lördag 27 augusti 2011

Jakten på evig ungdom avslutad

En sådan här loj lördag borde jag väl kunna samla mig till att läsa ut klassikern som (för)följt mig sedan förra helgen - Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. I en fåfäng ansträngning att öva min engelska köpte jag den i originalspråk i London för tre år sedan. Den har blivit stående i hyllan. Istället valde jag att läsa den på svenska, så att den faktiskt blir läst. Och jag samlade mig verkligen; boken avslutades på förmiddagen på förstukvisten, i solen, invid humlen.
Däremot har jag svårt att samla tankarna kring innehållet, extra svårt kanske just för att det är en klassiker, en roman sedan länge utforskad och begrundad. Det är speciellt att läsa sådan litteratur, och det är den jag just nu med extra förkärlek ägnar mig åt. Tittar bakåt istället för att upptäcka nytt. Så kan det vara.

Dorian Gray offrar sin själ för att för alltid vara den unge sköne man som avbildats på porträttet. Han lever för njutningen, för stunden medan människor han möter offras, precis som hans själ. Så en dag upptäcker han att porträttet ändrar skepnad, minspelet uttrycker Dorian Grays själ - och i det finns ingenting vackert. Påhejad av Lord Henry, som till en början har stort inflytande på Dorian Grays ageranden, begår huvudpersonen den ena hemskheten efter den andra vilket allt eftersom uppenbaras för läsaren - och avspeglas i porträttet. Men kan detta vara för evigt? Har Dorian Gray verkligen lyckats med att nå evig ungdom? Och vad händer om hans verkliga jag, hans själs uttryck, blir känt för andra?

De snärtiga replikerna och smartheten är väl något av författarens signum och det finns rikt av dessa här. Men historien i sig, med sina frågor om liv och död, om vad som verkligen är värt något, är allvarlig. Berättelsen tar ibland oväntade vändningar, men det blir snart klart för läsaren att Dorian Gray kanske inte tänkte helt rätt när han sålde sin själ för evig ungdom. Dorian Grays porträtt är en hållbar klassiker som till skillnad från sin huvudperson behållit sin inre fräschör.

Det blev förresten helt improviserat ett Oscar Wilde-tema här hos Hermia. För någon vecka sedan visades filmen The importance of being earnest på Svt, efter en pjäs av Oscar Wilde. Den såg jag och gillade.

2 kommentarer:

  1. Hei, så denne posten først nå. Hva synes du om slutten på boken? jeg kjente meg så ondskapsfull der jeg satt, for jeg tenkte HA - der fikk du som fortjent, din Satan! Hadde du det også sånn? Jeg klarte ikke helt å finne sympati for ham, selv om jeg virkelig prøvde...

    SvaraRadera
  2. Nej, det var minsann inte lätt känna någon sympati för Dorian. Sättet han "använde" sin yttre ungdom var ju helt motbjudande. Så jo, han fick nog vad han förtjänade... och ingen kommer undan ålderns spår..

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!