lördag 4 februari 2012

Festivaldagar i Göteborg 2

Efter en lugn frukost på hotellet i Majorna väntade fredagens första film.


Bio Roy fredag kl. 10.00 – The Misfits (Los inadaptados)

Vi inledde dagen i samma stuk som torsdagen – med en skruvad komedi med allvarliga anslag. Denna gång är det en mexikansk episodfilm som värmer våra frusna vintersjälar. Jag ler nu, bara jag tänker på figurerna jag mött – den självmordsbenägne killen som är så rädd för allt, tjejen på kaféet som kan charma vem som helst, översättaren som söker kärlek på nätet, pensionärerna som tröttnat på att ha tråkigt och bestämmer sig för att råna en bank, den serieälskande mannen som fastnar i hissen med en ”maid” och lär sig något om livet. Det här är en sådan där berättelse där personer krokar i varandra, och griper in i varandras liv, utan att du riktigt anar hur. Det är ett högt tempo och spanskan smattrar så jag har fullt sjå att hänga med i den engelska textremsan. Kanske hittar den här filmen inte till den ordinarie filmrepertoaren – men jag hoppas innerligt den gör så, för den är en riktig sockertopp.

Efter en räkmacka och en stund vila var det dags för dagens andra film.

Capitol fredag kl. 17.30 – Avé

Avé är en bulgarisk film som regissören, som gästar salongen, är mycket glad över att för första gången få visa i Sverige. Filmen utspelar sig som tur är inte på Sunny Beach utan någonstans på vägen mellan Sofia och Varna. Två unga människor, en tjej och en kille, möts när de båda liftar. De känner inte varandra men tjejen visar sig snabbt hitta på historier som ställer till det en del för dem. Det finns något desperat och sorgset över dessa människor, och vart de är på väg är länge osäkert. Vad är sant och inte i historierna de berättar för varandra om sig själva? I den osäkra värld de befinner sig i blir de varandras vacklande stöd. Till skillnad från de andra filmerna vi sett under festivalen är denna lugnt berättad och det är skönt att få vila i filmen, i blickarna och bilderna. Om jag skriver att det är en typisk 7:an-film så är det kanske några som förstår vad jag menar?

Vi smälter intrycken under samtidigt som vi äter god mat på Jalla Jalla. Njuter av fisk med ingefära.

Biopalatset fredag kl. 22 – The Ambassador
Filmen vi ser är en blandning mellan fiktion och dokumentär och ingår i festivalens dansa tema. Mads Brügger visar i sin film att allt går att köpa för pengar, t ex diplomatstatus vilket är vad han skaffar sig i Centralafrika. Genom riggade dolda kameror berättas sedan en historia om korruption, om lieringar länder emellan som sätter stopp för att bygga upp inhemska lönsamma verksamheter. Det är en handel med pengar och diamanter. Det är en absurd historia där Mads går runt i knähöga skinnstövlar på jakt efter pygméer som ska driva den tändsticksfabrik han planerar. Han drar bisarra citat för sina ”medarbetare” och blossar ständigt på en cigarr eller en cigarrett i munstycke – han är ett med sin roll och samtidigt en utomstående observatör till det som pågår – där den yttersta ekonomiska och politiska eliten överanvänder både makt och människor i egna intressen. Förutom att filmen väckte mycket tankar kring hur världen är inordnad fick den oss att fundera mycket kring vad som är sant och inte. Hur spelad eller dokumentär är filmen? Det kommer jag nog att ta reda på mer om.


Efter alla dessa intryck var det skönt att vila huvudet mot kudden.

2 kommentarer:

  1. The Ambassador is subversive and incendiary documentary film in which the maker Brugger unveils himself as an unscrupulous forger with the sole intention to purposely damage the interest of individuals and governments for his own glory to sell his product. The film is produced with public money from the Danish Filminstitute and financed/produced with a budget of €1 million by Lars Von Trier (Zentropa), a controversial film-director who admitted to journalists in Cannes in 2011 to being a Nazi, understanding Hitler. Organizers were not amused and declared him a persona no grata to the same festival. Under influence/inspiration of Von Trier’s ideology, Danish journalist Brugger purposefully took several steps beyond the rules, both written and unwritten. It is clearly a documentary film based on fascistic roots. Take a look at a photo in Politiken
    http://politiken.dk/kultur/ECE907085/mads-brgger-dansk-journalistik-er-meget-kedelig/
    and see how Brugger presents himself like a neo Nazi on horseback. That explains why he hates Africans and ridicules the TWA pygmy people. Brugger used hidden cameras and false pretences to record and film confidential meetings and telephone conversations without informing his victims or asking them permission or approval by means of adversarial response. Then he edited a documentary film with a specific “Tunnel Vision” to transform a fantasy-fetish into reality to proof his mistrust under the slogan “The end justifies the means!”.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!