söndag 9 november 2014

Från Longbourn till Skymningslandet via en honjävul - den senaste tidens läsning

Någon vidare bloggare har jag inte varit den senaste tiden, jag missade ju till och med Hermia Says 7-års dag för någon vecka sedan! Läser gör jag däremot och det är tid att summera de senaste veckornas upplevelser. Håll till godo!

Efter att ha tyckt om Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid såg jag fram emot att läsa hennes andra, Till flickorna i sjön. Det här visade sig vara en mörkare historia, som snabbt satte sig i magen med ett gnöl. Det är många tunga teman som tas upp i boken - en svår arbetsplats, en ungdom som mår dåligt, ett havererat förhållande, trasiga föräldrarelationer, utsatthet och utanförskap i det förflutna. När jag läser vidare ser jag snarare potentialen till en stark, gripande historia än att jag läser en. Den hade kunnat vässats till något riktigt bra. Jag tror mycket på Olofssons författarskap men inte riktigt på den här romanen.
Sedan var det dags för en historisk roman nämligen Huset Longbourn av Jo Baker. På Longbourn huserar, vet den som kan sin Austen, familjen Bennet. Men i Bakers roman, som troget följer handlingen i Stolthet och fördom, har perspektivet flyttats från herrskapet till tjänstefolket. Dramat i köksregionen är starkare och mörkare än det i salongen. Baker berättar gripande om relationer, hemligheter och ger liv åt de i skuggan osynliga. Tonen är Bakers egen, här finns följdriktigt inget av Austens "wit". Det håller så gott som hela vägen, även om den bitvis blir lite i onödan klistrig. Och så en spoilervarning: Vad är det egentligen med kvinnliga författare och växande magar som romanslut? Har råkat läsa flera sådana relativt nya nu och är rätt uttråkad av sättet att avsluta annars bra historier. Det finns andra sätt att knyta ihop en historia på!
Och sen var det dags för en modern klassiker - Fay Weldons En honjävuls liv och lustar. Ruth är allt som den lilla nätta, lyxlevande författaren Mary inte är och när maken lämnar henne för den lilla varelsen dröjer det inte länge förrän Ruth på ett intrikat sätt iscensätter den stora hämnden. Hon blir en verklig honjävul. Men i sin framfart, i sitt hämndbegär sätter Ruth också sig själv på spel. Romanen från 1983 är förstås präglad av sin tid, men den förmår även nu att roa och oroa. Unni Drougge har skrivit ett bra förord, men jag rekommenderar att man läser det som efterord.
Att NoViolet Bulawaya nominerades till Bookerpriset förra året för sin debutroman Vi behöver nya namn är lätt att förstå. Romanen rör sig från kåkstaden Paradise i Zimbabwe till USA och berättas ur flickan Darlings ögon. Författaren är barn/ungdomsperspektivet och deras uttryckssätt trogen genom hela texten vilket ger den ett slags glättighet och fräschör fastän det som skildras ibland är det hemskaste hemska. Darling blir tillsammans med sina vänner vittnen till övergrepp (eller är själva utsatta) under sin jakt på guavor, de driver runt, söker sig till varandra och splittras så när först Darling lämnar landet. I USA möter Darling fördomarna om "Afrika" och en romantiserad bild av sitt land. Vi behöver nya namn är stark och levande och viktig läsning. 
Det händer inte så ofta att jag sträckläser en bok men igår kunde jag i princip inte slita mig ifrån den här förrän den var slut. Marie Hermanson har jag läst tidigare och var därför nyfiken på hennes senaste Skymningslandet med det fina omslaget. Jag dras snabbt in i historien som berättas av Martina som de senaste åren hankat sig fram mellan diverse timanställningar i Göteborg. Efter ett misslyckat besök i föräldrahemmet träffar hon på Tessan, en kompis från förr, som tar henne med till sin arbetsplats Glimmenäs herrgård. Här är Tessan husa åt tant Florence, en äldre dam som fastnat i tiden trots att klockorna runt om henne tickar. På herrgården råder 40-tal, bjuds på middagar för sedan länge döda vänner och ägnas mycket tid åt viktiga nonsenspapper. Här får också Martina anställning och så småningom utökas staben med fler tjänstvilliga ungdomar. 

Hermanson kan verkligen konsten att skriva fram det mystika och att skapa stämningar, romantexten får mig att tänka på Maria Gripe. Men hos Hermanson rätas frågetecknen ut på ett sätt som inte riktigt motsvarar mina förväntningar på romanen, skapade av den målande stämningen. Men det är en god bok och en spännande historia trots sin övertydlighet. Den höll mig i sitt grepp en hel lördag... Jag föreställer mig att den också kan passa lite yngre, "unga vuxna", läsare.

Eftersom jag kom i något slags hamster mood tidigare i veckan så har jag en rejäl hemlånad trave att plocka läsning ur just nu. Så det är väl bara att läsa vidare.