onsdag 21 september 2016

En nästan sann historia - laddad med intertexter

Det är i augusti 2008 som allting börjar. Zackarias Levin blir uppsagd från tidningen han jobbar på och som om inte det vore nog blir han lämnad av sin flickvän. Zackarias drar hem till mamman i Skåne och beslutar sig för att skriva romanen med stort R. Men vad ska den handla om?
Med stort driv och exakthet berättar Mattias Edvardsson i En nästan sann historia Zackarias historia. För romanens huvudperson och berättare väljer att skriva om sitt liv. Närmare bestämt om en period i mitten av 90-talet när han gick en författarutbildning i Lund. Tillsammans med några andra unga författaraspiranter väljs Zackarias ut av den mytomspunna och firade poeten och läraren Li Karpe till en litterär gruppering som för tankarna till Den hemliga historien eller Döda poeters sällskap. Och även i Edvardssons roman handlar det om liv och död för den berömde författaren Leo Stark försvinner. Han tros vara mördad, men någon kropp hittas inte, och i fängelse hamnar en av Zackarias närmaste vänner Adrian Mollberg. Men vad var det som hände? Det vill Zackarias utforska.

Så varvas i Edvardssons bok Zackarias romanutkast till Den oskyldige mördaren med hans undersökningar i nuet, där han söker upp de olika personer som var med då i mitten på 90-talet. Mycket har hänt sedan dess. Men någon eller några sitter inne med sanningen.

För mig som älskar intertexter av alla de slag och skildringar av bokvärlden är En nästan sann historia en skattkista. Jag går på upptäcktsfärd, letar samband och hittar mönster som kanske inte finns. Här finns (vilket författaren inte hymlar med) en mängd blinkningar till Klas Östergren - visst är här både en Leo och en Henry och en flådig våning precis som i Gentlemen. Men förgäves väntar jag på ordet "luguber"... En och annan högst verklig författare dyker upp, och någon lite mer maskerad men ändå igenkännlig.

Här finns mönster i namn - Cattis, Caisa, Clara eller Leo, Li, Leyla. Kanske betyder det inget men jag klurar. Adrian Mollberg - är det en hälsning till Adrian Mole tro? Och varför låter namnet på Zackarias dikt "En ekorre satt i en gran och grubblade över livets mening" så bekant? Gör sig Edvardsson lite lustig över filmtiteln En duva satt på en gren och funderade på tillvaron? Ja, men så måste det väl vara? Jag är så nyfiken på vad jag missar och på om jag har rätt... En annan författare och bok jag associerar till, inte bara för att den också råkar utspelas i Lund, utan för dess upplägg och stämning är Jens Liljestrands Adonis. Också där möts då och nu, utforskas vad som egentligen hände och sätts gruppdynamiken på prov, men det är en mörkare historia.

I En nästan sann historia vänder sidorna sig själva, det är underhållande och ibland riktigt fyndigt formulerat och så osar det av intertextuellt laddad metafiktion. Dessutom har romanen det perfekta antalet sidor.

En dröm satte stopp för Uppladdning inför #sthlmlit - Se Nu Då

Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att ta bort det här inlägget från min blogg. Anledningen? En dröm. En känd svensk förläggare skrev en elak kommentar om min lilla text, om att jag minsann inte förstått ett endaste dugg av boken (som inte ens är utgiven på hans förlag). Och att sådana som jag inte borde få skriva om böcker. I drömmen alltså. Förläggaren hade jag nyss hört i ett samtal på radio, kanske var det därför han dök upp. Hur som helst. Drömmens makt är stor.

Och mittemellan sömnig och vaken googlades recensioner, jämfördes tankar. Och nåja. Jag har nog förstått, en del saker mindre än andra, men ändå. Min text är inte den bästa, det finns så mycket mer att säga men gårdagens långa arbetsdag lämnade inte så många tankar kvar i huvudet. Så här är den igen. Och nåde den som ägnar sig åt någon sorts mansplaining i mina drömmar.

-

Se Nu Då är ett återkommande mantra i Jamaica Kincaids roman. Tiderna är samtidiga, glider in i varandra, så snart blir Nu Då. I tidens flöde finns mrs och mr Sweet i ett äktenskap som inte är särskilt rart längre. Mr Sweet hatar sin mrs som kanske kom med en bananbåt till USA och vill gärna se henne död.
Han sitter annars helst i sitt rum ovanpå garaget och komponerar musik. Hon ägnar sig åt att odla ovanliga växter eller sitter och funderar på sitt liv vid skrivbordet och skriver. Två barn har det äkta paret, både deras namn (Heracles och Persephone) och deras egenskaper andas myter. Den här familjens egen mytologiska historia är komplicerad och svajig och på väg att gå alldeles sönder. De bor i författaren Shirley Jacksons hus i New England, jag är inte helt säker på vilken betydelse det har för historien.

Kincaid berättar associativt och med upprepningar som jag omväxlande tycker är effektfulla och extremt jobbiga. Det är en text som kräver närvaro och koncentration och när jag är där i texten så njuter jag av ord, tonfall och infall, av skiftningarna mellan inre och yttre handling (även om det inte är händelser som driver läsningen framåt). Ibland när den påtagliga verkligheten tränger igenom, på riktigt tränger igenom, texten, då bränns det.

Jag ser mycket fram emot söndagens samtal mellan Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg.

Jamaica Kincaid & Kristina Sandberg
SÖN 30 okt kl 11.15-12.00 (en)
Auditoriet


Livet på Antigua och i Örnsköldsvik
När Kristina Sandberg för första gången klev in i Jamaica Kincaids litterära universum förändrades hennes sätt att se. Vad var det hon upptäckte? Ett samtal mellan två författare från olika kontinenter med djupgående beröringspunkter.
I samarbete med Tranan.




lördag 17 september 2016

Uppladdning inför #sthlmlit - Upp genom mörkret

Medan andra peppar inför Bokmässan har jag siktet inställt på ett litterärt mål lite längre fram, nämligen Stockholm Literature som jag kommer att besöka för andra gången. Innan dess vill jag gärna ha läst i alla fall något av de flesta författare jag kommer att lyssna på. Först ut blev Upp genom mörkret som är Ngugi wa Thiong'os debutroman från 1964
Författaren skildrar tiden strax innan Kenya blev fritt och självständigt. Vägen mot frihet är kantad av våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupperingar där den kikuyu-dominerade motståndsrörelsen Mau Mau är en*. Det politiska skeendet är centralt i romanen men skildras genom en familj och särskilt genom pojken Njoroge.

Njoroge ser sin önskan gå i uppfyllelse när han får börja i missionärsskola, han vill något annat än sina äldre bröder och drömmer om en högre utbildning. Läsaren följer Njoroges skolgång och utveckling till ung man. Medan Njoroge går i skolan som stammar ur kolonialväldet kämpar hans bror för landets frigörelse, frustrerad över bland annat pappans passivitet i väntan på att få tillbaka sin jord. Författaren låter många sidor rymmas i familjen. Här finns också en nära vänskap skildrad mellan Njoroge och en flicka vars far ses som en fiende till Njoroges familj. Det är bäddat för spänningar som är både politiska och personliga.

Även om Ngugi tagit tydlig ställning för Kikuyus rätt till sin jord och sitt land, och kritiserat inte bara de tidigare kolonisatörerna utan även t ex de storföretag som i deras efterföljd tagit jord, så speglar han i sin roman flera sidor av konflikten och olika förhållningssätt. Som läsare låter han mig engageras i Njoroge men också i kampen för ett fritt land. Njoroges personliga strävan efter utbildning och kunskap  är betydelsefull - liksom den kollektiva kampen för ett befriat land. Det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och Ngugi gör det.

Detta var ett starkt första möte med Ngugis författarskap. Extra spännande också med tanke på att romanen skrevs så tätt inpå, kanske samtidigt, som tiden den skildrar. Det är inte historia som skildras, det är inte ett skeende sett genom backspegeln - det är här och nu. Jag tycker närvaron i tid känns vid läsningen. Rumsligt befann sig dock författaren som student i Uganda när debutboken sammanställdes. Jag läser gärna mer av författaren och ser fram emot söndagens programpunkt på Stockholm Literature:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón
SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)
Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter
Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?
I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

*Romanen inleds med ett förord som sätter in romanen i den politiska kontexten (och tyvärr berättar lite för mycket om bokens handling).

tisdag 13 september 2016

Kärlek till Tjärdalen

Den här helgen var jag i Västerbotten på besök och min läsning var, passande nog, Sara Lidmans Tjärdalen, debuten från 1953.
Jag har läst en hel del av Lidman men den här har jag hållit lite på, väntat med. Och nu är jag så glad över att ha läst den. Vad en "tjärdal" egentligen är har jag bara ett vagt begrepp om, men vad boken handlar om är allmänmänskligt och inte bundet till den skildrade tiden.

Nils finner sin tjärdal, som han jobbat så hårt för, förstörd och i kläm sitter Jonas. Jonas elakingen i Ecksträsk som ingen tycker om. Han bärs skadad hem men ingen vill ta på sig ansvaret för honom och det kommer att bli en av bokens stora frågor. Vilket ansvar har vi gentemot varandra? Vilka skyldigheter att ta hand om även de mest frånstötande (och utstötta)?

Nils bryter samman och får de andras medömkan samtidigt som han skärrar sin familj och väcker liv i religiösa frågor. En som grubblar är Petrus, byns klippa. En del av berättelsen ägnas åt honom, åt hans skulder och till hans komplicerade känslor för sin fru.

Det kanske inte är någon rättvis beskrivning men nog är det kvinnorna som håller allting upp - och männen som ställer till det för sig själv och de sina?

Språket i debutromanen är porlande Lidmanskt med dialektalt blandad med högstämd svenska och helt egna ord. Jag tänker mycket på Stina Stoor när jag läser, hittar igen lekfullheten, de överraskande ordvändningarna. Jag rycks från början med i den här starka boken som ställer många frågor om vad det är att vara människa. Om vilka som äger jorden och vilka som brukar den. Med stor kärlek läser jag Tjärdalen.

2003 skrev Birgitta Holm så här fint om romanen.

På väg hem tittar vi på konstverket LEV vid tågstationen i Umeå. Bland de många citaten finns tyvärr inte Tjärdalen med men väl det här. Och visst innehåller det Stoors Bli som folk.

fredag 9 september 2016

De underbara kvällar när Norran kommer

Just nu läser jag Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953. I den finns ett stycke som i tider då lokala mediers framtid och överlevnad diskuteras påminner om hur stor betydelse en dagstidning kan ha:

"Det var alltså en av de tre underbara kvällar i veckan då Norran kom. O denna påminnelse att världen fanns och var stor och annorlunda! Nog är det väl att tidningar kommer till avlägsna byar och sätter byahändelser på plats! Alla kände det när de las om märkliga ting. Männen satt på farstubron och riktigt sörplade i sig vidsynthet. I köket stod kvinnorna och rajade gröten och tänkte på ätdags, det var stunden då de kunde stjäla åt sig ett ögn i bladet."

Idag kommer världen till oss på så många sätt. Tänker ofta på tiden före internet. 

Chris hjärta Dick

Efter allt positivt som sagts om den här boken var förväntningarna höga..

nog lite väl höga. Som projekt tycker jag den är intressant, men särskilt skojig att läsa var den väl inte?

Chris och hennes man Sylvère träffar Dick på en middag, männen är bekanta sedan tidigare. Så blir Chris huvudlöst förälskad i Dick och börjar skriva brev till honom, det gör även Sylvère. Det blir en gemensam hobby, ett projekt som tänker jag, hade kunnat föra makarna närmare varandra - om det inte vore för Chris besatthet. Breven skickas inte till en början men Chris, som är konstnär med oflyt, ser tillsammans med sin man ett möjligt konstnärligt verk. Om de får med sig Dick på tåget.

Breven lämnas över, Chris och Dick möts vid några få tillfällen, det är även intima möten. Men det är i bokens andra del när författaren släpper en del av besattheten och istället skriver om de skilda konstnärliga villkoren för män och kvinnor, om hur trött hon är på att alltid vara en medföljande på diverse fester trots sin egen karriär och inte minst person. Chris upplever sig udda på flera sätt, genom att vara kvinna och icke-akademisk i en ibland akademisk miljö även om den inte känns särskilt strikt. I sin text väver Chris Kraus samman teoretiska perspektiv med bokens Chris eget liv.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Men rätt mycket hade jag i alla fall förväntat mig efter recensioner om hur texten förändrat liv. I Love Dick (som inte är så "juicy" som det låter...) omvälver inte mitt liv men påminner ändå om att ta plats, att själv ha tolkningsföreträdet över mitt liv. Och så tänker jag på Åsa Beckmans uppmärksammade krönika/artikel om hur kvinnor är de som frågar, männen de som svarar i det sociala spelet.


Om hår

Normas hår reagerar på känslostämningar såsom hot och annat, då växer det okontrollerat. Det är en egenskap att hålla hemlig. När Normas mamma Anita dör i vad som ser ut som ett självmord rasar världen samman för Norma. Vad drev mamman till det yttersta? Var det verkligen av fri vilja? Vem var hon egentligen? Och vad var det hon sysslade med?
Norma jagar svar på frågorna delvis ledsagad av sekvenser mamman spelat in och som hon delar med dottern efter sin död. Norma dras in i en värld där håret och fertiliteten är två centrala teman kopplade till makt, frihet, fångenskap. Det kvinnliga håret och förmågan till reproduktion är både ett hot och en möjlighet, något för andra att dra nytta av. Berättelsen förgrenar sig bakåt i tiden, men också in i en maffialiknande familj.

Jag tänker på andra hår när jag läser Sofi Oksanens Norma - Chimamanda Ngozi Adichies Americana men ännu mer Pija Lindenbaums fina bilderbok Doris drar där håret växer på Doris i takt med hennes ilska och frustration.

Det senaste jag läste av Oksanen var Utrensning och den här nya är ju något helt annat och annorlunda. Men intentionen att skildra något slags maktperspektiv tänker jag finns i båda, där några skor sig på andra. Norma är inte någon upplyftande läsning, det är mörkt och ensamt. Språkligt tycker jag om den  men tyvärr var den en aning rörig att hänga med i. Det är flera lager att hålla reda på, att villa bort sig i. Men ändå - stark läsning en förkylningsdag hemma i soffan.

måndag 5 september 2016

Den gröna vägen

Det märks på läsningen att sommaren är över och att en viss förhösttrötthet smugit sig på. Den gröna vägen hade mått bättre av att läsas mer koncentrerat, i större sjok, än de splittrade lässtunder jag ägnade den.
Anne Enright skriver om familjen, den lilla gruppen där de olika delarna kan vara så nära varandra men ändå så långt ifrån. Den här gången berättar hon om fyra vuxna barn som återvänder hem för att fira jul med sin mamma. Kontakten mellan dem har varit liten, de känner knappt varandra längre och det är inte bara det geografiska avståndet som är hindret att överbrygga. Men innan familjemedlemmarna samlas för jul möter läsaren dem var och en för sig genom nedslag i längre eller kortare skeenden. Så skapas en bild av individerna som valt så olika vägar. Särskilt här gillar jag hur perspektiven växlar, hur t ex Dan nästan rör sig utanför sin egen berättelse precis som han är på kanten av New Yorks gay-kretsar. Och så är här mamman som ingen riktigt kommer till rätta med. Mamman som inte är vän med sina barns livsval, som stöter bort och håller kvar på samma gång.

Här finns meningar jag borde ha strukit under, eller snarare skrivit av eftersom det är en lånebok, för att de så på kornet fångar personer och stämningar. Här finns meningar som jag läser om och om igen för att jag tycker de känns konstiga och fel (är det jag eller översättningen?).

Jag tänker att alla har någon form av familj, ett ursprung, att förhålla sig till, och att det är en tacksam enhet att skriva om. Det går, tror jag, att känna igen små bitar i de här specifika relationerna. Att känna igen mönster i syskonordningen.

Den gröna vägen är en fin roman som jag borde gett lite mera samlad lästid.


Sammankomsten har jag också läst.

måndag 29 augusti 2016

Tre tips från veckan som gått

1. Konst. Avesta Art. Årets tema är Struktur, verken i verket är samtidsaktuella och blir tillsammans med den mörka, hårda industrimiljön extra suggestiva. Struktur i uppbrott och förvandling. Utställningen pågår till 18 september.
Verk av Francesco D'Incecco. Bilden lånad från Avesta Art.

2. Radio. Filosofiska rummet. Söndagens diskussion om "Rätten till rättigheterna" var intressant och viktig. Genom framförallt filosofen Lena Halldenius gavs en fördjupning som jag tycker saknas. Henne borde politiker lyssna till innan de uttrycker så diffusa saker som "svenska värderingar".

3. Film. Florence Foster Jenkins. För passionen, den falska skönsången och det obändiga självförtroendet. Bra samspelat skådespel.

söndag 28 augusti 2016

Romanerna om Patrick Melrose - volym 1

Sedan någon gång i våras har jag sett fram emot att läsa Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn. Exakt vad som lockade så minns jag inte riktigt, kanske något med det att han liknas vid Wilde och Waugh? Hur som helst läste jag dem tidigare i veckan.
I en volym är tre av totalt fem romaner samlade. Först av dem är Glöm det som skildrar en dag i den femåriga Patricks liv. Han befinner sig i ett hus i Provence, rusar runt som liten pojke med en mamma och pappa som är närvarande men ändå frånvarande. Gäster är på ingående bjudna till middag, och av deras förberedelser får läsaren också ta del. Så gör Patrick något som kräver bestraffning och hans pappa förgriper sig på honom för första gången. Allt medan dagen fortsätter. 

Åren går och i den andra delen Dåliga nyheter är Patrick i New York för att hämta hem sin pappas aska. Barndomstraumat finns där hela tiden, papparelationen för svår att hantera men även andra relationer brister. Patrick lever ett självdestruktivt liv där droger utgör en stor del och en stor del av bok två ägnas åt att få tag på pulver, på att hitta rätt ven och att få substanserna att räcka så länge som möjligt. Droganvändningen skildras obehagligt nära och när nålar går fel vrider det sig i mig som läsare. Men ibland blir det poesi

"Doften av kokain bestormade honom och han kände hur nerverna spändes som pianosträngar."

I den tredje delen Visst hopp är det dags för födelsedagsfest i den brittiska överklassen med Patrick som en av gästerna. Och visst finns här ett visst hopp, år har gått och Patrick är på väg att berätta sig ur sitt trauma. Han är en inte jättetrevlig ung man. Flera figurer från del ett återkommer i en kylig, cynisk och bitvis underhållande skildring av människor på piedestaler där en kunglighet vinglar högt över de andra. 

Patrick Melroses delar sitt liv med författarens, det är en berättelse baserad på det självupplevda. Och av hans liv har skapats romaner i dess bästa form. Det är det koncentrerade sättet i tid och rum de är berättade, det är den distanserade, raka, kyliga och ibland lustiga tonen som gör det. Det som drabbade Patrick som barn bär han med sig genom livet, det påverkar vem han är, vad han gör och hur han lever med andra. På ett märkligt vis är det, trots hemskheterna, en njutning att läsa böckerna, att se livet med den genomskådande författarblicken. 

Något som lyfter böckerna ytterligare är språket genom Erik Anderssons expansiva översättning. Jag noterar oväntade ord lite då och då

Luguber. Båtnad. Inmundigade. Sällsport. Bestormade. 

Och skriver upp någon formulering. 

Böckerna är inte uppbyggliga eller bjuder på enkla lösningar - Patricks liv går inte att tillrättalägga, det är komplicerat och komplext. Nu håller jag tummarna för att St Aubyn blir en av gästerna på Stockholm Literature och så väntar jag otåligt på del fyra och fem. 




måndag 22 augusti 2016

Mina dagar med Jarle Klepp

I februari 2014 mötte jag Jarle Klepp för allra första gången. Det var under en minst sagt omtumlande tid i hans liv... Han fick reda på att han blivit pappa men inte till en bebis utan till en 7-årig tjej. Det hände sig i Jag reser ensam

Nu har jag träffat Jarle Klepp igen, i den första boken som Tore Renberg skrev om honom - Mannen som älskade Yngve. Det har gått ännu några år och Jarle berättar själv, men händelserna han talar om utspelade sig ungefär sju år innan Jag reser ensam när Jarle är gymnasist. 
Han hänger med Helge, de snackar musik och har ett  band ihop, de planerar framtiden. Och så är Jarle ihop med Katrine. På hemmafronten är det småjobbigt, men att det har varit mycket värre är tydligt. Jarle bor med mamma, träffar pappa mest på helgerna och mest för att få lite extra pengar i fickan. Men allt är bra, hyfsat på alla sätt. 

Så kommer Yngve. En snygg kille som är på sitt eget sätt och Jarle blir störtförälskad, på ett sånt där virrigt vis att han gör allt möjligt konstigt för att få vara i Yngves närhet. Jarle börjar spela tennis, bara en sån sak... 

Det är en tid av stor förvirring, av många känslor, av helgfyllor som går överstyr och av Yngve, Yngve, Yngve.


Tore Renberg ska ha sagt att han ska fortsätta skriva om Jarle Klepp så länge han själv lever. Och det finns ytterligare tre böcker om Jarle (än så länge) men ingen av dem är översatt till svenska. Böckerna utspelas i olika tider av Jarles liv, gör nedslag på olika ställen. 
Eftersom jag inte ville släppa Jarle alltför snabbt läste jag vidare i Kompani Orheim som är utgiven mellan Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam, fast den skildrar tiden före. Även om ramberättelsen äger rum någonstans mellan de båda andra delarna... Jarles pappa har gått bort, Jarle är på väg till begravningen men det  läsaren får ta del av är historien om Jarles familj, om föräldrarna Terje och Sara. 

Kärlekshistorien mellan föräldrarna börjar så bra, men präglas sedan helt och slås omkull av Terjes alkoholproblem. Pappan dominerar så totalt sin lilla familj som lever under hans terror. Det är en mörk, trasig berättelse om svek, att leva som medberoende, om att växa upp i en familj - ett kompani - som går sönder. Samtidigt finns här  Jarle i centrum, han växer upp till en tonåring med politiska intressen, kärleksbekymmer och identitetskriser. 

Det är spännande att se hur Renberg väver fram Jarles liv genom det kronologiskt uppbrutna berättandet, och att läsa ur skiftande berättarperspektiv. Det är svårt att inte tänka på Karl-Ove Knausgård, inte bara för att de båda författarna är vänner, utan också för en del av den tematik som böckerna tar upp är gemensam, t ex den krångliga, såriga fadersrelationen och alkoholismen,

Jag vet inte riktigt varför förlaget valt att inte översätta Kompani Orheim eller någon av de andra hittills utkomna delarna. Här ges en stor och viktig del av Jarle Klepps liv. Och jo, Renberg skriver så levande, så sant att det fiktiva livet blir på riktigt. 

måndag 8 augusti 2016

Olofssons Gånglåt

I lördags följde Gånglåt med på kafétur till Gåsholma. Det var första gången jag var till detta mysiga, havsnära kafé med fiskförsäljning strax intill. Stället bjöd på fridfull läsning där ibland de andra gästernas samtal krokade tag i boken jag läste.


Det här är Elin Olofssons trea och den allra starkaste och mest berörande av dem. En familj/släkt återförenas en sommar på den stora gården i Gärningsberg, något som redan på förhand verkar dömt att misslyckas. Jenny är dottern som återvänt från Stockholm, i en av gårdens stugor har hon hyst in sin älskade älskare. Hit har också mostern Sonia, med artistnamnet Salida, kommit för att tillsammans med Jenny summera sin sångkarriär i bokform. På gården finns Jennys föräldrar Sture och Gun-Britt, alltså Sonias syster. Gun-Britt som gnor och sliter för gårdens överlevnad, som inte står ut med Sonias divaartade latmaskbeteende. Gamla oförrätter, orättvisor, elaka tankar kommer upp till ytan under några dramatiska sommarveckor. Lindrar gör människorna som finns lite i utkanten, t ex Sonias assistent Harpan som är med om ett eget litet äventyr.


Boken väcker och ställer frågor. Hur blir man den man är? Hur ska man förhålla sig till familjen, de närmaste som kan tyckas så annorlunda? Vad gör det förflutna med oss? Hur vet man vad man vill med sitt liv? Och vem tackar en för allt slit? För vems skull gör vi oss till? Den berättar om det fula i oss, det småaktiga, känslorna som göms längst inuti. Det är stark läsning, välskrivet, brutalt. 

Dahls Utmarker

Det var länge sedan jag höll något av Arne Dahl i handen och Utmarker är annorlunda än de böcker om A-gruppen jag tidigare läst.


Fallet som engagerar polisen Sam Berger och på krångliga vägar även kollegan Molly Blom (hej Joyce) är intrikat och utstuderat. Även om det tar lång tid innan där finns någon form av offer så är det en blodig, makaber historia. I romanen öppnas rum på rum, både fysiska och mentala. Som läsare är jag inte trygg i berättelsen, allt går att ifrågasätta. När jag slagit igen boken är jag inte helt säker på vad jag varit med om, och det är en inte alldeles trevlig känsla. Vem kan man lita på?

En rolig sak med deckaren är att min stadsdel finns med i den!
Snyggt, sa hon. Visst är det den. Statoil i Gävle. Sätrahöjden.

onsdag 3 augusti 2016

Störst av allt

Plötsligt under sommaren dök det upp en turkos bok på var och varannan bild i mitt instagramflöde. Vad var det för en roman som så många verkade gilla och läsa precis nu? Som tur var dök den även upp som ett 7-dagars lån på mitt bibliotek i måndags, höstens allra första jobbdag.
Malin Persson Giolito fångar mig från allra första sidan i Störst av allt. Tonen är satt, dramat är uppmålat och här finns Maja att engagera sig i. Handlingen utgår från det som hände i klassrummet några månader tidigare. Där Maja dödat Sebastian som hon älskat så komplicerat - och bästa vännen Amanda. Innan dess har Sebastian skjutit deras vänner. Nu är det tid för rättegång, Maja är anklagad. Men vems är skulden? Vad visste Maja? Sköt hon  i uppsåt att döda eller i självförsvar? Samtidigt får vi tiden före och efter klassrumstraumat. Vad ledde fram dit? Vilka hade kunnat se och stoppa?

Platsen kittlar mig, precis som den kittlar de horder av journalister som bevakar fallet. Händelserna äger rum i överklassens Djursholm där människor med mycket pengar följer sina egna lagar med en moralisk kompass fel inställd. Och så är det allra främst en så övertygande skildring inifrån en ung, resonerande människa, språkligt spänstig och berörande. Även kärleksskildringen och allt den för med sig är säkert berättat, jag "köper" det här rätt av. Romanen väcker frågor, förutom kring själva skulden, om t ex vilka som räknas och inte, vad som krävs för att passa in eller hur långt man kan gå för att rädda en annan människa. Hur är det att leva utan gränser?

Jag vände snabbt blad för att få veta hur det skulle gå, för att lägga bitarna rätt. Den fina lässommaren har övergått i en mycket skarp och utomordentligt bra läshöst.

söndag 31 juli 2016

Sommarens läsning och läsplatser

Den här sommarens semester har varit skönt avkopplad och urloggad och jag har läst som hade jag slungats tillbaka i slukaråldern. Jag har läst på båt, på strand, på väg, under tallarna vid stugan och hemma i skuggan på altan. Jag har läst tjockt och tunt, länge efterlängtat och nya upptäckter.
Håll till godo med en summering av månadens läsupplevelser och några väl valda läsplatser.

Ledighetens allra första dag ägnade jag åt den landsförvisade poeten Ovidius som fått lämna sitt älskade Rom. Theodor Kallifatides låter honom skriva brev hem till dotter, eller styvdottern, i Brev till min dotter. Det är brev som berättar om hans nya liv, om hans försök att finna sig hemma i ett nytt land, i ett nytt språk och en ny kultur. Han berättar om sig själv och om människorna omkring honom i det lilla samhället vid Svarta havet som (tyvärr) skildras som de mest schablonartade svenskar. I landet han tvingats lämna fick poeten inte skriva vad han ville. När Kallifatides beskriver detta är han som allra bäst och ord bär från tid till tid, men talar om förhållanden som är långt ifrån historia:

Att skriva dikt i de mäktigas värld är farligt. Det är inte innehållet som bekymrar dem. Det är själva friheten att skapa en annan värld än den de har tänkt sig som de inte står ut med.

Sedan var det dags för mig att packa väskan och dra på mig vandrarkängorna för en tur till och på Sälenfjällen.
Eftersom jag packat en tegelsten till bok var det tur att vi (maken och jag) bara planerat dagsvandringar i tystnaden på fjället och övernattning på hotell.
För ända sedan jag läste Rohinton Mistrys En familjelägenhet på en helt annan resa för tio år sedan har jag längtat efter att läsa En ömtålig balans. Mistry är en verklig mästarberättare som jämförts med t ex Balzac och Tolstoj av kritiker och liksom deras verk rymmer hans mycket. Han skildrar olika samhällsklasser/kaster men utgår från människor som kommer läsaren nära. Här är det i huvudsak tre parallella livsöden som läsaren får fördjupa sig och via dem också i det indiska samhället och dess skillnader mellan land och stad. De tre personerna knyts ihop och delar i alla fall för en tid varandras liv. Det här är en stark roman som skildrar både kärlek, livshistoria och absolut grymhet, förnedring och överlevnad. Det är en roman lätt att leva sig in i, att träda under skinnet på människor så olika mig. Jo, nog är det en roman av klassikerstatus.

Ett kvickt stopp på Edsbyns lilla bibliotek slutade med att jag lånade på mig ytterligare en bok, nämligen En lång vinter av Colm Tóibín som råkar blir det första jag läser av författaren.
Det är möjligen lite svalkande att läsa denna vintersaga i värmen. Under ett besök på marknaden framgår det klart för Miquel att hans mamma är beroende av alkohol, något som resten av familjen nog redan haft kännedom om. Så en dag lämnar mamman hemmet, hon går iväg och kommer inte tillbaka. Vart har hon tagit vägen? Ett sökande inleds, komplicerat både på grund av snöandet och för att familjen inte varit så vidare omtyckt, de har hållit sig på sin kant. Romanen är liten till sidantalet men stor i sitt innehåll om saknad, undran, oro, uppväxt. Det är gåtfullt och livsavgörande.

Sedan var det dags för en bok jag köpte speciellt inför semestern men som jag varit en aning skeptisk till. Den fick hänga med till Västerbotten där vi under några dagar hjälpte till med en flytt. John Williams Stoner tyckte jag mycket om men hur intressant är det egentligen att läsa om buffeljakt som Butcher's Crossing handlar om?
Det visade sig förstås vara hur spännande och bra som helst. Will Andrews har hoppat av universitetsstudierna för att lära känna vildmark och öppna landskap. Det är 1870-tal och att sälja buffelskinn är mycket inkomstbringande. Andrews ger sig i lag med några rutinerade män ut på en jakt som med råge ska överträffa Andrews önskningar och drömmar om ett liv i naturen, utanför skolvärlden. Resan blir en kamp för överlevnad, att hålla värmen och hålla sams. Andrews genomgår någon slags initiationsrit på prärien samtidigt som ledaren för jaktlaget likt en galning hejdlöst fäller buffel efter buffel efter buffel. De två utkämpar varsin kamp, lika mycket en inre som en yttre.

Orhan Pamuk har jag länge tänkt läsa något av och nu var det äntligen dags. Att det skulle bli en sådan turbulens i Turkiet, och i Istanbul där romanen utspelas, kunde jag förstås inte ana när jag lånade den.
I Oskuldens museum låter författaren (som också dyker upp i boken) läsaren möta Kemal. Han är en ung snygg och framgångsrik man som snart ska gifta sig. Men så träffar han Füsun, en något yngre kvinna och nästan släkting, och kan inte sluta tänka på henne. Han hittar på alla möjliga ursäkter för att träffa henne och de inleder ett passionerat förhållande. Men eftersom löften givits på annat håll går de skilda vägar, fast utan att egentligen  någonsin skiljas åt. Kemal utvecklar en besatthet där Füsun är svaret på allt. Oskuldens museum är en stark, något udda kärlekshistoria där Kemal viger sitt liv åt att vara i sin älskades närhet även om det ibland kan ske på lite märkliga sätt. Han samlar även föremål som Füsun berört eller som påminner om henne - det blir grunden till hans museum. I fonden finns hela tiden Turkiet med bland annat dess politiska svängningar, som kopplar boken till nuet.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst har jag velat läsa sedan förra sommaren, då jag med stor förtjusning läste Främlingens barn! Så när maken var en sväng till biblioteket lånade han hem den till mig.
Här hamnar jag direkt i 80-talets London, närmare bestämt Notting Hill. Här blir Nick Guest en inneboende gäst (!) hos kompisen Toby Feddens och hans föräldrar och syster. Familjen han hamnat hos tillhör till skillnad från honom själv överklassen. Pappan har ambitioner att träda in i politiken på hög nivå och Margaret Thatcher är en drömgäst i det Feddenska hemmet. Nick smälter inte riktigt in men accepteras och tycks fylla en funktion. Egentligen ska han skriva på en doktorsavhandling om Henry James men det finns så mycket annat som upptar hans liv i denna brusande tid. Nick ger sig i bokens början ut på dejtingbanan och möter en man som under en tid betyder mycket för honom och i hans "komma ut"-process. Sedan ger han sig in i olika projekt, med kokainet nära till hands. Hollinghurst berättar levande och snyggt om olika samhällsklasser som sammanförs, om kärlek, om att slå sig framåt och uppåt, om livslögner, avslöjanden och livslängtan. Händelserna leder oundvikligt fram till skandalen som ställer allt på ända. Himla bra roman.

En livsfilosofisk provencalsk liten pärla, Mannen som planterade träd av Jean Giono, om en osjälvisk man som planterar träd bryter tog jag till mig i skuggan på altanen. Berättelsen har blivit mycket älskad, jag förstår varför.
Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter har jag haft oläst i hyllan sedan den kom 2009. Den fick följa med på en liten tripp till Stockholm där annars konstutställningar och skärgårdstur hanns med.
Bergets döttrar är en stark, fin och språkligt egen roman om en syskonskara i en liten by i skuggan av Kungsberget med Sandviken som närmsta stora stad. Här växer Karin, Sofia, Emelia, Otto och Edwin upp. Läsaren följer dem under 20 år (ca 1938-1958) då mycket händer, mycket drabbar dem, deras liv tar olika vägar. Det är så fint fångat både tid, miljö och människor och jag gillar hur samtida händelser som t ex andra världskriget smidigt vävs in i berättelsen. Här är, precis som i flera andra böcker jag läst i sommar, klasskillnaderna en del av berättelsen, beskrivna utifrån det lilla samhället, den lilla staden. Det är roman där den tidens politiska ståndpunkter skrivs fram genom de olika personerna, den visar också hur svårt det är att bryta sig fri från konventioner och förväntningar.

Jag tänker en hel del på Kristina Sandbergs böcker om Maj  när jag läser, första delen Att föda ett barn gavs ut året efter Bergets döttrar. För även Jörgensdotter skildrar äktenskapen som måste till, instängdheten i hemmet, det krångliga moderskapet och försöken att passa in i en ny släkt. Sofia och Maj hade haft så mycket gemensamt, tänker jag. Det är en skildring av ett samhälle, av livet i en by men allra mest tänker jag ändå att det är en skildring av just bergets döttrarna, systrarna Steen och deras respektive liv. Länge kommer jag att bära med mig dem i tanken.

Hon kan säga att det här landskapet är hennes och hon är aldrig rädd här. Hon hör ihop med berget, med marken nedanför, men så fort landet sträcker sig in i Järbo och längre bort ändå så blir det någon annans landskap, ett ställe där kroppen börjar bete sig annorlunda; huka, buga (...).



Så är semestern snart slut och högen med olästa böcker har blivit något lägre. Jag är mer än nöjd med de fina läsupplevelser jag varit med om i sommar. Det har varit omtumlande, roligt, sorgligt, tankeväckande och så oerhört berikande. Romanerna har varit precis sådana jag vill att de ska vara - rika myllrande vävar eller små nätta vackert broderade dukar. Jag må ha vandrat på Sälenfjället men nästan lika verkligt har det varit att skjuta buffel eller att hänga med Nick hos Feddens.