måndag 28 januari 2008

Jag är lite kär i Torgny Lindgren

Torgny Lindgren är en författare jag alltid återkommer till och tycker om att lyssna på. Därför satt jag förstås framför tv:n när Daniel Sjölin intervjuade honom i Babel Special. Samtalet var ömsint och roligt och mysigt att lyssna på. Sjölin känns som en pålitlig intervjuare, han gör det aldrig obekvämt för samtalspartnern. I det här fallet kändes det riktigt bra.

Lindgrens äldre verk har jag läst i efterhand och hans nya ofta direkt när de kommit. Att läsa honom är för mig förknippat med en viss känsla av obehag. Det finns en speciell stämning i hans böcker - hans figurer är som på riktigt, fast bara nästan. Jag gillar glidningen mellan det sannolika och det fantastiska.

Efter att ha hört intervjun läste jag hans senaste roman, Norrlands Akvavit. Den utspelar sig som sig bör i Västerbotten. Hit återvänder väckelsepredikanten Olof Helmersson i syfte att på ålderns höst återomvända de han en gång frälste. Efter mycket grubblande på tionde våningen i hemma i Umeå har Olof nämligen kommit till insikt om att den tro han förmedlade mest var inbillning.

På sin hopfällbara cykel söker han nu upp de tidigare frälsta själarna. Det visar sig dock att merparten i församlingen antingen avlidit eller redan lämnat trons väg. Många byinvånare vet alls inte vem han är. På sin färd genom byarna möter han ändå några av de äldre vännerna men också en del nya invånare. En av de nya är lokalredaktören från Jörn som i bloggform skriver om Karl den femtondes besök i trakten. Så har även bloggen letat sig till den här avkroken. Under cykelturerna uppdagas också hemligheter för Olof, livet har fortsatt i byn efter att han lämnade den ungefär femtio år tidigare.

I den kollektiva glömskan finns dock en som väntar på Olof. Det är Gerda som har legat för döden de senaste åren. Hon vill att Olof gör några sista gudstjänster för henne. Romanen upptas till stor del av åldrandet och döden. Det görs på ett lindgrenskt vis med ett klurigt allvar.

Det var en stor glädje att det fanns gamla och sjuka att vårda. Den dagen ingen längre behövde vårdas, då var det slut med bygden. Ja, de sjuka och döende var en välsingnelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.

Många är de släkten som passerar genom romanen. En del namn tror jag mig känna igen från andra romaner av Lindgren, eller kanske Sara Lidman? Jag inbillar mig att författarens ögon glimmade av okynne när han skrev in den lindgrenska släkten i sin historia?

Att somliga Lindgrenare och Burvallare skulle ha gått bort, det hade han förutsett, i de släkterna fanns ju inte endast musikaliteten och dragningen åt det konstnärliga, utan också sedan länge den slumrande lungtuberkulosen, för att inte tala om andra svagheter [...]

Så skrivs även det egna författarskapet in i historien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!