K.J. av C.B. - en finfin läsning

Första gången jag träffade på kritikern och författaren Klara Johanson var nog 2008 när jag läste Ulrika Knutsons livfulla Kvinnor på gränsen till genombrott. Nu har jag äntligen läst Carina Burmans biografi om henne! Titeln är kort och gott K.J. En biografi över Klara Johanson (2007).

1875-1948

Klara Johanson (eller K.J. som hon kallar sig) är en av alla de kvinnor som banat väg. Hon är den första unga kvinna som tar studenten hemma i Halmstad och en av de allra tidigaste kvinnliga akademikerna i Uppsala. Hon skriver kåserier, spex, tidskriftsartiklar, litteraturkritik och bland annat en biografi över Fredrika Bremer. Hon lever gränsöverskridande och finner sig inte i de kvinnliga attributen, hon klär sig "manligt" med den tidens begrepp. Är kanske queer innan ordet uppfunnits. Att hon lever med andra kvinnor tycks inte ha väckt något större uppseende, kanske för att den sortens förhållanden inte i egentlig mening existerar? Författaren, kvinnosakskvinnan mm Ellen Kleman blir hennes utvalda, hennes "Choice", och får ett långt liv tillsammans, även om Johanson inte är strikt trogen. Choice blir "mamsen", den som bär upp Johansons hela tillvaro.

För K.J. lever främst ett liv i böckerna värld, och hennes älskade bokrum är hennes borg. Hon framställs som en klipsk, vass, intellektuell kvinna på den kulturella parnassen med sin tids allra främsta (i första hand kvinnor) som vänner och bekanta. Men hon framstår även, och beskriver sig själv som, oerhört och nästan outhärdligt opraktisk, som en ganska gnällig, krävande ensamvarg. Men också som kärleksfull och passionerad och känslosam. Hennes fysiska uppenbarelse återkommer i Burmans skildring; hon är liten, kallas "parveln", är ständigt mager - och iögonfallande.  

Johanson är en intressant person att lära känna, och jag blir väldigt nyfiken på henne som läsare. Hon är en medsyster i läsarvärlden. Och så lever hon i en tid av stor förändring, och ser två världskrig rasa. I hjärtat bär hon med sig faderns självmord nästan som en skatt, och hon ser sin barndoms familj tunnas ut alltmer. Burman ger en bild av en lite udda yrkeskvinna och som läsare får jag ta del av kritikeruppdrag, förlagskontakter och deadline- och arbetsångest.

Jag tål inte vid arbete; det är mig en förbannelse, gör mig sjuk, irriterad, förtvivlad. Och så om det till på köpet leder till ett resultat! I så fall är olyckan komplett. När jag med oändlig leda och kramp har skrivit ihop något beställt skräp - om jag då finge det refuserat, vad jag skulle skina upp och jubla!

ur brev till Emilia Fogelclou.

Det var inte ovanligt att vänner recenserade vänner - kretsen av författare och kritiker var inte överdrivet stor. Kanske hade Johanson idag varit en flitig twittrare, även om hon inte var så förtjust i ny teknik och blundade sig igenom sitt enda (?) biobesök? Alldeles säkert hade hon varit en vass, klarsynt kritiker och krönikör - och kanske en lite slängig bloggare?

K.J. sitter omgiven av andra (kvinnliga) spexare

Burman berättar fint, livgivande och ibland lite självironiskt om Johanson utifrån dagboksanteckningar och den rika mängd brev som växlats mellan Johanson och hennes vänner. Hon berättar både inkännande och med distans om Johansons liv och verk. Ibland på något vis både kronologiskt och tematiskt vilket lite grann förvirrar mig. Upprepningar inträffar då och då men kanske är biografin inte tänkt att läsas på sträckvis? Det var hur som helst svårt att låta bli.

Någon gång kommer jag att läsa Klara Johansons egna texter som jag hittills bara blädderläst lite i nere i bibliotekets magasin. Men först måste den mättnad som uppstått få lägga sig.

En snabblektion om K.J.