lördag 31 december 2011

Gott nytt läsår!


Det nya året inleds med heltidsstudier, jag planerar att fördjupa mig lite i teaterns spännande historia. Mellan dramerna hoppas jag ha lust att läsa en och annan roman. Oplanerade resor finns att se fram emot och, hoppas jag, mängder av kultur att ta del av i Gävle och annorstädes. Planen är att njuta och att välja med omsorg.

Hoppas något mycket gott väntar på dig!


fredag 30 december 2011

Läsutmaning: AUGUST STRINDBERG 2012

För ovanlighetens skull så har Hermia bestämt sig för att vara med i en läsutmaning/uppmaning. Jessica/Ord och inga visor inspirerar till läsning av August Strindberg med anledning av Strindbergsåret 2012. Jessica skriver så här:

"Utmaningen går ut på att under 2012 läsa fyra (eller åtminstone absolut minst tre) valfria Strindberg-titlar. Jag tycker bäst om när tyglarna är hyfsat fria så jag tänker mig att utmaningen sträcker sig över hela året. Man kan alltså ha några månaders paus mellan varje Strindberg-bok om det känns behövligt."

Och som Jessica konstaterar - författarens produktion är stor (oändlig?) och där finns mycket olika sorters texter att välja mellan.

Så jag hänger med in i Strindbergsåret och hoppas att du gör detsamma! Titta in hos Jessica, notera ditt intresse. Även för blogglösa går det alldeles utmärkt att vara med.

tisdag 27 december 2011

Kan Lisa så kan jag

fast kanske inte riktigt just nu. Denna bok som jag en gång påbörjade vill jag verkligen läsa, jag tror den skulle ge mig något stort. I tanken nu bloggaren, som kallar sig Tehme Melck, som gett romanen en ny chans (lykke til!). Läs gärna hans tankar om bokval. Med all den litteratur som finns är vi så illa tvungna att välja. Valet och vad jag faktiskt vill läsa i mitt liv, blir på något vis alltmer viktigt. Varken läs- eller livstid är ju evig.

Bilden förstås från den här fina sidan.

måndag 26 december 2011

På besök i 1700-talet

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Ur ”Den nya skapelsen” av Kellgren

Jo, visst kom läslusten tillbaka lagom till jul. Först värmde jag upp med Jane Austens brevroman Lady Susan, och efter den var jag strax igång med Carina Burmans debutroman Min salig bror Jean Hendrich från 1993.

Romanen handlar om den svenske poeten Johan Henric Kellgren (1751-1795) och det är genom två personer som var honom nära, som Burman låter berätta hans livs historia. Berättarna är prästen och äldre brodern Jonas Kiellgren, samt grosshandlarfrun Hedda Falk, som under flera år är skaldens älskarinna. Burman har gett dem kvicka röster som skriver om poeten men lika mycket om dem själva och om det 1700-tal de lever i.

Kellgren är en vacker och utlevande man som alltsedan unga år varit en verklig kurtisör och förfört så gott som alla kvinnor i sin närhet. Hans väg går från hemmet i Västergötland, via studier och informatorskap i Åbo, till en högre ställning i Stockholm. Han är hela tiden sjuklig, förutom att hans lungor är klena så har han haft syfilis flera gånger.

Tiden som skildras gör sig väldigt väl i både litteratur, film och tv-serier – särskilt när det som här är de fina salongerna som beskrivs. Burman skrev sin avhandling om Kellgren och torde kunna tiden väldigt väl. Hon förser också sin roman med många tidstypiska detaljer vilka bidrar till att skapa bilder i huvudet hos mig som läsare. Här är gott om färg, form och smak och man svänger sig med ”fransöska” ord och ändelser.

Och så är här förstås snille. För det här är vid tiden för Svenska Akademiens instiftande och Gustaf III är kungen på modet. Johan Henric Kellgren väljs in som en av de allra första aderton. En av romanens höjdpunkter är när instiftandet sker, inför publik. Och det är fascinerande att vi än idag, så många år senare, fortfarande har en akademi som verkar i samma form. Vid 2011 års högtidssammankomst i Börshuset handlade Horace Engdahls direktörstal om kulten av författaren – och om hur det kunnat gå så långt som idag när författaren är en kändis bland andra. En förkortad version av talet finns med i julaftonens DN. Engdahl skriver

""Ära store Mäns minne” anger Gustaf i sitt instiftelsetal som en av huvuduppgifterna för Akademien. Genom äreminnen och minnesteckningar skulle hjältar och snillen på alla samhällsområden framställas till eftervärldens beundran och unga svenska ädlingar inspireras att eftersträva en liknande namnkunnighet."

Det var dock inte, enligt Engdahl, Gustaf III:s avsikt att det skulle gå så långt som idag. I Burmans roman tecknas Engdahls företrädare Kellgrens minne på ett levande och ärligt sätt av de båda som Burman gett röst. I romanen framstår han som en av vår tids stora (pojk)idoler – han göra alla kvinnor helt kollriga av kärlek och begär. Dessutom lystrar männen till hans ord och Kellgren var inte utan åsikter utan kritiserande både kung och kyrka, vilket framkommer i romanen. Det kan gå hett till - i diskussionen såväl som i sänghalmen.

Burman bygger skickligt upp en illusion, hon återskapar 1700-talet, framför läsarens ögon. Jag har inte läst allt hon skrivit efter Min salig bror Jean Hendrich men jämfört med t ex de deckare där hon också leker med genre och tid så tycker jag att förstlingsverket sticker ut  – hon toppar redan från första ordet. Det sista ordet här låter jag dock gå till älskarinnan Hedda Falk, en underhållande berättare:

"Då såg jag att han stod och pratade med en kvinna, en annan kvinna! Håret var pudrat, hon bar enbart en charle över klänningen, som var så djupt décolleté att tittarna kikade fram. De var onaturligt röda, liksom huden var osannolikt vit. Av gestalten verkade hon ung, kanske i min egen ålder. Min läsarinna förstår vilka djup av jalousie jag gick igenom!"

torsdag 22 december 2011

God jul kära läsvän!

Om läsorken kommer tillbaka går julen, litterärt sätt, i 1700-talets tecken. Den välgjorda svenska tv-serien Anno 1790 har gjort att jag vill ta del av mer om det århundradet. Så därför läser jag en bok som jag länge tänkt läsa - Min salig bror Jean Hendrich (1993) av Carina Burman.

Jag önskar dig en fridfull jul, med eller utan julklappsböcker.

Där den nu nedbrunna Gävlejulbocken stod, står nu flera små i olika skepnader...


onsdag 21 december 2011

Gilla vintern

"Det hade blivit mildare i luften. Man såg ingenting omkring sig för fallande snö och mumintrollet greps av samma hänförelse som han brukade känna om somrarna när han vadade ut i sjön. Han slängde badkappan av sig och kastade sig raklång i en driva.

Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!"

Ur. Trollvinter av Tove Jansson


Själv tycker jag mörkret sänkt sig även över dagarna, men snart vänder det och med ljuset kommer kanske, förhoppningsvis, även energi och läsork tillbaka.

torsdag 15 december 2011

Fynd i hyllan

Ibland hittar jag skatter på mitt bibliotek. Som det här omslaget till en persisk utgåva av Marcel Prousts romansvit.
Eller den här lilla oansenliga sötnosen, som lägger sig rätt i handen.
Texten bör dock läsas med förstoringsglas för att rädda ögonen.
Kanske är den en avlägsen (och åldrad) släkting till det där nya pocketformatet?

tisdag 13 december 2011

Tvillingmysteriet

Det var ett tag sedan jag läste så begärligt som när jag i helgen slukade Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det känns nästan lite ohälsosamt, lite för girigt att läsa på det där sättet men så är romanen också upplagd som en thriller med stark bladvändareffekt. Det går inte att inte dras in i historien om Daniel som hälsar på sin tvillingbror Max på hälsoanstalten i dalen. Max har det ekonomiskt svårt där, i det som verkar vara paradiset, och ber Daniel göra ett snabbt skifte. De ikläder sig varandras roller för att Max ska kunna lämna platsen där han befinner sig för att sona sina synder. Några enklare brott, kanske. Daniel går egentligen inte med på iscensättningen men Max är van att få sin vilja igenom. Undan för undan går det upp för Daniel – och läsaren – att allt inte är så idylliskt som det ser ut. Det vilar ett stort mörker över Himmelsdalen, eller Himmelstal som är dess tyska namn.
Hermanson målar en stämning och skapar en dragningskraft som det inte går att värja sig mot. Det är en skrämmande och tankväckande skildring som väcker frågor om sjukt och friskt, om människans frihet eller fångenskap. När fartblindheten lagt sig tänker jag att själva drivet i boken ibland tar över på bekostnad av personteckningen och att historien tvingas i bakgrunden av mer uppseendeväckande effekter. I texten finns också ledtrådar, som för en pusslare avslöjar väl mycket av vad som komma skall. Bortsett från det så är det en stark läsupplevelse, inte helt olik Patient 67, som får både hjärna och hjärta att arbeta lite extra.

lördag 10 december 2011

Kvällens meny

Förrätt
Toast med kungslaxrom, crème fraîche och torkad gräslök
Huvudrätt
Hälleflundra i kokosmjölksås spetsad med chili, vitlök och lime, råstekt potatis
Efterrätt
Fondants à la Gaêtan med passionsfruktsås
Ost
Taleggio

Dryck
Rotari riserva 2007

Sällskap
Kärasten och teven

Så här ser det minsann inte ut varje lördag, men idag är det ju Nobelmiddag. Idag är det verkligen det.

TT

Snart är det dags att piffa till sig inför eftermiddagens och kvällens stora baluns. Tre rätters middag ska serveras och god dryck avnjutas. Idag blir det middag framför tv:n.
Det är vackert.

Midvinter
Ett blått sken
strömmar ut genom mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.

Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen (1996)

Lillemor och Babba

Kerstin Ekman har jag inte läst sedan Skraplotter kom 2003. Att läsa Grand Final i skojarbranschen är som att möta en helt ny författare vilket stämmer så väl överens med den historia som berättas.

Att vara författare kan vara rätt tufft, det inser Barbro "Babba" Andersson tidigt vilket ju leder fram till att hon lierar sig med Lillemor Troj som får bli författarskapets ansikte och röst utåt. Det kanske är den skrivandes heta dröm att slippa kuska land och rike runt för att möta läsare, framträda i tv och på mässor. Att bara kunna skriva, slippa vara utåtriktad. Lillemor och Babba drar lösningen väl långt, och med stor risk för avslöjande. Samtidigt som de är så beroende av varandra, den ena rollen av den andra.

Jag känner mig inte direkt bortskämd med den här sortens historier där tonen är lätt, innehållet djupt och smart och språket kvillrande. Romanen landar perfekt i autofiktionens tid, med sina ironier och cynismer. Berättelsen om de två kvinnorna hade gärna fått fortsätta i fem band till.

Som bibliotekarie bidrar jag till att kapa skrivtiden för författarna genom att boka dem till författarkvällar, där de sitter på podium som små djur för att klappas av hängivna läsare. För läsaren tror jag att det här mötet betyder någonting, att få höra författaren själv berätta. Samtidigt önskar jag att de bästa historieskaparna slapp detta. Att de fick skriva fritt och ostört. Så att det blev ännu fler sådana här starka romaner.


Läs också vad t ex Anna/Och dagarna går skriver eller Lennart/Den långsamma bloggen

tisdag 6 december 2011

Drömmaren och sorgen

Alltsammans, varghunden och hans grönklädde herre, den kusliga tystnaden, gläntan och det sällsamma ljuset, tycktes mig lika overligt som en tablå, en lek med solljus och skuggor. Förvirrad kom jag på fötter, osäker på om jag drömt alltsammans. Kanske hade jag verkligen somnat?

När Vixxtoria valde digitala julklappar som generöst delades ut i bokbloggsvärlden för två jular sedan så träffade hon alltså verkligen mitt i prick. I alla fall i mitt fall. Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen (2006) var den precist utvalda boken som jag nu äntligen har läst.

Tiden pulserar fram och tillbaka i romanen, som inleds med en brevväxling i vårt eget nu. Ordet förs sedan till större delen av arkitekten Lars Israel Wahlman. De minnen han delar med sig av spänner från 1800-talets sista år, då hans karriär tar vid, till det som är hans eget nu, midsommarafton 1952. Han har alla tider intakta, bevarade inom sig och låter tankarna flöda denna sommardag samtidigt som de sätts på pränt. Han är nu en gammal man boende i Stockholm, från sitt fönster ser han Engelbrektskyrkan som han ritat. Hans tankar kretsar mest kring det slott han uppförde i Halland, på uppdrag åt de skotskättade makarna Blanche och James Fredrik Dickson. Tjolöholms slott. Så långt stämmer berättelsens yttre fakta med verkligheten.

Men detta är inte någon biografisk skildring i vanlig bemärkelse - den är ett drömspel, en saga, en magisk skapelse om liv och död fylld med sammanträffanden som korsar tiden. Flera gånger tänker jag under läsningen på Maria Gripe och på hennes förmåga att väva in drömvärlden och den fantastiska världen i den reella. Ja, jag tänker mer på Gripe än på den magiska realismen hos t e x Murakami eller García Márquez. Kanske för att de båda svenska författarna i tonen påminner om varandra, kanske för att jag hos båda finner schackpjäser och levande dockor?

Wahlman vandrar mellan dröm och vakenhet, hans liv har en "drömsk dimension", vilket ger märkliga ibland obehagliga scener som förvrider läsarhjärnan. Ibland tappar jag greppet när jag läser, osäker på vad som egentligen händer (om det nu finns något sådant "egentligen" i litteraturens värld). Samtidigt som romanen väcker frågor ökar den min allmänbildning. Det går inte att läsa utan att också ta reda på mer om arkitekten, om slottet, familjen Dickson och Maria Stuart som även hon har en roll i romanen. Och så finns här Shakespeare, fast kanske inte så framträdande som jag först trott. I Harriet Bosses, skådespelerskan som Wahlman beundrar så och vid ett tillfälle får kyssa på handen, avbild målas t ex Puck från En midsommarnattsdröm som prydnad på väggen (taket?) i slottet. Men också i pjäsen förändras seendet, tar dröm och sömn vid, och i Wahlmans nu är det ju faktiskt midsommarafton. Kopplingen till det komiska dramat var ju också en av anledningarna till att Vixxtoria valde den här boken till Hermia Says, eftersom bloggen fått sitt namn inspirerat av just En midsommarnattsdröm.

Nu har jag skrivit ett längre inlägg om romanen utan att egentligen säga något om handlingen i den. Jag tar sats, ska ge ord, men den glider undan, beter sig mystiskt. Om den påminner om något annat jag läst i år så är det kanske Livet börjar på fredag av Ioana Parvulescu, men allra mest är den sin alldeles egen. En alldeles egensinnig skapelse. Drömmaren och sorgen bör avnjutas lugnt, sakta och med öppet sinne. Då får du en på många plan fantastisk läsupplevelse. Det kan jag lova.

måndag 5 december 2011

Läsning på rad

Här hemma radar de biblioteksreserverade böckerna upp sig som pärlor på ett band. Och det är tur det för så här dags, när vintermörket trängt in i själen och det känns som ett brott att kliva ur sängen på morgonen, är läsa ungefär det enda jag vill och orkar göra när jag kommit hem från jobbet. Kanske är det likadant för dig?
Jag börjar från slutet med Grand final i skojarbranschen - boken och jag fann varandra direkt. Franzens Frihet har dock fått krypa tillbaka till biblioteket oläst. Imorgon ska jag göra ett försök att berätta om och fånga den igår utlästa Drömmaren och sorgen som hållit mig i ett magiskt grepp de senaste dagarna.

fredag 2 december 2011

Giddy-yap giddy-yap giddy-yap it's grand

I väntan på snön kan vi väl lyssna på min vinterfavorit?

"Kalibrera" - ett ord nära dig

Det är trevligt när ordförrådet utökas, ges ny bredd. Ett nytt ord för mig kom in i vokabulären för första gången för sex år sedan när jag träffade min numera make, som är något slags ingenjör. Ordet är "kalibrera".

Enligt SAOL betyder det att anpassa eller justera med hänsyn till mått. Det är en i huvudsak teknisk term, om man vill fördjupa sig i vad detta innebär kan man läsa vidare i t ex Wikipedia. Själv har jag i alla fall en vag uppfattning om vad det är, jag förstår på ett ungefär.
Kanske är det inte något nytt att ordet används också i andra icke-tekniska sammanhang? Men bara idag har det dykt upp i texter jag läst: Först i DN i recensionen av Pedro Almodóvars nya film där Kerstin Gezelius skriver: "Det lite nyerövrade, hyperstylade bildspråket var inte kalibrerat ännu, inte heller intrigen och skådespeleriet."

Och så i GP, i en intervju med Svante Weyler avslutar förläggaren svaret på en fråga om hur han balanserar måste-läsandet med det lustfyllda läsandet med orden "Då kalibrerar jag mitt litterära omdöme."

Kanske är det en trend? Ingen aning... Något slags förfining av kulturella uttryck eller upplevelser kanske. Jag är dock lite nyfiken på vad själva "måttet" eller "normalen" är i sammanhangen ovanför.

torsdag 1 december 2011

Digital julklapp anno 2009

För två år sedan delade Vixxtoria/Om böcker som jag hunnit läsa (när börjar hon skriva igen?) ut en hel drös med digitala julklappar. De var perfekt utvalda, noga motiverade och generöst skänkta till andra bokbloggare. Hermia Says fick bok som jag förstås blev väldigt nyfiken på och som jag trodde att jag skulle börja läsa på stört. Så blev det inte - men nu har jag lånat hem min julklapp från biblioteket.
Boken är skriven av en av årets Augustprisnominerade författare, Eva-Marie Liffner, och har titeln Drömmaren och sorgen. Boken var så lockande att den slog undan tegelstenen Frihet. Liffner väver samman dröm och verklighet, saga och liv. Jag har läst en bit och det är litterär magi - en magisk läsning. Vilken oerhört bra val av Vixxtoria, och vilken fin julklapp!