lördag 6 november 2010

Vilken läs-cirkus!

Saabyes Cirkus sladdade in mellan sidorna i nyss påbörjade Niceville och mot det gick inte att värja sig. Bokens berättare och författare faller från scenen på bokmässan i Paris där han ska göra ett framträdande för att berätta om norsk litteratur och om sitt eget skrivande. Under fallet ser han för sin inre syn sig själv stående utanför Bruns Musikk och Noter på Bygdøy Allé i Oslo. Det är alltså detta som gör boken så direkt oemotståndlig för några timmar senare ska jag anlända till ett hotell på samma gata. Tillbaka till boken. Berättarjaget trånar efter en röd snygg elgitarr i fönstret men pengar till den har han inte, tonåring som han är. Därför tar han jobb som blomsterbud och korsar Oslos gator för att leverera blommor. Gatunamnen som faller som regndroppar i boken ser jag sedan med egna ögonen, navigerar med boken i tankarna. Bokens jag möter olika människor som var och en gör intryck på honom. Samtidigt möter vi skolgossen och i skolan är situationen rätt tuff - berättarjaget kan inte säga R vilket utlöser en del elakheter från både elever och lärare.

Jag kan fortfarande inte säga r. En del säger att jag pratar som ett barn. Jag är ingen muntlig människa. Jag är skriftlig till min läggning. Det är fel på en bokstav i mig. Jag är en skrivmaskin som saknar en tangent.

Men det är inte bara en barndomsskildring - det vuxna berättarjaget är hela tiden närvarande, kommenterar det som sker, går tillbaka och ger med den vuxne mannens blick en ny syn på det som varit vilket ger både läsaren och honom själv en del aha-upplevelser.

Lars Saabye Christensens roman är en sann läs-cirkus. Jag fnissar på flyget, ler på kaféer och skrattar högt på hotellrummet. Det är så infallsrikt och som Jenny skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg om boken, finurligt. Men det hade inte varit lika intressant om det inte samtidigt fanns ett djup och ett allvar och det gör det som tur är här. Så är väl även cirkusen, där finns en svärta i clownens dråplighet och en ångest i betraktandet av de farliga nummer som framförs. I boken reflekterar författaren, bryter det lustiga med allvar och använder fantasifulla liknelser, låter det oväntade hända. Det blir många vikta hörn (förlåt biblioteket!). Jag känner mig alldeles lycklig över att ha varit med om just den här boken som handlar om så stora ting som tid, minne och melankoli.

Men det märkliga är att jag känner mig så hemma i den här texten, fast jag är helt övertygad om att jag inte läst den förut. Jag har ännu inte kommit på vad den möjligen skulle kunna likna, men en roman jag tänker på är Populärmusik från Vittula som också balanserar det skruvade och oväntade mot ett allvar och djup. Men det är egentligen något annat jag syftar på, om jag bara kunde komma på vad?

Nu när jag väl börjat läsa Saabye Christensen kommer jag inte att sluta. Som tur är väntar flera tjocka romaner men jag har redan börjat på nästa.

Om du inte känner dig helt övertygad - läs vad Joanna skriver.

8 kommentarer:

  1. Underbar läsning som inte går att släppa!

    http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com/2010/07/do-you-want-to-know-secret-do-you.html

    SvaraRadera
  2. Nu har jag precis läst den här! Ska skriva något om den, men vet inte riktigt när jag ska få till det. (Det är så tråkigt att behöva prioritera jobbet, men jag måste nog det.) Jag tyckte i alla fall mycket om den, och hade aldrig köpt den eller läst den om inte du skrivit upp den! (Jag är inte så förtjust i böcker med cirkus i.) Så stort tack!

    Har du kommit på vad den påminde dig om nu, förresten? Jag har svårt att skaka av mig inspiration från Kjaerstad. Dessutom tycker jag den (lite grann) liknar Cees Nootebooms Paradiset förlorat, mycket på grund av den där metanivån som författaren har lagt sig till med.

    SvaraRadera
  3. Vixxtoria! Vad glad jag blir - att du också gillade! Ett tag kändes det som ett mission att föra ut hans böcker till människor i min närhet så i alla fall någon kollega har jag fått att läsa...

    Men nej, jag har inte kommit på vad den påminner om. Har inte läst ngn av de du nämner (eller första i Kjaerstads trilogi utan att fastna)..

    Åh, nu får jag lust att gå tillbaka till författaren, läsa mer!

    SvaraRadera
  4. Haha, du hade ju ändå läst en 4-5 stycken av honom, eller hur?! För mig är det en helt ny bekantskap, men jag kommer helt säkert att läsa mer i framtiden (kanske inte den allra närmsta framtiden dock; det finns dock en hel del annat som redan ligger och väntar....). Men i alla fall - vilken Saabye ska man ge sig på härnäst?

    Cees Nooteboom tror jag du skulle gilla. Han är inte så lik Kjaerstad, utan mer klurig. Ganska korta, filosofiskt lagda böcker, som man behöver tänka mycket på.

    SvaraRadera
  5. 4 :) Ledsnade efter Modellen som var riktigt dålig... Maskrosfamiljen är stark (men läs inte svenska baksidestexten!!) och tegelstenen Halvbrodern som kräver en del tid. Båda dröjer sig länge kvar, ger saker att fundera över.

    Noterar Nooteboom i minnet. Minns du nämnde honom när jag efterlyste litt från Holland. Det blir intressant!

    SvaraRadera
  6. Ja, jag hade redan noterat att undvika Modellen (jag har ju läst dina Saabye-inlägg) . Om Halvbrodern är tjock så ska jag nog avvakta lite med den (man måste få till en god avvägning mellan tjocka och tunnare böcker, och jag har ett par andra tjocka just nu). Men kommer definitivt att återvända till LSC.

    Jag skulle inte rekommendera Nooteboom till vem som helst, men jag tror att du är en som skulle uppskatta honom. Fast ännu hellre ska du så klart läsa nåt mer av 't Hart!

    SvaraRadera
  7. Det här börjar likna en chatt :)
    't Hart börjar bli ett år sedan - vad borde jag ta tag i här näst?

    SvaraRadera
  8. Kronvittnet eller Solvisaren är väldigt roliga, och lite deckaraktiga – de är mina favoriter.

    Men till exempel Sladdbarnet och Draken är väldigt bra uppväxtskildringar - de är ganska lika, och går nog på ett ut vilken man väljer. Skulle gissa att det är något som passar bäst för dig.

    Psalmupproret som kom på svenska härom året är historisk (1600-tal), och både intressant och väldigt ironisk. Mycket Torgny Lindgrensk tycker jag.

    Det finns även en eller två novellsamlingar (en heter Mammut på en söndag, tror jag) på svenska, som man kan läsa lite då och då (eller sträckläsa; det tycker jag funkar bra också).

    Du borde väl ha något av allt det på ditt bibliotek, tycker jag.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!