fredag 30 januari 2009

Medan jag blockar

bloggar tidskriften Vi läser live snett framför mig under Författardagen i ABF-huset, Stockholm. Mitt intryck är ganska splittrat efter att ha lyssnat till så många författare under en hel dag. Jag blandar ihop vem som sa vad, vem som var vem. Önskar mig längre pass och färre författare - men nu är det ju smakprov vi får, reklam inför författarbesök. Minns i alla fall Eva Adolfssons euforiska inledning, hon tog tidigare under dagen del av recensionerna om den nya boken; Carl-Johan Vallgren som alls inte var entertainern idag utan författaren, kanske redan trött på sin nya roman?; Henry Bronetts berättarröst. Borde minnas fler?

Teman som återkommer hos flera av författarna:
- Lögner
- Upprätthållna fasader
- Att se vad som finns bakom upprätthållna fasader

Och så lite kärlek.

Någon, minns inte vem, citerar någon annan, minns inte vem:
"Konsten är en lögn som får oss att bättre förstå sanningen."

Jag åker hem lite stelare för jag är inte van sitta still så länge och med minnet av en trevlig dag - mest tack vara att jag fått umgås med kollegor lite mer personligt än i den vanliga vardagen.

Den litterära dagen började dock redan på tåget ned mot Stockholm då fina kollegan berättar vad Marcus Birro sagt på radio tidigare: "Litteraturen är vägvisaren i underjorden".

onsdag 28 januari 2009

Dipsolitteraten skrev för en tid sedan

på sin blogg om läsning att:

Når jeg, en sjelden gang, blir oppslukt av en bok, da glemmer jeg at jeg leser. Glemmer at det er en bok jeg holder i hendene. Jeg enser ikke den "virkelige verden" som omgir meg. Da er det god litteratur.

Samma sak må jag säga gäller även god teater. Igår intog en plats i salongen på Gävle Teater för att se Jonas Hassen Khemiris* skapelse Fem gånger Gud. Ett par gånger har jag läst den och var därför mycket nyfiken på hur den skulle gestalta sig. Bakom denna uppsättning stod Riksteatern.

Min normalupplevelse av att se teater eller andra kulturevenemang av den mer klassiska sorten här i Gävle är att jag med mina 33,5 år sänker medelåldern ganska rejält. Men igår fick jag till min stora glädje verkligen känna mig som en kulturtant för min medpublik bestod till större delen av ungdomar från gymnasiet. Och det märktes - stämningen var hög och full av skratt.

Pjäsen i sig är en lek med fiktionen - där några dramaelevers berättelser motvilligt vävs fram under in- och översyn av lärare Rolf. Rolf som kanske är mer avdankad skådespelare än den stjärna han till en början framställer sig som. Fram skrider eleverna och greppar micken - Blanka, Olivia, Idris - alla med sin mer eller mindre sanna historia att berätta. Bakom men alltid i centrum står Sanoj, pjäsens stumme person som istället för att tala agerar med hela sin gängliga kropp. Oväntade saker inträffar och när det verkligen är Hammertime gungar hela teatern. Kanske är inte allt som det verkar vara, kanske är verkligheten fiktion?

Någonstans mitt under föreställningen glömmer jag att jag sitter där, jag är ett med karaktärerna på scenen. Fullständigt uppslukad. Det är verkligen bra teater!

*När jag nu läser på nätet om pjäsen får jag en märklig känsla av att allt Khemiri gör verkligen hänger samman. Sanoj spelas av Hamadi Khemiri, bror till pjäsens författare. På scenskolan spelade han (Hamadi) med i en uppsättning av Strindbergs Ett drömspel. Ett drömspel utgör också upptakten i Fem gånger Gud. Behöver jag säga mer?

tisdag 27 januari 2009

Det här är en trevlig bekantskap

och bra hjälp för att göra vardagen lite sötare. Så provar jag i mitt nya liv som radhusfru på att baka chokladmuffins med riven lime och limesaft. En fyllning som bl a innehåller ännu mer kakao och grädde läggs ovanpå de färdiggräddade godbitarna. Nästa gång ska jag dock sätta på ugnens värme - inte bara lampan. Det kan gå fortare då. Men gräddade blev de till slut och nästa lika fina som Linn Larssons variant i Fika för vänner.

söndag 25 januari 2009

Igår tvättade maken och jag fönster

i snöovädret, tröttsam flyttstädning. Idag kramar vi snölyktor.En av gårdagens aktiviteter bestod också av att läsa de sista sidorna i Jessica Berglunds lilla roman Simtag. Det blev en utdragen slutläsning för den här boken ville jag på intet sätt släppa ifrån mig. Det vill jag fortfarande inte. Det var länge sedan jag läste något med så stor njutning. Jag är bortkollrat förälskad i berättelsen om Annelie som plötsligt inser att hon är kär i sin väninna Cecilia. Annelie som varit vuxen i många år, lever ett stilla liv i det egenköpta huset. Känslorna vänder upp och ned på allt och Annelie drar sig undan. Så ser historien enkelt beskriven ut.

Berättelsen följer nära årstidsväxlingarna och om man har den minsta erfarenhet av hur humör och välmående styrs av ljus eller bristen på ljus så känner man igen sig. På ett mycket fint sätt beskriver Jessika Berglund hur Annelie väcks till liv samtidigt som solen lyser över henne allt längre stunder. Det är så vackert skrivet, på det skickligaste av sätt. Jessika Berglund har förmågan att skriva enkelt om det djupaste inom oss: om kärlek, ensamhet, ledsenhet. Det finns inte ett uns av banalitet i texten däremot en stor innerlighet och värme.

Nu försöker jag stanna i våren, behålla den kvar i mig. Jag vill inte ha mer kaos, inte dra fram något som bränns. Jag vill bara gå här i vardagen och förstå den. Laga något, diska lite, sköta mitt jobb. En liten utfärd och vi kan prata om de små sakerna. Det ofarliga. Jag vet ju att jag är ganska lätt att tillfredställa.
Jag nöjer mig med våren. Ge mig den.

Någonstans i bakhuvudet surrar Willy Kyrklunds Solange som i likhet med Annelie inte bara vill överleva utan också leva. Det finns en så stor längtan efter liv, efter ljus i Simtag. Simtag som tas i den lilla sjön vid Annelies hus. Kroppar som möts och längtar, hoppas.

Jag tänker.
Om jag vill vara i världen och ha Cecilia. Om jag vill det.
Då måste jag vara någon som det går att ha. Varför skulle hon annars vilja?
Med mig.
Om inte ens jag själv vill.

Jag fullständigt älskar den här historien, det här språket som Jessika Berglund låter Annelie berätta. Jag vill skriva av hela, göra orden och språket till mina. Istället sitter jag här och längtar. Längtar efter en ny bok av Jessika Berglund*.

Innan det var dags för romanens sista sidor sågs film; den ryska Förvisningen. Filmskaparen är samme som gjorde Återkomsten, en mästerlig regissör i kombination med musik av Arvo Pärt och rolltolkning av Maria Bonnevie ingav vissa förväntingar. Förväntningar som infriades för Förvisningen är något av det starkaste jag sett på länge. Det är en poetisk film med vackra bilder som nog gör sig ännu bättre på bioduken än i tv-formatet och en så bra men obehagligt berättad historia. Det är tyst och gåtfullt, men det gör mig inte frustrerad, snarare berikad och omtumlad. Precis som boken kommer jag länge att bära med mig filmen. Och när jag söker information av filmen ser jag att den baseras på en roman av William Saroyan, då med titeln The Laughing Matter (1953).

*I vanliga fall använder jag bara författarnas efternamn men hunnen till slutet av min text inser jag att jag skrivit för- och efternamn. Som ett sätt att inte distansera mig för mycket, vara lite av ett du med denna fina nya historieberättare.

torsdag 22 januari 2009

Jag är fortfarande helt uppfylld av gårdagen

som innehöll en träff för biblioteksfolk i Gävleborg som arbetar med skönlitteratur på olika sätt. Precis som tidigare gånger bestod mötet av både diskussioner och föreläsningar.

Att lyssnat till Anna Williams, litteraturvetare vid Uppsala universitet, får mig att längta så det svider till en plats i skolbänken eller vid datorn för att skriva uppsats. Tänk att så totalt och skamlöst få fördjupa sig i ett författarskap, till exempel. Williams pratade engagerat och kunnigt om Agnes von Krusenstjerna. Det handlar om författaren själv, om bilden av henne, om nya tankar kring författarskapet. Ikväll inviger biblioteket tillsammans med Krusenstjerna-sällskapet ett rum till hennes ära. Djärv författare möter sin läsare, i den här samtiden.

Sidospår handlar om författarnas förhållande till varandra. Om hur Krusenstjerna vänder sig till Ellen Key för råd och stöd. Om hur äldre författare agerade mentorer åt yngre. I söndags hörde jag en intervju i radio med Camilla Läckberg; hon berättar om hur hon ingår i nätverk av kvinnliga författare där de stöttar varandra. Motsvarande tror hon inte finns bland männen. Någon igår nämner hur äldre författare tidigare ofta skrev förord i böcker skrivna av yngre kollegor. Tänker på hur etablerade författare, ibland på ett irriterande sätt, figurer på yngre förmågors bokomslag med något käckt tillrop om hur bra boken är.

Vi kommer in på författarrollen, något jag skrivit om tidigare. Vad händer när författare kanske i allt högre utsträckning förväntas vara medialt gångbara? Vilka kommer fram, får sälja, blir lästa? Vad händer med vackra författarskap som inte har denna utåtriktade vilja?

Och så lyssnar vi på eldsjälen, berättaren och Stig Dagerman-sällskapet-grundaren Bengt Söderhäll. Hör hans tankar kring litteratur och läsande, hör anekdoter från hans möten med Le Clezio - först dagermanpristagare, sedan nobelpristagare. Dagerman tog sitt liv, eller "dog sig" Söderhäll säger. Dagermans text Vårt behov av tröst fint resonerad kring i P1 för ett par veckor sedan. Skapar förståelse om svåra ting.

Hemma läser jag fina Simtag av Jessica Berglund. Vackra ord om livet, nära naturen. Vill vässa pennan stryka under, skriva av meningar om att leva eller överleva.

tisdag 20 januari 2009

Enkäter kommer aldrig

över min bloggs tröskel. Fast: Varför inte? Ett undantag således med en enkät jag hittar hos Lyran, från Bokhora ursprungligen.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Jag köper sällan inbundet men när jag gör det är det mest fackböcker, trots att jag allra mest läser skönlitteratur. Owe Wikströms böcker som inleds med Till långsamhetens lov har jag köpt i takt med att de givits ut.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Sara Lidman som jag hade för avsikt att skriva c-uppsats om. Jag har nog annars inte fler än två böcker av olika författare. Lånar mer än köper.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
En kollega tipsade om Förhäxad av Foucault ett tips jag snabbt tog till mig eftersom det är en pålitlig tipsare. Innan dess läste jag En bortglömd petunia av Björg Vik som jag hittade till genom tips från bloggläsaren Lena K E. Flera av de bloggar jag läser förser mig ständigt med nya tips. Ibland tar jag dem till mig, ibland inte... Kulturdelen, Jenny B, har t ex fått mig att med glädje läsa Martha av Doris Lessing.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
I 1-års present gav jag i söndags bort Vem är söt? och Astons stenar (en bok den lille får växa i). Senast jag fick en bok måste ha varit i november då Birgitta Wallin, som föreläste på mitt bibliotek, generöst gav mig Människosaker utgiven av Karavan. Hon fick i sin tur Röster i Gästrikland, om jag minns rätt.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Ja, Sammankomsten, Alla själar, Kunzelmann & Kunzelmann, Kvinnan i Jerusalem - två av dem har jag fått tips om via bloggar jag läser, Lyran och La Bibliofille.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Simtag av Jessica Berglund

Boken med den långa titeln

Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man kan tyckas vara en ganska oansenlig historia. Men författaren Helle Helle sätt att formulera och bygga sin berättelse skapar ett sus under ytan. Ett sus av att något inte är som det ska. Det är vardagsdramatik.

Susanne är städerskan som lever med och försörjer den motsträvige och författande Kim. Deras samliv har stannat av - de är inte särskilt trevliga med varandra och nej, jag är inte särdeles förtjust i Kim. Susanne träffar på Esther, f d arbetskamrat. Esther väntar barn och överges av sin fästman. Hon flyttar ur lägenheten och hem till Susanne och Kim. Hela den invanda tillvaron sätts på spel, blir till något annat vilket påverkar i första hand Susanne.

Som läsare kommer jag nära Susanne men är ändå långt ifrån henne. Helle håller inne med känslor på samma sätt som Susanne gör, det är inga stora rörelser i boken. Det finns något under ytan som Helle inte sätter ord på men inte heller väjer för. Som hon låter läsaren tolka, komma underfund med. Det är frustrerande att läsa om Susanne, att känna hennes vilja att göra annorlunda men ändå göra precis vad som förväntas av henne. Frihetslängtan kvävs av anpassning. Helle bygger skickligt upp stämningen, jag tar den direkt till mig.

Författarlexikonet Alex beskriver hennes stil så här: Helle Helle använder en sparsmakad och tät vardagsminimalism, hennes stil har kallats för hyperrealistisk. Det är hyperrealistiskt men också något mer. Men det realistiska i romanen får mig att tänka på Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, Susannes arbete beskrivs detaljerat. Det är en studie av en kvinna som ägnar stor del av dagarna att göra fint åt andra. Att skapa lite andrum i andras människors pressade liv. Vissa kapitel kan läsas för sig, som noveller. De har en egen intensitet och egna slutknorrar.

Helle är en intressant författare som jag med all säkerhet kommer att läsa mera av.

måndag 19 januari 2009

Läslista

Helle: Rödby-Puttgarden
Berglund: Simtag
Hammann: Mettes värld
Taivassalo: Fem knivar hade Andrej Krapl
Hjorth: Hjulskifte

Och så

Fitzgerald: Den store Gatsby
Balzac: Eugénie Grandet

Och för bokcirkeln

Dahlin: Skammens boning

En liten trend skymtar fram. Ett avbräck från orienteringen i världen. En paus från de manliga, förutom de två stora, ett återvändande till röster närmare min egen. Väntar gör novellerna, prydligt uppradade i kulissen, likaså gör ett och annat mastodontverk. Slow-reading är årets läsmotto. Långsamläsning, njutning av orden.

lördag 17 januari 2009

Här är mitt nya skrivbord

eller i alla fall en bild från en flyttröra nära mig. "I väntan på hyllor" är också en passande rubrik.

Istället för att försöka hålla reda på alla människor i Tusen år har jag funnits här väljer jag att läsa en bok med större bokstäver, mindre omfång och färre personer, nämligen Helle Helles ganska korta roman med den långa titeln Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Läsning som passar mig bättre när huvudet är upptaget av annat, som konkurrerar ut en myllrande berättarväv. Susannes gravida väninna har just berättat om sin avsikt att bo hemma hos Susanne och hennes motsträvige sambo Kim. Våndas med Susanne som gör rätt men vill något annat. Ser fram emot fortsatt läsning. Gillar språket och Helles speglingseffekter där motiv återkommer, fraser upprepas. Det känns påhittigt egensinnigt.

Och igår i bilen på väg till det stora möbelvaruhuset lyssnar vi på P1. Helga Krooks nya diktbok recenseras, citeras. Ord som måste skrivas ned för minnet, ungefär så här:

Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.

tisdag 13 januari 2009

Läsningen går trögt just nu, ändå är det en fascinerande historia jag har bredvid sängen. Tusen år har jag funnits här innehåller den där myllrande berättarväven som jag tycker om, åtminstone när den växer fram på det här sättet. Och så är det ju Italien. Ljuva Italien som är händelsernas scen.

Tankarna upptas annars av andra saker, som bl a rör flytt. Byte av stadsdel. Rörelse igen medelst cykel. Borta är fem minuters promenaden till jobbet. Det förvånar mig och förbryllar mig hur maken och jag lyckats fylla så många lådor. Jag handlar sällan böcker - ändå tog de sin tid att packa. Likaså med kläder - hur kan jag som alltid går i samma saker - ha så många plagg i garderoben? Jag skäms. Ser ett överflöd som skapar ohälsa. Att leva enligt en frivillig enkelhet känns långt borta. Först skala bort överflödet, för att hitta balansen igen. Inspireras av väninnan på väg dit. Ändå antar jag maken och jag ingenting är jämfört med andra som fyller hyllor, skåp och garderober i en helt annan takt. Men den tanken är just ingen tröst. Tyckte mig redan ha en medvetenhet om vad jag tar hem till hemmet. Så fel jag haft. Och samtidigt känns just överflöd oerhört dumt och lite pinsamt att klaga på. Kanske bara glädjas över lådorna som packats?

Må livet fyllas av fördjupning i anden, kärlek och glädje. Må lugnet infinna sig och lusten styra. Leva smart.

måndag 12 januari 2009

För en stund trodde jag det var

denna som Lisa läste. Men så var det ju inte alls. Fast nyfiken blir jag på Kunzelmann & Kunzelmann för jag tyckte om Kärlekens vidunderliga historia, fast något annat av Vallgren har jag inte läst. Eller har jag kanske börjat på Dokument rörande Spelaren Rubashov? När jag läser om den nya tänker jag på en annan, nyligen läst, vars tema är sökandet efter eller ihoppusslandet av bitarna om en far - Hemkomsten av Bernhard Schlink. Om den tyckte jag mycket. Dock har den vindlande historien inte lämnat så många tydliga spår i mitt minne. När Vallgren gästar min stad med bok och musik, sitter jag framför en annan scen, i en annan stad.

lördag 10 januari 2009

Tea for two

fredag 9 januari 2009

Sällan har jag läst en bok så smärtsam som

Abigails liv av Chris Abani. Smärtsam i sin hopplöshet och i sitt mörker. Abigail är ung kvinna i Nigeria. Hennes mor dör i barnsäng och fadern låter barnet ärva moderns namn, Abigail. Ett motiv från P O Enquists Ett annat liv känns igen. Det som handlar om hur P O ärver broderns namn, tror sig vara den döde brodern. Abigail ser ingen tydlig gräns till modern, känner inget tydligt eget jag. Abigail är fascinerad av kartor, av att upprätta gränser. Men där Mukunda i romanen omskriven här nedan hade kartan i sin hands linjer skapar Abigail den på sin kropp med hjälp av nålar, cigaretter etc. Hon märker sig själv, ristar linjerna på kroppen, fångar in sig själv.

Abigail hämtas av Peter, hennes kusins man, till London. En tid innan avfärd finner hon sin far hängd, han har tagit sitt liv. Istället för att få ett bättre liv, som hennes far utlovat, hamnar Abigail i helvetet. Ett helvete bestående av upprepade övergrepp av Peter och andra män. Hon förnedras på de mest hemska sätt. Men Abigail som har sin mors styrka begår den värsta hämnden.

Boken berättas i ett då och ett nu. DÅ skildrar det som hänt. NU ger Abigails tankar där hon är just nu, vid kanten av Themsen.

I DN:s summering av årets bästa böcker skriver Stefan Helgesson, som för övrigt var den som fick mig nyfiken på romanen genom den föreläsning jag lyssnade på i höstas:

För att nigerianen Chris Abani avlyssnar den unge Abigails misär, längtan och lust med sådan ömsinthet. Översättaren Roy Isaksson jämför med Marguerite Duras. Det är träffande.

Och jag instämmer, det är ett inkännande porträtt på flera sätt. Men det är en ömsinhet kantad av en så stor smärta att jag är lättad när romanen tar slut, är glad åt att den är kort. Vid avslutad läsning vet jag att jag varit med om något viktigt, men något ytterst tragiskt. Jag har varit på botten med Abigail.

Och det här var hennes längtans skepnad:
Att vara en vit fågel som slog med sina vingar mot natten. Slog tills detta var allt. Att vara. Ändå inte fågeln. Eller natten. Eller luften. Eller vingslagen.
Att vara en vit fågel.

En ledig dag som denna

inför en helg med arbete varvar jag solskenspromenad men lådpackning och utläsning av böcker. I sängen intas slutet av Anuradha Roys En karta över omöjlig längtan, en roman jag tidigare börjat på utan att hitta in i men sedan, efter att ha läst Lyrans text om den, lånat hem igen. Romanen är så fylld av berättelse att jag inte vet var jag ska börja mina anteckningar. För redan nu, några timmar efter avslutad läsning, har den flytt undan mitt minne.

Under ungefär 50 år, eller tre generationer, följer vi en familj i en indisk småstad, Songarh. I huset, som är lika mycket bokens huvudperson som de människor som skildras, möts Bakul, sondotter till första generationen i huset, och barnhemspojken Mukunda. De är varandras bästa vänner, håller i hop i vått och torrt. Dessa barn är båda föräldralösa på sitt sätt. Bakuls mor har dött i barnsäng och hennes far ger sig iväg på arkeologiska utgrävningar runt om i landet, djupt tyngd av sorg.

När barnen blivit större anser familjen att de är en fara för varandra (och familjens rykte) genom den kärlek man misstänker har börjat spira. Mukunda sänds därför till Calcutta för att gå i skola. Från att ha varit en tät berättelse, skriven i tredjeperson, övergår den till att skildras ur Mukundas perspektiv i jag-form. Vi tar del av den unga vuxna Mukundas ansträngningar för att försörja sig. Han flyttar in i ett hus övergivit av sin muslimske vän. Här vävs också temat om uppdelningen av landet i ett Pakistan och ett Indien in. De övergivna husen blir bl a Mukundas levebröd. Så småningom gifter sig Mukunda och får en son. Men kvar i honom finns den omöjliga längtan efter Bakul, flickan i hans barndom. Den försvunna kärleken. Kartan finns för övrigt i Mukundas egen hand, uttolkad av en spåman.

Detta är en roman jag gillar, särskilt dess första del som skildrar livet i huset i småstaden. Författaren har en förmåga att zooma in olika figurer så blir t ex Bakuls barnsköterska ett tag händelsernas centrum. När hon skrivs ut ur historien saknar jag henne. Men när romanen övergår till att berättas ur Mukundas perspektiv förlorar den något av sin spänst. Jag vill tillbaka till huset, tillbaka till Bakul och den alltmer tragiska farmodern. Hon som tappar greppet om världen, börjar skrika hemska saker åt sina nära och kära. Genomgående skriver författaren så att dofter och färger tränger ut från sidorna. Det är på så sätt en sinnlig roman. Personerna gestaltas med ett djup och deras känslor kommer till uttryck på ett mycket tydligt sätt. De blir levande individer för mig som läsare - jag känner deras längtan, kärlek eller missnöje med livets tillstånd.

Ett pussel förväntar jag mig ska gå ut, att varje bit ska passa ihop och finna varandra. Men av romanen har jag inte denna förväntan. Snarare är det en fördel om det inte går ihop, om inte alla bitar passar med varandra, bildar en helhet, enhet. När så sker upplever jag texten som alltför tyngd av sentimentalitet, alltför tillrättalagd och enkel. En aning av detta känner jag efter avlslutad läsning av En karta över omöjlig längtan. En roman som jag annars tyckte mycket om och bitvis var helt uppslukad av. Var det nödvändigt att låta pusslet gå ut så elegant?

onsdag 7 januari 2009

Sent i november

hörde jag Birgitta Wallin (BW) som för mig är tidskriften Karavan berätta om indisk litteratur. Jag påminns om hennes föreläsning på Gävle Stadsbibliotek när jag läser Anuradha Roys En karta över omöjlig längtan.

BW talar med en inbjudande entusiasm. Hon visar bilder, spelar musik för att ge oss åhörare bitar av det stora, mångbottnade landet Indien.

Karavan var, berättar BW, även namnet på en tidskrift Artur Lundkvist var med om att skapa. Han reste i Indien - som han inte tyckte om.

Indisk litteratur:

- Indien har en gammal skriftlig litteratur med två stora epos - det ena är Mahabarata och Ramayana. Dessa är att jämställa med Bibeln. De dramatiseras och levandegörs fortfarande även för tv-mediet. De är närvarande i indiernas vardag.

- Det produceras mycket ny litteratur i Indien, den ser olika ut beroende på i vilka landsändar och på vilka språk den skrivs.

Några teman som förekommer inom indisk litteratur är:

- Delningen; Indien/Pakistan
- Konflikter inom det indiska samhället; hinduer/muslimer t ex.

Några framstående författare är:

- Krishna Sobti som bl a givit ut kortromanen som på svenska heter Lyssna min dotter (Tranan förlag) är en av de mer kända som skriver på hindi. Författaren behandlar i romanen en svår mor- och dotterrelation.

- Mahasweta Devi extra känd i Sverige just nu med novellsamlingen Branden i hjärtat. Men hon har skrivit mer än 100 böcker. Devi är en aktivist som kämpar för Indiens stamfolk. Skriver på bengali.

- Vaikom Muhammad Basheer som skildrar muslimskt vardagsliv. Aktuell på svenska med Under mangoträdet. Han är en legendarisk person i Indien.

- Ambai skriver ofta om kvinnors situation, om längtan ut ur trånga rum - om köket som tillflyktsort och fängelse. Flod som består av noveller är översatt av BW. Skriver på tamil.

Devi och Ambai besökte förra årets bokmässa i Göteborg. Kanske var du där och lyssnade på dem?

BW berättar också om ett projekt inlett 1996 där svenska författare åker till Indien för att möta sina kollegor där och tvärtom. Dessa möten har mynnat ut i att översättningar av indisk och svensk litteratur för att litteraturen ska spridas i respektive länder.

Efter en snabb avslutning packade BW väskan med de medhavda böckerna och hastade till tåget.

Se även BW:s lista över indisk litteratur som fyllts ut med länkar till texter om de presenterade böckerna. Listan kompletteras gärna med fler länkar till det från Indien lästa.

"Gästbloggare" - Agnes von Krusenstjerna

Boken ger mig människolivet inpressat mellan två pärmar. Jag kan aldrig upphöra att finna detta underbart. På aftonen slår jag mig ned vid den lilla gröna läslampan och öppnar en bok. Och se, strax är jag invecklad i händelser, röster stiga upp omkring mig, människor som jag aldrig förut träffat räcka mig sina händer. Så har jag kanske gjort mina flesta, och jag kan säkert säga bästa bekantskaper. De äro trogna vänner dessa, deras vänskap har ofta varat genom flera år - och de äro tystlåtna på sitt sätt. Och framför de andra, framför livets pratande och sparkande dockor, ha de den fördelen att de aldrig bli besvärliga. Men de ha fodringar, man tror det icke först, men märker det sedan snart nog. De ta både ens uppmärksamhet och känslor, ibland hela hjärtat, visst göra de det, men så ge de också i gengäld så mycket.

[...]

Så möta vi i böckerna även vårt eget jag och blicka igenkännande mot det. Ibland få vi på detta sätt syn på nya sidor i vårt väsen, som vi aldrig eljes skulle upptäckt.

Och jag upprepar det: en lampa under vilkens gröna skärm ljuset faller dämpat och ändå klart och en uppslagen bok i knäet - mycket mer behöver man inte.

Ur: "Sällskapsliv i ensamheten", En dagdriverskas anteckningar

måndag 5 januari 2009

Bjørg Vik

var ett helt okänt namn för mig när Lena Kjersén Edman nämnde en av hennes novellsamlingar i en kommentar här för några veckor sedan. Vik är en norsk författare född 1935. Hennes produktion är rik och översatt till många språk. De noveller jag läst är utgivna under den samlande titeln En kvarglömd petunia (1985).

Novellerna, som är sju till antalet, skildrar relationer mellan människor; barn och föräldrar, älskande etc. Jag häpnar över hur mycket Vik lyckas förmedla på få sidor, över berättelsernas djup - övar att de hinner djupna. Kanske är det mest en reaktion från en ovan novelläsare. Jag lägger ifrån mig boken med känslan av att ha läst sju romaner på tre dagar. En omvälvande upplevelse.

Jag blev väldigt förtjust i den här volymen och är tacksam över att ha hittat den. Kärlek mellan inte helt unga människor skildras vilket är en skön kontrast mot dagens ungdomskult. Några fina ord mot slutet:
Ett älskande hjärta blir aldrig gammalt.

Hela boken är nu inte fylld av sådana ord, det skulle bli alltför outhärdligt.

De personer Vik tecknar är i ett här och nu, men i ett nu där tillvaron gungar till en smula. Författaren har en förmåga att i sina berättelser skapa en stämning och spänning som gör att jag som läsare vet att något kommer att ske. Detta något behöver inte vara av ondo. Men det kommer att ske.

torsdag 1 januari 2009

Dinosaurien

I Människosaker finns en dikt att hålla sig i när livet skakar till. Varför dikten får mig att känna mig lite mer trygg i en konstig värld kan jag inte förklara. Tokigheten tröstar. Allt är som det alltid har varit men ändå något helt nytt.

Av Augusto Monterroso:

När han vaknade stod dinosaurien kvar.

Noveller har aldrig

intresserat mig. Jag har rent generellt inte gillat dem. Tyckt illa om kortformen som låter en berättelse knappt börja innan den tar slut. Men under året som gått har de smygit sig på mig i olika former - och gillats. För det är ju inte som jag tidigare trott för lite text för att kunna bära en bra historia och jag är glad åt att ha tagit mig över min förutfattade mening om icke-gillandet.

Novelläsandet kräver åtminstone av mig något mer än vad romanens längre form gör. Tidigare har kortheten gjort mig rastlös, det snabbt kommande slutet otålig. Novellerna kräver en koncentration och snabb fokusering, samtidigt gör kortheten det möjligt att lätt gå tillbaka, stanna upp, smaka på orden. Korta noveller ger snabba övergångar mellan skeenden, kräver snabb omställning hos läsaren. Men de bjuder samtdigt in mig till ett långsamt läsande. En dubbelhet, kluvenhet.

Nu har jag äntligen läst Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du och det var speciellt att läsa den efter att under en längre tid tänkt på den, väntat på den. Läsningen kantades med andra ord av en tids förväntan. Hon gör mig inte besviken July men lite överraskad. Mest hade jag väntat mig texter liknande Simklubben, den om de torrsimmande pensionärerna. Det mesta är dock mörkare skrivet än den. Det är många uppbrott, många relationer som går i kras. Det är i bland hoppfullt men på något dunkelt sätt. Det lekfulla jag gillar i filmen Me and you and everyone we know ser jag inte lika tydligt här. Här finns ett annat allvar, en annan typ av skruvade berättelser.

Jag gillar July - hennes språk och det milda obehag berättelserna framkallar. Hennes noveller ligger bra i munnen, lämpar sig för högläsning (om inte läsaren generas alltför lätt vill säga.)

Efter julhelgens intag av mat och kopiösa mängder av chokladpraliner svalkade jag mig med Människosaker som är en samlingsvolym med dikter och noveller skrivna av författare från Afrika, Asien och Latinamerika. Texterna kompletteras med fotografier. Boken är utgiven av tidskriften Karavan och ett av syftena är att den ska spridas till skolor. I formen påminner boken om Lyckad nedfrysning av herr Moro - även om den var mer ett kollage av text och bild. I Människosaker ströläser jag noveller, som är varierande i både form och innehåll men med temat på liv och död gemensamt. Fast det kan förstås vara vad som helst. Den kinesiska författaren Yu Gus novell Bara ett skämt fastnar jag för. Den känns som en helgjuten novell.

Jag har mycket kvar att lära om novellkonsten och jag vill ta till mig mästarna i genren. På Lena K Es inrådan har jag lånat hem Björg Viks En kvarglömd petunia. Hjalmar Söderberg har jag förstås läst några noveller av tidigare. Vilka fler är att räkna som mästerligt bra novellister? Minns inte att vi läste just noveller under min tid som litteraturstudent. Minns dikterna vi läste, romanerna vi plöjde - men noveller?

Läst 2009

December
Dimmornas hus av Kate Morton
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer
39-års krisen av Jane Green
Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser
Mannen i mörkret av Paul Auster
Nederland av Joseph O'Neill
Borta bäst av Sara Kadefors
Döda vita män av Johan Hakelius

November
Den röda soffan av Michèle Lesbre
I en klass för sig av Curtis Sittenfeld (omläsning)
Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström
Efterdyningar av Anita Shreve
Kärlek - en betraktelse av Alain de Botton
Oscar Waos korta, förunderliga liv
av Junot Diaz
Jakten på nollpunkten av Carl Johan de Geer

Oktober
Middag med mr Latte av Amanda Hesser
Nattarbete av Jáchym Topol
Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril
Älskade
av Toni Morrison
Den sista läsaren av David Toscana

September
Desirada av Maryse Condé
Hitom himlen
av Stina Aronson
Översten får inga brev
av Gabriel García Márquez
En rysk roman av Emmanuel Carrère
Manuskriptet av Henrik H. Langeland
Hjulskifte av Vigdis Hjorth
Gör vad du vill av Erlend Loe

Augusti
Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl
Livets fest av Nora Ikstena
Den utstötte av Sadie Jones
Lördag av Ian McEwan
Livet en bruksanvisning av Georges Perec
Kärleken till Frank av Nancy Horan
Hon älskade av Helena Henschen

Juli
Lucca av Jens Christian Grøndahl
Kärlekens raseri av Ian McEwan
En kvinna av Anne Delbée
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Den vita tigern av Aravind Adiga
En liten historia av Eva Adolfsson
Tom är död av Marie Darrieussecq

Juni
Dagen efter av Lionel Shriver
Amsterdam av Ian McEwan
Rödby-Puttgarden av Helle Helle
Kvinnan i Jerusalem av Abraham B. Yehoshua
Främmande jord av Jhumpa Lahiri
Nio nätter av Bernardo Carvahlo

Maj
No och jag av Delphine de Vigan
För alltid Paris av Céline Yang
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Alfred och Emily av Doris Lessing
Livslinjer av Nancy Huston
Sorgesång av Siri Hustvedt
Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan
Okunnigheten av Milan Kundera
Alla själar av Javier Marías
Mörka alléer av Ivan Bunin
Högläsaren av Bernhard Schlink
Hjärtdjur av Herta Müller

April
Ensamhetens vin av Irène Némirovsky
Blodets hetta av Irène Némirovsky
Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja
Kärlek av Toni Morrison
Zuckerman fri av Philip Roth

Mars
Spökskrivaren av Philip Roth
Utan blod av Alessandro Baricco Leka bland vuxna av Sophie Dahl
The Private Lives of Pippa Lee av Rebecca Miller
Revolutionary Road av Richard Yates

Leviatan av Paul Auster
Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson

Februari
Göra gott av Trude Marstein
Förhäxad av Foucault av Patricia Duncker
Sammankomsten av Anne Enright
Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren
Orakelnatten av Paul Auster
Ögonbindeln av Siri Hustvedt

Januari
Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo
Simtag av Jessika Berglund
Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle
Abigails liv av Chris Abani
En karta över omöjlig längtan av Anuradha Roy
En kvarglömd petunia av Bjørg Vik
Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July