lördag 31 december 2016

Läsårskrönika 2016

Det är dags att summera året som gått. Jag ser tillbaka på en tid med fina resor och kulturupplevelser. Samtidigt har världen brunnit, gränser stängts och beslut som skapar otrygghet och skiljer nära och kära från varandra fattats. Inför året som kommer önskar jag ett betydligt varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Några av årets första dagar tillbringade jag tillsammans med maken i ett snötäckt Berlin där vi såg mycket konst, pulsade på snöbelagda trottoarer och åt värmande potatissoppa. Det mediterades framför bokhyllan och en läsplan tog form. Med den har det kanske inte gått så bra. Vi åkte till grannkommunen Sandviken för att se Suffragette och jag stornjöt av julklappsboken Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter.
Februari: Månaden började på filmfestivalen i Göteborg med ett gäng sinsemellan olika men bra filmer. Hemma i soffan återsåg jag systrarna Evie och Bea i The House of Eliott. Jag var med i min första bokcirkel hos Bokkollo som diskuterade Jane Austens Northanger Abbey som jag råkat köpa på ett antikvariat under besöket i Göteborg. Och så läste jag en av årets allra bästa böcker - De urolige av Linn Ullmann.
Mars: Vi for till Nederländerna under påsken och gjorde en tur rätt in i konsthistorien. Vi såg en spännande utställning med verk av 500-års jubilaren Jheronimus Bosch som firades storligt i sin stad Den Bosch och så fick jag äntligen besöka lilla fina Delft.
April: Det här var en bländande bra läsmånad - jag läste böcker av bland andra Stina Stoor, Negar Naseh och Kazuo Ishiguro. På Världsbokdagen läste jag passande nog Jeanette Wintersons Tidsklyftan som grundar sig på Shakespeares En vintersaga. 
Maj: Vi tog tåget till Köpenhamn och såg konst av bland annat Gerda Wegener och Vilhelm Hammershöi och så beundrade vi magnoliaträdet vid museet Ordrupgaard. En av historiens bästa bokcirkelträffar blev till på mitt bibliotek när vi pratade om Roy Jacobsens De osynliga. Och så avslutade jag för en tid mitt botaniserande i Maria Langs böcker om Puck med just Inte flera mord!.
Juni: Jag hade tur och vann en tävling som Adlibris ordnade på Instagram och fick Kate Atkinsons fina En gud i spillror i min hand som jag läste med stor behållning. En författare som gör sig bra på sommaren är Marguerite Duras, årets bok blev passande nog Sommarregn.  
Juli: Under semestermånaden läste jag till fjälls, sjöss och vid hav och sommarstuga. Efterlängtade romaner slukades - Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, En ömtålig balans av Rohinton Mistry och Skönhetens linje av Alan Hollinghurst för att nämna några. En del lässtunder var mer guldkantade än andra.
Augusti: En dag tillbringades på häftiga Avesta Art som satt samman en extret aktuell utställning. Jag läste framemotsedda Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn i Erik Anderssons briljanta översättning och hängde med Jarle Klepp i Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve och Kompani Orheim som fick följa med på båtturen till stugan på ön. Tummen min gick en match med osthyveln.
September: På bio såg jag Café Society och Love and Friendship, i samma vecka till och med. Och så köpte jag biljetter till Stockholm Literature och laddade upp med att läsa några av årets inbjudna författare - Jamaica Kincaid, Sjón, Almudena Grandes och Ngugi wa Thiong'o. På väg till en helg i Västerbotten råkade det bli så att jag läste Sara Lidmans Tjärdalen och så passade jag på att återse verket baserat på hennes texter som finns vid tågstationen i Umeå.
Oktober: Så var det äntligen dags för Stockholm Literature på ett Skeppsholmen klätt i vackraste höstglöd. Det var fint också att i trängseln träffa på bokvänner från bloggar och Instagram. Men innan dess arrangerade vi för andra året i rad Sätra litteraturfestival på mitt stadsdelsbibliotek med gäster som t ex Elin Olofsson, Arne Dahl och Lisa Bjurwald. Och så fick mina kollegor och jag åka till Stockholms stadsbibliotek och ta emot ett pris av Svensk biblioteksförening. Visst läste jag också i oktober. Strax innan årets Nobelpris tillkännagavs t ex Meg Wolitzers Hustrun där mannen i boken är på väg att ta emot ett annat stort litteraturpris. 
November: Som jag längtat efter att få läsa Hanya Yanagiharas Ett litet liv! Och så besviken jag blev! Desto mer nöjd blev jag med veckan i Toscana, med vyer, väder och vin. 
December: Den här mörka månaden ställde stora krav på min arbetskapacitet. Men jag orkade och ville läsa mycket. Delphine de Vigan stod för ett par av de mer starkare läsupplevelserna men månaden har även innehållit dubbelt norskt genom Roy Jacobsens Vitt hav och Geir Gulliksens En berättelse om ett äktenskap
Året avslutas i viloläge på grund av förkylning. Musik av David Bowie strömmar ur högtalaren och Kim Thúys Vi väntar på att bli utläst.

tisdag 27 december 2016

Julhelgens läsning

Julhelgen ägnade jag åt H.-K. Rönbloms debutdeckare från 1954, Död bland de döda som är nyutgiven på Modernista. Maria Lang vurmade jag nyligen lite extra för men nu var det roligt att stifta bekantskap med hennes samtida kollega.
Mordlösaren i den här tunningen är läraren och historikern Paul Kennet som är lite svår att få grepp om, så misstas han också för att vara både polis och murvel av de andra i boken. Han är på något som från början är en tjänsteresa i ett litet samhälle och råkar hamna på ett pensionat, i ett rum där en man nyss hittats död. Dödsorsaken betraktas som naturlig ända tills Kennet börjar ställa frågor om och ifrågasätta vad som egentligen hänt. Kanske blev mannen i själva verket mördad (eller så klart han blev, det är ju den genren..)? Alla på pensionatet verkar ungefär lika misstänkta, de tycks alla ha någon mörk historia med sig till samvaron i det skruttiga huset. Kennet besöker arkiv och bibliotek, hälsar på länstidningen och gästar läkare i jakten på svaret på gåtan med den döde.

Allt känns inte alldeles klockrent, ibland hänger jag inte riktigt med i slutsatserna som dras samtidigt som ledtrådar placeras ut väldigt synliga. Men det är en trevlig 50-tals deckare och jag har Höstvind & djupa vatten på lut i läshögen.

En rolig sak med Död bland de död är hur den pratar med sin egen genre.

- Ni läser alltså deckare?
- Varför inte? Deckare är påhittade från början till slut, det är det goda med dem. Andra romaner är alltför ofta präglade av det självupplevdas djävlighet. 


Och där anknyter den på sätt och vis an till den text som fick avsluta min julläsning - Det är natten av Karolina Ramqvist.
I sin essä berättar hon om författarrollen, om det svåra att förena sitt skrivande jag med det offentliga jaget som förväntas säga kloka saker om det skrivna till en väntande publik. Trots att jag i min yrkesroll som bibliotekarie arbetar en hel del med att bjuda in författare för att möta sin publik har jag djup förståelse för Ramqvists upplevelse av och förhållande till den situationen.

Däremot förvånas jag lite när jag läser det hon berättar om att läsare av olika slag har så svårt att ta fiktionen för fiktion, att man så gärna läser in eller vill tro att allt är baserat på verkliga upplevelser. Att bli tagen för att ha berättat en sann historia kan förstås vara det bästa betyget vilket Ramqvist funderar över; så äkta går det alltså att skriva. Men att det verkligt upplevda värderas så högt, det är lite svårt att förstå likaså att romanfigurers åsikter ibland tillskrivs författaren... Det som alltid väcker förundran hos mig är författares förmåga att skapa berättelser, att gestalta liv och världar som jag kan kliva in i och göra till mina. Det är magi! (Fast jag måste erkänna att det bland det bästa jag läst i år finns ett par autofiktiva berättelser)

Nu ser jag fram emot att läsa t ex Flickvännen av Ramqvist, inte för att hon levt med en rånare utan för att hon inte gjort det.

Saturnus tecken - på visit i 1600-talet

Åsynen av gäddlever äcklar honom; ostron, orrtuppspastej, kaprissoppa, ängssyra och körvel. Han tänker på Tidö, på hur det förr legat timmerhus här, med gräs på taken precis som hos allmogens. Ett enklare liv. Han kan ibland längta efter det.
Han som längtar i det här stycket, som får i alla fall mig att tänka på Historieätarna, är Axel Oxenstierna. Han var kanslern som under 1600-talet kom att få så stort inflytande över nationen Sveriges uppbyggnad. Oxenstierna är den vuxne, den intellektuelle tänkaren, i kontrast till sin  krigsglada, impulsstyrda kung - Gustav II Adolf.
Ulrika Kärnborg ägnar sig i Saturnus tecken åt Oxenstierna och hovet han verkade i men hon skriver också kvinnornas historia. Främst av dem är drottning Maria Eleonora, som förs från Brandenburg till Stockholm, till borgen som i hennes ögon är helt underutvecklad, till ett liv med den svenska kungen. Hon är en kvinna med stark vilja som hyser en varm äkta kärlek till sin man och hon skulle helst vilja vara i hans närhet även på slagfältet. Men här skildras också Oxenstiernas hustru Anna och hennes liv vid sidan av sin mycket upptagne och påpassade make. Barnen finns här också - både de som klarat sig och de som inte kunnat stå emot de många sjukdomarna.

Det här är en tid av krig men Kärnborg skildrar relationer och maktspel vid sidan av stridandet men också framförallt Oxenstiernas och Maria Eleonoras inre tankevärldar. Medan liksom i förbifarten tecknas liv som bränner fast på näthinnan. Jag tänker en hel del på Hilary Mantels Wolf Hall när jag läser, tänker att de båda romanerna delar närheten och den språkliga troheten till tiden som skildras. Det här är en riktigt läsvärd, levande skildring av ett Sverige på krigsstigen - och inte minst av människorna i och omkring landets styrande centrum.

Som bonusmaterial till boken ser jag just Historieätarnas avsnitt om stormaktstiden. Och så promenerar jag till jobbet med ett par passande avsnitt av Vetenskapsradion historia.

söndag 18 december 2016

Delphine de Vigan - dubbelt upp

Granen står grön, grann och lite sned i stugan, Vinterstudion visar skidstafett och jag har tagit plats i högkvarteret Soffan för att summera den senaste tidens läsning.
I vuxen ålder finner Delphine de Vigan sin mamma Lucile död i hemmet, hon har tagit sitt liv. I Ingenting kan hindra natten berättar de Vigan om sin mamma, om ett liv präglat av psykisk sjukdom, andras självmord, om ett liv utanför normen men också om kärlek, nystart och upprättelse. De Vigan bygger sin berättelse på samtal med familjemedlemmar, genom brev och dagboksanteckningar sin mammas och sin familjs dramatiska och traumatiska historia. Hon möts till större delen av välvilja, av en vilja att berätta, kanske för att förstås. Vem var Lucile? Vad hände egentligen i den här hårt prövade familjen? Skildringen är närgången men samtidigt gjord med finkänslighet och ömhet. Det här är något av det starkaste jag läst i år, så välskrivet och berörande.

Det är inte alltid så lätt att veta om det man läser är en roman, en självbiografi eller kanske autofiktion. Diskussioner och debatter blossar upp ibland om hur långt man får gå, hur mycket man får utlämna verkliga personer, om författarens ansvar. I Norge har t ex nyligen en diskussion om Vigdis Hjorths senaste verk som berör incest pågått. En annan fråga är om det spelar någon roll för trovärdigheten om det som skildras hänt på riktigt eller inte? De Vigan knyter an till frågorna i sin senaste (i alla fall på svenska) roman Baserad på en sann historia.
Bokens berättare heter Delphine de Vigan, hon har gjort succé med en bok om sin mammas historia. Men nu har skrivkrampen kommit och hon kommer inte vidare i sitt författande. På en fest möter hon kvinnan L som snabbt kommer nära, hon verkar veta Delphines innersta behov och blir en del av skrivkampen/krampen. L hävdar det självbiografiska berättandet som det största och uppmuntrar Delphine att hitta sin inre historia. Men vem är egentligen L som alltid befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, som nästlar sig allt djupare in i Delphines liv?

Baserad på en sann historia är liksom L manipulativ och spännande, det är en bladvändare jag knappt lyckas slita mig ifrån. Att ha läst Ingenting kan hindra natten innan var en bonus eftersom den finns med i bakgrunden. Annars är den nya inspirerad av Stephen King som beskrivs som de Vigans favoritförfattare. De är över 20 år sedan jag läste något av King, men nu blir jag i alla fall lite lockad av att ta mig an Lida.

Visst har jag läst de Vigan tidigare! Både No och jag och Underjordiska timmar.

måndag 5 december 2016

Huset vid sjön - lugnande mystik

Vid den här tiden på året när det blir mörkt tidigt och orken tryter längtar jag efter det motståndslösa, efter trygga berättelser att vila i. Förra året läste jag Louise Pennys deckare och bosatte mig mentalt i den lilla mordiska byn där brasan i värdshuset alltid värmde de besökandes frusna kroppar och själar. 

För någon vecka sedan läste jag Kate Mortons Huset vid sjön som levde upp till mina behov. I den nya romanen vävs två tider ihop - 1933 när en lillebror försvinner spårlöst från sitt hem och 2003 när en polis, Sadie, som tagits ur tjänst börjar nysta i fallet. Det försvunna barnets storasyster Alice är gammal nu men fortfarande verksam, hon skriver berömda deckare men vill inte påminnas om det som hände, eller om sin eventuella inblandning i det. Och så finns här det mystiska och övergivna huset vid sjön...

Berättelsen hinner ta många vändor fram och tillbaka innan väven lägger sig till rätta och slätas ut. Ibland är det skönt när trådarna går ihop, när det om än på omvägar slutar rätt förutsägbart. Upplägget där nutid möter dåtid och tvinnas samman verkar vara ett signum för Morton. Framgångsrikt förstås men också kanske lite tråkigt? Men det här var en lugnande läsning för stunden och precis vad jag behövde. 

Två gånger norskt

För en tid sedan hade jag några norska lästimmar här hemma 
då jag återsåg den karga ön först skildrad i Roy Jacobsens De osynliga. I Vitt hav fortsätter historien och prövningarna men kommer också kärleken mitt under kriget.

Kärleken i Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap är istället på väg att rinna ut. Äktenskapet knakar i fogarna. Medan hustrun är ute och springer i skogen med den nya kärleken går mannen hemma i huset och undrar vad som händer eller är på väg att hända. 

Några veckor efter läsningen är det mest känslan som stannat kvar hos mig. Jag minns inte namn eller exakta händelser. Men återigen har jag läst två riktigt bra norska författare. Olika i stil och innehåll förstås men lika i det sparsmakade, i det att rymma mycket både i och mellan orden på relativt få sidor. Starka skildringar på olika sätt.