det händer att naturen tar över - skakar om, skapar kaos - är det lika hjärtskärande hemskt. När det händer i ett land jag gärna besöker och alltid längtar till känns det extra sorgligt. Därför Petrarca (1304-1374), för att i det förgängliga finns ordens evighet.
Det hårda hjärtat, grymt och oböjbart
hos denna ljuva änglalika fe
skall bära hem, om ej dess stränghet snart
blir mid, en föga ärorik trofé.
När blommor föddes och gräset dog,
i dagens ljus, i dunkel natt rann flödet
av mina tårar; jag har orsak nog
att klaga över henne, Amor, ödet.
Av hopp allenast lever jag och minns
hur vattendroppen i beständigt fall
kan holka marmorblock och stenar ut.
Orört av böner, gråt och kärlek finns
ej något hjärta, vilja ej så kall
att inte värmen tränger in till slut.
ur: Kärleksdikter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!