torsdag 18 maj 2017

Den lilla svarta

Det var främst tiden och miljön som fick mig att plocka upp Den lilla svarta. Paris på 20-talet är liksom mitt i prick för mig.
Sanna Tahvanainens roman om modeskaparen Coco Chanel visade sig väl värd att hänga med under veckan. Chanels liv har skildrats på film, det har gett mig en rätt bra bild av hur hon levt. Här får jag krypa ännu lite mer under ytan. Chanel hade själv ett lite löst förhållande till sanningen, och Tahvanainen låter henne fabulera och hitta på inför vänner och bekanta.

Chanel, mademoiselle, är undanglidande men i drömmar och minnesbilder ges den rätta bilden, den troligen rätta bilden i alla fall. Chanel har en själ ärrad av händelser i barndomen och kanske främst av sorgen efter Boy, älskaren som omkom hastigt i en bilolycka.

Författaren berättar om Chanel som företagsledare, om hennes excentriska vanor, älskare och ensamheten på hotellrummet där hon bor större delen av tiden.

Romanen zoomar in några år av Chanels liv, zoomar ut och släpper henne. Det är gott så.

torsdag 11 maj 2017

Just precis nu...

… läser jag: Adua av Igiaba Scego, cirka 20 sidor kvar.

… tror jag att jag ska läsa den här boken härnäst:  Den lilla svarta av Sanna Tahvanainen som jag fångade upp på instagram hos @marieinsweden.

… borde jag: Utforska fler poddar om litteratur och läsning. Kanske får jag något tips av er?

… är jag nyfiken på:  Ben Lerners  På väg från Atocha som kanske kan bli årets Avd. för grubblerier.

… längtar jag efter:  Att (lite sent) anta utmaningen En svensk läsklassiker på Sandvikens bibliotek. Vilhelm Mobergs Utvandrarna ligger redo för omläsning till hösten.


Samma enkät, samma månad, andra år:

2012
2013


Förstås så är jag nyfiken på hur det ser ut hos er just nu!

måndag 8 maj 2017

Ett framtida franskt val

Medan valet pågick för fullt i Frankrike igår läste jag om ett annat val och ett annat valresultat i samma land. Året är 2022.
Michel Houellebecq berättar i Underkastelse om hur slutstriden i den andra presidentvalsomgången står mellan representanterna för Nationella Fronten respektive Muslimska broderskapet. Precis som i verklighetens Frankrike har partierna till höger och vänster fått ge vika för en annan politik, andra drivkrafter. 

Berättare är universitetsläraren Francois vars liv inte verkar ha någon anknytning till livet utanför Sorbonne. Relationer inleds med unga studentskor, de närmaste sociala kontakterna är med andra lärare men mest är han rätt ensam med sina böcker. Men vissa andra har utblick och de delar med sig av tankar kring vad som kan hända om den ena eller den andra presidentkandidaten vinner. Ekonomin kan påverkas, kanske måste universitetet stänga, kanske blir det upplopp... Francois reagerar med något slags frustrerande lojhet. Ger sig av, kommer hem. Någon dör. Han rycker på axlarna och köper en till kvinnokropp. Ungefär så.

Valet sker, presidentkandidaten från muslimska broderskapet segrar och snabbt förändras samhället. Jag var allt lite orolig för att boken skulle bli rasistisk eller islamofobisk men det är väl egentligen inte islam i sig som kritiseras, snarare är det en berättelse om hur normer och värden snabbt kan bytas ut mot något annat. Om hur godtyckligt det vi bygger våra liv kring är. Francois anpassar kvickt sitt liv till de nya lagar som gäller, likadant gör hans kollegor. Att plötsligt ha flera fruar, att de kvinnliga kollegorna inte längre får jobba är helt ok (så länge man kan dricka alkohol). 

Francois är en märklig berättare. Han rör sig utan egen riktning över sidorna, utan att riktigt bry sig om vad som händer omkring honom. Kanske vill författaren visa vad som händer om vi inte tänker själva? Om vad bara anpassning till rådande situation kan leda till? Eller så menar han något helt annat? För Francois verkar ju ändå nå fram till något bättre. Trots att boken väl ska läsas som en dystopi?

Oavsett intentionerna med romanen så föll läsningen av den rätt väl ut just nu, vid den andra valomgången. Att den kom ut samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo hade jag inte i minnet när jag läste, kanske hade det inte gjort någon större skillnad.

fredag 5 maj 2017

Att sluta äta kött

En författare som inte gått att missa i bokfloden är sydkoreanska Han Kang. Tidigare läste jag och berördes starkt av hennes Levande och döda, helgen som gick läste jag den prisade Vegetarianen.
Det börjar med ett rent personligt beslut av Yeong-hye som efter en grym dröm bestämmer sig för att sluta äta kött. Ett ganska oförargligt ställningstagande i vissa fall, men inte i Yeong-hyes. Det väcker stora protester, avsky och våldsamma uttryck hos hennes familj vilket urartar vid en middag tillsammans med mor, far, syskon och make.

I bokens första tredjedel är det just maken som berättar. Han talar utan kärlek om en alldaglig kvinna, man förstår att relationen inte byggt på någon slags närhet. Yeong-hyes vilja att avstå kött är inget mannen kan förlika sig med, det är ytterst provocerande.

I mittendelen berättar istället Yeong-hyes svåger, hennes systers man konstnären som fascineras av sin svägerska. Perspektivet här är mer poetiskt, sensuellt och bitvis vackert. Kanske är det den delen som får bokomslaget att blomma så?

Avslutar gör Yeong-hyes syster som påverkas på flera sätt av händelserna. År har gått och livet förändrats. Det vegetariska beslutet har så gott som lett till ett vegetativt tillstånd.

Att inte följa normen kan straffas hårt, att stötas ut och ifrågasättas av de allra närmaste kanske är det allra värsta. Yeong-hye blir en anomali i sitt eget hem, i sitt eget liv. Också det här är en stark roman som glider mellan poetiska uttryck och brutal realitet. Jag läste, ryste och njöt av den välskrivna berättelsen.

onsdag 3 maj 2017

Klasskompisar

Författaren Édouard Louis skrev för ett par veckor sedan i DN om varför hans föräldrar, och andra från hans hemstad, röstar på Front National. Artikeln påminde mig om att jag inte läst hans uppmärksammade, och självbiografiskt baserade, roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. 


Redan efternamnet ställer till det för Eddy, ungefär "vackerkäft" heter han. Men det är fler saker som gör att han sticker ut i den lilla industriorten Picardie - hans gester och kroppsspråk anses tidigt vara feminina och utstuderade, hans röst är ljus. Tidigt upptäcker också Eddy motvilligt att han är homosexuell. 


Hans omgivning och familjemedlemmar lever istället upp till alla andra stereotyper. Männen är macho drinkare som inte drar sig för att använda knytnävarna, kvinnorna är undergivna och har sin plats i hemmet. Men även bland de värsta finns drömmar. Om det är jobbigt hemma, där man inte förstår sin son, för Eddy så är det ännu värre i skolan. Han får utstå både fysiska slag och hånfulla ord. Det är mörkt och obehagligt. 


Louis berättar genom olika nedslag, läsaren följer Eddys skolår och liv, hans kamp för att å ena sidan bli macho som de andra killarna och å andra sidan att bara få vara sig själv och så berättas mammans och pappans bakgrund. 


Författaren är sociolog och det perspektivet använder han i sin skildring. Det gör att det som skildras blir något mer än "bara" en enskild människas berättelse. Han förmår trots närheten till det som berättas hålla distans och skapa förståelse och ser en större historia.


Inför andra omgången av det franska presidentvalet var det här intressant läsning. Att Le Pen har sina väljare är fullt förståeligt utifrån den miljö Louis skildrar. Livet i Picardie måste vara motsatsen till turistens Paris - precis som Silvia Avallone gjorde i Stål visar Louis på något helt annat. 


Louis roman handlar mycket om klass, vilka som har och inte har, vilka som syns och inte syns. Och vidare om att ge sig ut på klassresan. Klass hette lägligt nog nästa bok jag läste och Elise Karlssons roman blev till något av en förlängning av Louis text, fast utifrån ett annat perspektiv. 


I Klass berättar Hélène. Hon är uppväxt i Rinkeby men med sin svenska mamma sticker hon ut genom att inte se ut som de andra barnen, klasskompisarna, som inte fötts in i landet. Som barn var hon heller aldrig riktigt med, hörde inte till. Resorna för den unga vuxna Hélène går in till Stockholm, till universitetet och pojkvännen i stan. Hélène studerar litteratur men har svårt att hitta orden, svårt att hitta rätt; ändå är hon uppväxt i ett hem med böcker och kultur. Fast hon är obekväm även i andra sociala sammanhang. Jag läser med viss igenkänning, i alla fall ibland, för visst har jag också gjort en ensam resa in i den akademiska världen, in i seminarier, föreläsningar och uppsatskurser. Känslan överlag av att inte passa in verkar de flesta av oss dela.


Hélène och pojkvännen drar åt lite olika håll i sin relation, men stor plats i berättelsen och i Hélènes liv här och nu tar också en hämndaktion. En lärare från förr har skrivit en bok om barn i Rinkeby, Hélène åtar sig att berätta om hur det egentligen var. Den här hämnden tar, med tanke på hur lite den ger, väl mycket plats i en roman som annars berättar fint och känsligt om klass, om att bli vuxen och finna sin plats och sitt eget rum. Jag markerar stycken i texten, funderar över berättarrösten och det hon tänker.


Rinkeby. Berättarens förhållande till förorten är kluven, en laddad hatkärlek. Precis som i Louis Picardie finns här utsatthet och fattigdom men samtidigt en värme som Hélène vårdar minnet av. Och romanen landar precis som Louis bok kusligt rätt i tiden här och nu.


tisdag 25 april 2017

Franska förströelser

Den senaste veckan har jag läst lite franskt, det kändes som en bra uppladdning inför det franska valet. Först ut i min franska inlånade kollektion av litteratur var Tatiana de Rosnays senaste på svenska, Mocka
Mocka är färgen på den bil som kör på Justines son Malcolm som skadas så svårt att han hamnar i koma. Föraren smiter från platsen, men några vittnen finns. Hela familjen svävar i ovisshet - kommer Malcolm att vakna? Kommer han att överleva? Justine står inte ut med smärtan, med polisens långsamma utredning, med maken som är så tålmodig... Justine klarar inte av att bara vänta på vad som ska hända - hon inleder ett eget sökande efter föraren till den mockafärgade bilen, efter den skyldige som kallblodigt övergav ett skadat barn. I takt med att Justine gör sina efterforskningar ökar spänningarna i relationen till maken och väninnorna verkar svika från hennes sida.

Mocka var en bladvändare som väckte min nyfikenhet och engagemang. Kanske "köper" jag inte exakt det hela men det är en väl genomförd roman. En sak som ändå skavde en del var språket. Justine, som är jagberättare, är översättare och som sådan borde hon vara omsorgsfull med det språkliga. Tyvärr störs jag av de korthuggna, staccatoartade, meningarna som stressar läsningen även där innehållet är balanserat. Kanske är den ursprungliga texten så, eller så har det (ironiskt nog) med översättningen att göra?


Språket i de Rosnays Huset du älskade är istället helt annorlunda - utbroderat, fyllt med färger och känslor. Men så är också tiden en annan, 1800-tal, men platsen den samma: Paris. 


Berättar gör Rose, en äldre kvinna som beslutsamt bestämt sig för att inte lämna den numera avlidne makens älskade hus och födslohem. Till saken hör att huset strax ska jämnas vid marken. Nya linjer dras och Paris omgestaltas till den stad vi känner idag med breda boulevarder. Romanen skildrar skeendet genom Roses ögon och berättar om hur vissa ser positivt på framtiden och lämnar sina hem för det nya, medan andra ser sina liv och allt de byggt upp gå i kras. 

Romanen är finstämd, gripande och även om jag inte är särkilt nostalgisk så lever jag mig in i Rose och hennes situation. En bonus är att Rose som tröst när maken gått bort finner en ny värld i litteraturen - hon blir en hängiven läsare som betar av nymodigheter som t ex Madame Bovary. 

Om jag hade läst boken innan påskresan till Paris så hade jag kanske sett annorlunda på det vackra omkring mig. Jag vet att jag varit i närheten av Roses kvarter, gått på de gator som romanens hus fick ge vika för. Det är inte helt lätt att föreställa sig att där boulevarderna drar fram varit ringlande gränder. 

Vad hände 30 mars 1924?

Den här raringen var ju bländande bra! Graham Swift har hittar helt rätt kod till mitt (och många andras) läsarhjärta. Mödrarnas Söndag utspelas under en dag - en marsdag 1924 - men rymmer ett helt liv. Dagen är en ledig dag när tjänstefolk får bege sig hem till sina familjer och mammor. Men Jane Fairchild, som är romanens centrum, är föräldralös. Istället tar hon cykeln till sin älskare, mannen, sonen i godset intill som hon haft en relation till i flera år. Dagen börjar i stor förväntan, hur den slutar ska förstås inte avslöjas här.
Smidigt och snyggt berättar Swift om nu och då. Omlott om allt det som hände den där dagen i mars 1924 och hur om livet blev sedan. Så mycket ryms på 154 sidor, det är komprimerat, klart och konstfullt. En kort och gott underbar roman! 

måndag 17 april 2017

En misslyckad akademiker, en lämnad kvinna och en blyförgiftning

Bibliotekarien Karl, huvudperson i nyss lästa Brajabiblioteket, sökte på nätet efter bästa sättet att odla just braja. Irene, som också är bibliotekarie, letar istället information i gamla hederliga böcker, hämtade i magasinens djup för att finna vägar till att på mest effektiva sätt använda bly. Hennes mål är förgiftning, hennes vapen är blytyngder. 

Sara Paborn låter i Blybröllop Irene själv berätta sin historia om hur hon stategiskt förgiftar sin man. Han är ingen ond person men så erbarmligt tråkig. Kanske gör hon honom t o m en tjänst genom att förkorta hans liv? När historien berättas har allt redan skett och Irene fått det lugna, självstyrda, liv hon drömt om. Tonen är på något vis nedstämt humoristisk, jag skrattar inte men dras med i Irenes planer. I våndan över att bli upptäckt och i hennes giftiga frigörelseprocess. 
Även i Martin Engbergs En enastående karriär finns ett bibliotek med, men Jonas är ingen bibliotekarie även om han extraknäcker i magasinet. Han är istället en akademiker vars avhandling totalsågas under disputationen. I bibliotekets källare slickar han såren och försöker återupprätta sin heder. Jonas är jagberättaren - men en opålitlig sådan. Som läsare drivs jag av att få svaret om vad som egentligen hände. Men kanske finns där inget "egentligen"? Det här är en roman som jag tycker lovar mycket mer än den håller, den bygger upp förväntningar som spricker och den verkar sakna riktning. En betydligt bättre akademisk roman är Henrik H Langelands Manuskriptet.
Påsken tillbringades i Paris och med på resan följde Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Författaren ger röst åt Maria som blir lämnat av sin man strax efter 12-slaget på nyårsafton. Han flyttar hem till sin kollega och älskare och lämnar Maria med deras två små tvillingar. I källaren finns Perla, en spökskrivande psykolog som snabbt finner stoff till nya berättelser. Hennes skrivande kommenterar också det smått otroliga som inträffar i Marias liv. I huset intill finns också en uppvaktande och hjälpsam student. Mitt i Marias försök att finna sig till rätta i en ny världsbild dyker hennes biologiska far upp men han lämnar både henne och livet snabbt därpå. Kvar finns ett gäng obesvarade frågor. Hemligheter avslöjas och långsamt går livet vidare. Kanske finner Maria en annan slags utökad familj där även en kortväxt författande Perla kan ingå? Jag tyckte mycket om den här fint berättade romanen som verkar vara skriven med ena ögonbrynet ironiskt höjt. 

söndag 2 april 2017

Årets andra påskekrim

Muramaris var en kulturhistoriskt intressant byggnad som låg en bit utanför Visby, den brann tyvärr ned för några år. Huset, som uppfördes av dottern till damen som skapade Hallwylska palatset i Stockholm, gästades av konstnärer från det tidiga 1900-talet till, t ex Nils Dardel. Det ryktas till och med att hans Den döende dandyn tillkom där. Dardel hade hur som helst en relation till sonen i huset, Rolf de Maré, som också var en betydande kulturperson. Både Muramaris och Den döende dandyn spelar en stor roll i Mari Jungstedts deckare som heter just Den döende dandyn
Det var ett tag sedan jag läste något av Jungstedt och jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på den boken just nu. Inledningsvis hittas en i Visby känd konsthandlare upphängd över en av ringmuren portar, polisen behöver inte fundera länge för att inse att mannen inte dött för egen hand. Konsthandlaren visar sig ha en del hemligheter, väl  dolda för de närmaste. När sedan fler märkliga saker sker med anknytning till konsten, Den döende dandyn försvinner t ex en natt från Waldemarsudde där den för tillfälligt hängde. Men hänger mord och stöld ihop? Vad är motivet? Och vem är den skyldige? Läsaren följer poliserna på Gotland, förstärkta med en matglad kollega från Stockholm, och journalisten Johan som också är en återkommande figur. Privatliv blandas med utredningen och med glimtar in i den länge okända mördarens psyke.

Precis som jag hoppades så får en hel del Jan Mårtenson-vibbar av den här deckaren. Jag är rätt svag för deckare som kretsar kring konstvärlden... Jungstedt skriver spännande och driver sidorna snabbt framåt. Men ibland haltar det och jag får en känsla av att sammanhang som kanske fanns i en tidigare version av manus redigerats bort? Lite slarvigt så där. Och så kan jag inte låta bli att irritera mig på att alla poliser nämns vid efternamn av författaren och när hon fördelar ordet mellan dem, utom den enda kvinnliga. Det är Knutas och Karin. Karin och Kihlgård. 

Den döende dandyn är snabbt läst och kanske snabbt glömd men en helt ok påskekrim i väntan på långhelgen. 

Brajabiblioteket

Det lilla biblioteket där Karl jobbar måste vända besöks- och utlåningssiffror från rött till grönt, annars kommer det att läggas ned. Och det är bråttom! En som vet på råd är föreståndaren Tore som snart involverat Karl i sin, inte alldeles lagliga, biblioteksplan - de ska låna ut böcker preparerade med en joint i den gamla kortfickan längst bak. På så sätt räknar de med att få snurr på utlåningen igen. En odling förbereds längst in under mörka biblioteksmagasinet, allt görs från grunden. Men hur ska böckerna hitta sina låntagare? Hur ska detta hållas hemligt för inte minst de andra medarbetarna? Det går väl lite si och så med det andra...

Äntligen har en av alla mina skrivande kollegor romandebuterat! Per Bergs satiriska humoresk ställer frågor kring vad som händer när bara kvantitativa värden mäts. Vad händer med kulturen, litteraturen och mötesplatsen? För visst finns det en allvarlig grund till den fnissframkallande boken. 


Jag drar ofta på munnen åt alla roliga, ibland halsbrytande liknelser, som klockrent beskriver situationer och tillstånd. Romanens jagberättare Karl är skönt drastisk. Det är svårt att inte tänka på filmen Kopps, där en brottsvåg drar igång för att rädda den lilla polisstationen. Men jag kommer också att tänka på Jonas Karlssons skruvade arbetsplatsskildringar God Jul och Jag är en tjuv, fast Brajabiblioteket är mer roande att läsa.


Snygg är boken också, även när man lyft av omslaget...

Nu ser jag framför mig hur förlaget North Chapter preparerar sin eventuella monter på bokmässan med gröna växter samt tröjor och tygkassar med det självklara trycket: Turn on! Tune in! Read out!

fredag 31 mars 2017

De tre senaste

Francoise Frenkel hette en bokälskare och frankofil som i början av 20-talet öppnade en fransk bokhandel i Berlin. Jag tänker att hon hade en del gemensamt med Sylvia Beach som drev den ursprungliga Shakespeare & co i Paris. Precis som Beach drabbas Frenkel av kriget, fast på ett ännu mera direkt sätt. För Frenkel är judinna, med närmaste familjen i Polen, och tvingas fly - från Berlin via goda vänner och krångliga vägar till Frankrike och vidare, när hotet kom närmare, till Schweiz. Hon verkar ha rymt ett fantastiskt mod och ork för att ta sig igenom alla de svåra situationer hon hamnar i. Boken Ingenstans att vila sitt huvud skrevs nära händelserna den skildrar, den är stark och levande. Frenkels man, som hon startade bokhandeln med, avled i Auschwitz 1942 det omnämns inte med ett ord i boken, men det sätter ändå spår i min läsning.


Anna Platt romandebuterar med Vi faller som löst tvinnar samman några människors liv i Linköping. Den första historien berättar om Kåre som under en övningsflygning väljer att krascha sitt plan. Livet är inte längre värt att leva. Så följer en räcka av personer som blivit lämnade, som lever i drömmen om något annat, som vill något mer. Fram växer ett kollage med både glädje, sorg och humor. Slutet ska man inte avslöja, men slutet.. ja..slutet.


Efter att ha läst ett par svala recensioner av Johannes Anyurus senaste De kommer att drunkna i sina mödrars tårar så tokhyllade ett par kollegor den. Så i soliga söndags köpte jag den och började läsa.
Och det är verkligen en fascinerande och väldigt stark och omskakande roman.

En unga kvinna på en rättspsykiatrisk klinik säger att hon kommer från framtiden. Hon får kontakt med författaren, vars böcker hon läst, och han tar del av hennes nedskrivna historia och påverkas av det hon berättar.

En händelse ett par år tidigare är anledning till att kvinnan befinner sig där hon är. Hon deltog i i ett attentat mot en tecknare i en seriebutik. Kvinnans uppgift var att filma angreppen, det gjordes i Daesh namn tillsammans med två män. Men så, stoppar hon det hela - de borde inte vara där.

I det framtida liv hon berättar att hon kommer ifrån ska muslimer försvenskas, de ses som "sverigefiender", och skriva på medborgarkontrakt. De går igenom något liknande, om än ännu mörkare och våldsammare, som det Zulmir Becevic skildrar i Avblattefieringsprocessen. Även i framtiden figurerar kvinnans film från seriebutiken men med ett annat slut. Men vem är hon egentligen? Vad har hon varit med om? Kommer hon från en dystopisk framtid?

Romanen är berättad i flera olika spår med olika skeenden, med författaren som fast punkt och länk mellan kvinnans olika berättelser. Den framtid kvinnan kommer ifrån är fruktansvärd men det är även det hon har varit med om i sitt nära förflutna. Det är en roman att säga, tänka och tycka mycket om, tycka om.

Anyurus poetiska roman träffar obehagligt rätt i tiden, den har ett stort mörker men även, kanske, en viss strimma av hopp.

söndag 19 mars 2017

En tidig påskekrim i år

Det är en bit kvar till påsk men påskekrim startade visst redan nu, jag har i alla fall läst årets påskdeckare! Jag följde upp förra årets läsning med Kristina Appelqvist trea, Smultron, bröllop och döden och fick vara med om ännu en mordgåta med koppling till Västgöta universitet.

Den här gången har en forskare, expert på Shakespeare, varit försvunnen ett bra tag. Men så i samband med en bröllopsfest hittas han minst sagt djupfryst. En parallell handling utgörs av en amatöruppsättning av Romeo och Julia som väcker en släktfejd till liv även utanför scenen. 


Litteraturforskaren Helena Waller är på plats förstås, precis som i de två andra delarna, och hennes mysterielusta triggas när det framkommer att den dödade forskaren varit ett hemligt manus av Shakespeare på spåren. Texten ska innehålla ett alternativt slut på just Romeo och Julia. Jakten på manuset utgår från en gåta som för Helena och hennes nära vän Mikael till Verona, men inte direkt till Julias balkong.  


Liksom i tidigare böcker om Helena Waller spretar Appelqvists historia åt en massa olika håll. Det är många personer att ha ordning på, både för läsaren och författaren. Jag avverkar sidorna snabbt, är i ett härligt läsflyt, men funderar samtidigt på vad skulle kunnat göras bättre. Det är en berättelse med potential att bli något intressant och bra men den behöver putsas och friseras för att bli lättare och lite mer språkligt elegant. Alla människor behövs verkligen inte, jag hade t ex dumpat journalisten Frida och ännu mer betonat Helena som huvudrollsinnehavare. Nu är det så många på scenen att det är svårt att hitta någon att fästa blicken på. Men alltså - akademisk miljö, Shakespeare och Verona - det går ju verkligen an ändå.

Med Audrey-flickorna i skärgården

Ända sedan 2008 då Audrey-flickorna kom har jag varit sugen på att läsa den och nu, plötsligt, infann sig ett starkt sug efter den och strax fanns boken i min padda. Snabbt gick läsningen, e-böckerna svischar det visst lite extra om.

M är bokens berättare och traditionsenligt tillbringar hon några dagar i Stockholms skärgård, i en stuga med tydliga spår av Albert Engström, tillsammans med ett gäng väninnor som lärt känna varandra för många år sedan på Expressen. Det är svårt att låta bli att klura på vilka kvinnorna är, för det ska vara en nyckelroman, men jag kommer inte på mer än någon enstaka (förutom författaren då). I romanen har de fått fantasifulla namn som jag inbillar mig nog säger något om deras personligheter. 


I romanen varvas dagarna på ön och deras samtal där med minnen från deras gemensamma yrkesliv. De kämpade kreativt mot gubbväldet på tidningsredaktionen, de har stöttat varandra genom äktenskap och ibland oönskat familjeliv. De är 40-talister och har verkligen stridit för ett jämlikt arbetsliv och överhuvudtaget liv. Så läser M Bitterfittan och häpnar över att samma frågor fortfarande är aktuella, har vi inte kommit längre?! Och jag tänker att den frågan ekat ännu högre nu när kvinnor måste marschera på nytt för, kan man tänka, grundläggande och självklara rättigheter. Deras samtal i nuet är minsann inte alltid lätt och lustigt men en air av livsnjuteri vilar över texten, liksom den skadade måsen Erik som cirklar runt ön.


Framförallt tänker jag att Audrey-flickorna är en varm, fin och roligt formulerad kollektivroman, en hyllning till vänskapen. Beskrivningarna av kvinnorna är poetiska och ömsinta. Audrey Hepburn är ledstjärna och förebild genom sin anständighet och förhållningssätt till livet, mot henne ställs det ytliga och konstlade. 


Vännerna på än är själva långt ifrån konstlade, och här faller hur som helst alla masker. Jag är glad att jag äntligen tog mig för att läsa Audrey-flickorna och jag önskar verkligen det fanns fler romaner av Monika Björk. Några deckare finns visst, utöver förstås böckerna om trädgårdar och vandringar. Men tonen, som påminner lite om Cecilia Hagens (är hon med i boken?), i den här gillar jag så mycket. Och mycket vill ha mer.


söndag 12 mars 2017

Binas vidunderliga historia

1852, 2007 och 2098 det är årtalen då handlingen i Maja Lundes Binas historia utspelas. Gemensamt för de tre parallella berättelserna är bin och biodling men också familjeband och relationer.
1852 är William sängliggande i sitt hem i England, varför klarnar allt eftersom. Han är vetenskapsmannen som lade forskningen på hyllan, gifte sig och fick barn. Sonen går sin egen väg till pappans stora förtvivlan, döttrarna, däribland en särskilt kunskapshungrande, är knappt synliga. En ny sorts bikupa får William att vakna upp - och drömma nya drömmar.

2007 kämpar George i USA med sin biodling. Hur ska gården expandera? Hur ska han få sin fru att släppa tanken på att flytta till varmare breddgrader? Och hur ska han få sin son att intressera sig för allt det som ska bli hans till slut? Men så går något fel och bina dör. Katastrofen är här.

2098 klättrar Tao i träd för att för hand pollinera och skapa frukt, bin finns ej mer. Det är ett hårt arbete och för sin sons räkning drömmer hon om ett annat liv. Men något inträffar som slår allt i spillror och som skapar något nytt. En mardrömsresa till Beijing visar tydligt att inget är sig likt, att den stora kollapsen drabbat världen.
De tre spåren vävs fint in i varandra med korta kapitel som driver min läsning framåt. Romanen är gripande, fint gestaltad, välskriven och mångdimensionell. Jag läste de sista sidorna igår, sittande på förstukvisten; det var årets första lässtund utomhus. Några bin hördes inte, det är ju för tidigt, den dag de inte längre finns blir konsekvenserna hisnande. Binas historia väcker tankar om liv och framtid, om politik och klimatkris. Författaren förvaltar väl sitt kunnande och omsätter det i en vacker och dyster roman. 

torsdag 2 mars 2017

Levande och döda

I morse avslutade jag Han Kangs Levande och döda med känslan, aningen, av att ha läst en framtida Nobelpristagare.

Romanen inleds 1980 efter ett stort uppror i staden Kwangju i Sydkorea. Studenter och arbetare har protesterat mot regimen – och regimen har slagit tillbaka. Nu tas massakerns offer om hand i ett tillfälligt upprättat bårhus. Bokens första kapitel har ett du-tilltal, där ”du” är tonåringen Dong-ho, som letar efter en vän – död eller levande. Dong-ho blir en av hjälparna som tar hand om de dödade och deras anhöriga, som precis som han själv, söker. Scenerna är starka, stank och värme nästan kännbara. Massakern är utgångspunkten för resten av texten men perspektiven flyttas.


I romanens kommande kapitel talar andra röster om det som hänt och om hur livet (eller döden) kom att bli –  alla med någon slags anknytning till massakern och till Dong-ho. Det är flera tider och stämmor som träder fram, alla speglar ett samhälle, ett land, med förträngda minnen, sorg och saknad. Alla överlevande orkar inte fortsätta överleva och alla vill inte gräva i det förflutna för forskarvärldens räkning medan andra drivs av viljan att berätta. Över allt finns censuren som tycks påverka både tankar, uttryck och känslor.  

I den här både vackra, kärleksfulla och fruktansvärda romanen finns så mycket att ta till sig. Den baseras på en verklig, fasansfull händelse. I en intervju i Dagens Nyheter (170127) berättar författaren att massakern fortfarande är ett känsligt ämne i Sydkorea, men att de berörda familjerna i alla fall fått upprättelse. 

I samma intervju säger Han Kang också att:


– "En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än i dag det enda möjliga svaret i livet."

Nu ser jag fram emot att läsa Vegetarianen, den som Han Kang tilldelades Internationella Man Booker-priset i fjol. ​