måndag 8 december 2008

En roman som verkligen griper tag

och får fäste hos mig är nyss avslutade Baby Jane av estniskfinska Sofi Oksanen. Berättarrösten, bokens jag, för läsaren in i handlingen när allt redan hänt. Historien som berättas handlar om jaget och hennes passionerade och till viss del destruktiva förhållande med Piki, en tio år äldre kvinna.

Tillsammans med Piki startar bokens jag en affärsrörelse som går ut på att tillfredsställa i första hand finska mäns olika former av fetischism. Det handlar om kvinnors använda underkläder, om förbrukade bindor etc. De driver sin verksamhet med framgång. För pengarna vill bokens jag resa, medan Piki alltid kommer med undanflykter. Piki kommer överhuvudtaget ofta med undanflykter, för att slippa röra sig utanför sin lägenhet. Det hinner gå en tid innan bokens jag förstår varför, men när hon väl förstår förklaras också andra enligt henne underliga händelser. Pikis ex-flickvän Bossa kommer mer eller mindre regelbundet med matkassar och rentvättade kläder, hon gör det inte för att hon har svårt att släppa Piki utan för att hon lovat hjälpa sin väninna. Det tar också lång tid innan Piki för sig själv och för bokens jag erkänner att hon lider av panikångest. En ångest som gör att hon inte kan lämna sin lägenhet ens för att slänga soporna. Hon dövar sin ångest med sprit och tabletter, hon är sällan nykter när hon möter bokens jag. Men deras kärlek är äkta. Piki har gått från att vara utåtriktat social till att sitta i sin lägenhet som vore den ett fängelse. Oksanen beskriver den här dubbelheten oerhört lyhört och inkännande - samtidigt som hon aldrig släpper utifrånperspektivet. Bokens jag förstår och hennes sätt att se på sin flickvän, ändras. Kanske är Pikis skal inte så hårt som det verkat vara?

När historien berättas har den alltså redan ägt rum, förhållandet är redan över och det är för sent att ställa saker till rätta. Det ger en stark roman att berättaren är dels ett jag och dels äger sin historia så tydligt. Det skedda bearbetas, ges ord och tar gestalt och det behövs för det är en djupt gripande historia Oksanen berättar. Romanen ger också en bild av en människa som sjukvården svikit, en person mitt i livet som inte får hjälp utan snarare stjälps av missriktad välvilja. Historien är fylld av kärlek, skam, skuld. Människorna utsätts för prövningar, det är ett liv svårt att leva. Ändå är boken inte tungläst - texten flödar fram, den lever. Den är rapp med snabba dialoger men även på sina ställen poetisk och så fylld med känsla.

Och ingen kunde ana att det bland alla struntsamtal var just Pikis barnröst som jag borde ha tagit på allvar, den i vars riktning jag borde ha gått, den som jag borde ha tagit i min famn och vars huvud jag borde ha smekt, den jag borde ha viskat till, att allt blir bra och jag går ingenstans.

Jag är nu nyfiken på Stalins kossor och romanen Puhdistus som 2010 kommer på svenska. Den senare ledde också till att Oksanen helt nyligen fick ta emot Finlandiapriset.

2 kommentarer:

  1. Jag läste om Oksanen senast idag, och blev ännu mer intresserad av att läsa något om henne nu. Just Baby Jane skulle jag kanske inte valt ifall jag inte läst vad du skriver nu. Hoppas att jag får tag i någon bok av henne snart!

    SvaraRadera
  2. Oavsett vad du väljer att läsa hoppas jag att du delar med dig av dina tankar!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!