skriver John Gardner om just dessa två ämnen: Det är en ganska underhållande bok som utkom någon gång på 80-talet. Gardner var en man med rätt klara besked:
"Om en författare är mer intresserad av sitt språk än av andra litterära element och om han ständigt leder bort vår uppmärksamhet från berättelsen till sig själv, kallar vi honom 'förkonstlad' och slutligen tröttnar vi på honom. (Kloka förläggare tröttnar snabbt på honom och refuserar honom.) Om författaren tycks ha mindre känsla för sina personer än vi har en känsla av att dessa förtjänar, då kallar vi författaren känslokall. Om han diktar ihop känslor - i synnerhet om han försöker nå sitt mål med billiga och ohederliga medel - då kallar vi honom sentimental."
En trevlig dag på jobbet...
Tänk så flitigt fingrars anslag mot tangenter låter.
Gardner får fortsätta:
"Jag förnekar inte att TV har sitt värde - som opium om inte annat. Jag menar bara att TV inte är liv och att författaren på nybörjarstadiet som har tittat på TV och inte märkt skillnaden, han är illa ute ifall hans syfte inte är att skriva för TV.
Det som är fel med den unge författaren som imiterar TV i stället för livet skiljer sig inte väsentligt från vad som är fel med den unge författare som imiterar någon tidigare författare. Varje litterär imitation saknar nämligen något som vi väntar oss av ett gott författarskap - att författaren ser med egna ögon."
Medge att du blir lite kär? Om inte i hans åsikter så i alla fall i hans stil?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!