mer på djupet. Babtjenkos text passar in i den intentionen. Det gör också Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj som jag läser just precis nu. 

lördag 7 januari 2017

Gammalt och nytt, ryskt och tyskt - årets första läsning

Till min stora lycka kunde jag inleda det nya året med en ledig vecka! Eftersom särskilt senhösten satte min arbetskapacitet på prov var det efterlängtade dagar. Större delen av veckan har jag växlat mellan sköna läsplatser i hemmet, förutom under en dags avstickare till Stockholm. Några riktigt bra böcker har jag fått njuta av, här ett försök till sammanfattning - mest för minnet men också som tips förstås.

Något ryskt hör den här årstiden till, Tolstojs tegelstenar har tidigare vintrar gett minnesvärda lässtunder. Men nu läste jag något nättare till omfånget nämligen Fäder och söner av Ivan Turgenjev. Han berättar om en tid då nya idéer möter gamla, om en son som återvänder hem i sällskap med sin värdeförnekande vän. Här är kritiska diskussioner men också överraskande och omkullkastande kärlek i fina salonger och raska resor med häst och vagn. Tidigare har jag läst Ett adelshem av samma författare och eventuellt något mer.

Säker är jag på att jag nu läst alla översatta fina verk av Kim Thúy. Äntligen lånade jag hem senaste Vi, som är så vackert formgiven både på utsida och insida. Bao Vi som bokens berättare heter talar tidigt om att hon inte lever upp till sitt namn. Enligt namnet är hon pytteliten men dyrbar, i själva verket är hon lång och syns högt över sina kompisar. Sparsmakat, med perfekt valda ord, berättar författaren om Vis flykt från Vietnam med båt till så småningom Kanada. Här formas livet på nytt och liksom väl alla unga formar Vi också sig själv, på ett sätt i krock mot vad som förväntas av henne. Det är enkelt om det komplexa, om att komma bort och kanske hem.

Abdellah Taia har jag länge velat läsa och först ut blev Frälsningsarmén, en självbiografiskt baserad roman. Han berättar om en lillebrors beundran för sin storebror, om det egna uppbrottet som för jaget från Marocko till Genève där studier, men också fördomar, väntar. På vägen mellan de båda platserna sätter en relation med en annan man spår. Det är flytande, poetiskt och mycket bra.

En roman som attraherar redan genom framsidan är En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel. Texten från 1941 tar plats i Wien några år tidigare, 1936. Leonidas står högt på samhällsstegen och fyller den dag boken utspelas 50 år. Bland de maskinskrivna breven i dagens postskörd finns ett handskrivet kuvert som direkt påverkar jubilaren. Det låter slitet men jo, det förflutna kommer ikapp honom. Så väcks minnet av en kvinna han som ung älskade och svek, och samtidigt rädslan för att det han har nu äktenskap och pengar ska försvinna. Om lögn och tomhet, om kärlek som hade kunnat bli. Allt i skuggan av det tilltagande hotet mot den judiska gruppen. En lite dyster och mycket läsvärd wienervals. 

James Wood är en framstående litteraturkritiker i USA. Jag har inte läst hans kritik men blev nyfiken på hans bok Så nära livet man kan komma som handlar om skönlitteratur och läsning. Till en början tycker jag texten är snårig, jag kommer att behöva läsa om för att ta den till mig helt och fullt. Men det är en personlig text om vägen in i litteraturen, om författarens detaljmedvetenhet som kräver en noggrann läsare, om litteraturkritik som "ett lidelsefullt återberättande" bland annat. Min förhoppning var att utveckla mitt eget läsande genom Woods reflektioner och kanske blir det så? Det är hur som helst en hängiven läsare som berättar för en annan hängiven läsare, det är bra nog.

Ibland kommer jag ihåg att titta på fredagsupplagan av Go'kväll som ju innehåller bok- och filmtips. Som tur var gjorde jag det ett par veckor innan julhelgen när Göran Everdahl rekommenderade återutgivna Slutet på historien av Graham Greene. Greene har stått länge på läslistan och nu fick jag äntligen den inspiration jag behövde för att lägga boken, i en äldre upplaga dock, i den fysiska traven. Och oj, vilken läsupplevelse det blev! Historien känns nästan banal att återge. Två män möts efter att inte ha sätts på länge, den ene Henry är gift med Sarah medan den andre, Bendrix, varit deras gemensamma vän och hennes älskare. Nu lättar Henry sitt hjärta; en tredje man tycks ha tagit sig in i Sarahs liv. Svartsjukan blir stor för både Henry och Bendrix, det resulterar i att en privatdetektiv anlitas för att ta reda på vad Sarah har för sig. Till en början återges förloppet och tiden som var innan genom Bendrix ögon, han är även jagberättaren/författaren. Han är en svartsjuk man, rädd för att Sarahs kärlek ska ta slut är han istället för varm och omtänksam självisk och hård. Sarah slits mellan de båda männen och så småningom kommer även hennes bild av händelserna fram. Samtidigt som hennes förehavandet i bokens nu träder fram. Berättelsen skildrar London 1946 men med återblickar alltså till en tid då staden utsattes för bombräder. Det här är en djup, bitvis filosofisk och väl upplagd berättelse om kärlek och svartsjuka men också om religion och tro, om att ingå avtal med Gud. Romantexten tar fäste långt in i mig och känslan av den har dröjt sig kvar. 

På fina Söderbokhandeln i Stockholm gjorde jag årets första bokinköp. 

Med Eugen Ruges familjehistoria Den tid då ljuset avtar, utspelad i DDR, avslutar jag min nyårsledighet. 


Hoppas ni alla har fått en fin lässtart på året!