torsdag 22 juni 2017

Gardet - läst i expressfart

Trots alla böcker omkring mig i både hemma- och bibliotekshyllor så har jag känt mig lite vilsen när jag tänkt på sommarens läsning. Så igår efterlyste jag boktips från mina Facebookvänner. Ett av tipsen lånade jag hem, började läsa och läste ut i morse.
Johannes försöker få sin lilla dotter att somna under en av alla promenader de tar tillsammans. Så vid ett övergångsställe får han se (och höra...) en motorcyklist gasa på det värsta han kan för att sen brassa förbi barnvagnsekipaget. Johannes får ögonkontakt med en kvinna på andra sidan vägen, även hon med ett litet barn. De stannar och pratar med varandra om det som nyss hänt, om fartdåren som inte brydde sig om någon annan. Borde de inte sätta stopp för sådana idioter? Jo, de bestämmer sig för att leta upp killen, registreringsnumret har de, för att få honom att be om ursäkt. Det är upptakten till vad som ska bli Gardet.

Gardet - en rörelse som består av människor som fått nog. De har fått nog av odågor som sätter upp leriga fötter på tunnelbanesätet, nog av dörrvakter som gör åtskillnad osv osv. Gardet stör sig med andra ord på sådant som kan göra vem som helst irriterad. Men de reagerar och vill få de som gör fel att be om ursäkt för sitt beteende. Rörelsen växer snabbt och sprids över hela Stockholm med Johannes som motvillig ledare. För det som började som en reaktion på ett felaktigt agerande blir rätt snabbt aktioner som får oanade konsekvenser. 

Staffan Malmbergs knallröda roman är aktuell och väldigt tankeväckande. Här berättas om kollektivets makt och kraft, om hur det som från början har syftet att göra gott blir ett stort oregerligt monster. Hur långt kan man gå för att påvisa andras fel? Är det ok att ta makten i egna händer, att agera straffexpedition? Vad händer då med de myndigheter som ska hålla samhället uppe, eller i alla fall garantera något slags säkerhet? Och vem kan man lita på när allt kastas omkull? Och vem bestämmer till slut vad som är rätt och fel, vilken moral som ska gälla? De relativt sunda och snälla människorna blir inte bättre än de som har motsatta åsikter. Hatet som drivkraft är förödande.

Jag gillar stilen i boken där Johannes är berättaren, detaljskärpan i beskrivningen av det vardagliga för tankarna till Knausgård. Det är realistiskt berättat, det finns inga zombies på Stockholms gator, det som händer känns tyvärr alltför trovärdigt och äkta. 

Semestern har inte ens börjat men första semesterboktipset är redan utläst. Läs, läs och diskutera! Kan tänka mig att Gardet passar utmärkt som bokcirkelbok.


onsdag 21 juni 2017

En start i livet - Brookners första

Vid fyrtio års ålder visste doktor Weiss att hennes liv hade förstörts av litteraturen.
Det går ju inte att inte hänföras av en roman med den första meningen! Och Anita Brookners debutroman från 1981, En start i livet, släpper inte sitt tag om mig förrän den sista meningen...
Doktor Weiss heter Ruth i förnamn och det är hennes historia som berättas i romanen. Ruth lever med sina excentriska föräldrar och sin farmor i en våning på Oakwood Court i London. Det är farmodern som står för kontinuitet och trygghet medan den skådespelande mamman spelar upp scener i tid och otid. När farmodern gått bort och Ruth blivit äldre tar hon varje tillfälle i akt för att komma ut från hemmet, bort från det dekadenta livet där föräldrarna ter sig som stora barn under inflytande av mrs Cutler som "sköter om" hushållet.

Viljan att bryta sig fri är stor, men mod och tro på sig själv saknas, även egentligen små motgångar blir stora för ett osäkert själsliv. Paris är en längtan och till sist tar sig Ruth dit, här väntar livet, litteraturen och kanske ett nytt jag.

Precis som i Hotel du Lac skildrar Brookner på nära håll en kvinna, en yngre den här gången. Hon gör det på ett både inkännande och distanserat underhållande sätt. Hon gör personer och miljöer tydligt levande och låter dem samspela med varandra. Även bifigurer får egna rum i romanen, får författarens medkänsla och blick.

Om jag inte tar fel så är ytterligare fyra av Brookners böcker översatta till svenska - jag ser fram emot att läsa dem alla! Längtar faktiskt efter dem!

måndag 19 juni 2017

Dårskaper - Singerläsning

Det har gått några år sedan jag senast läste något av Isaac B Singer men något mer Jonathan Safran Foers Här är jag gjorde mig påmind om Nobelpristagaren.
Året är 1952, platsen New York. Här befinner sig författaren Aaron som några år tidigare lämnat krigets och nazisternas fasor i Europa. Han skriver för amerikanska tidskrifter med jiddischtalande läsare men fungerar också som något slags rådgivare för människor i stora eller mindre kriser. Ibland hade han nog själv behövt en rejäl rådgivare.

I Dårskaper, som utspelas i judiska kretsar, är förintelsen hela tiden nära. Minnet av de som försvunnit finns hela tiden där, samtidigt som människor som antagits vara döda plötsligt dyker upp på nytt. Så träffar Aaron vännen Max, en man som med sina ca 70 år är 20 år äldre än Aaron. Och med Max följer ett pärlband av andra bekantskaper. Aaron möter också Max unga älskarinna Miriam, de inleder i sin tur ett komplicerat förhållande som också färgas av nazismen.

Singer blandar det djupt allvarliga med snudd på osannolika ibland dråpliga händelser och möten. Genom människorna som skildras ställs frågor om rätt och fel, om vad som är möjligt att förlåta, om hur man lever vidare. Judarna som flytt Europa bildar ett slags familj där de kors och tvärs är älskare, älskarinnor, ställföreträdande föräldrar, vänner och syskon till varandra. Det jag starkast tar med mig från romanen är hur förintelsen fortsätter att gripa in i dessa människors liv, och att även de som överlevde i någon mån också dog.

torsdag 15 juni 2017

Hotel du Lac

Anita Brookner (1928-2016) känner jag till namnet men har varken läst något av henne eller haft henne på den evighetslånga att-läsa-listan. Men så fick jag ett nyhetsmail från Toast, ett ställe jag inte brukar handla från men som har väldigt fina kläder. De har också ett magasin på nätet, som mailet handlade om, där de lyfter både resmål och kultur i olika former däribland både nyare och äldre litteratur. Och här dök Anita Brookners Bookprisbelönade roman från 1984 upp och lockade till snabb och intensiv läsning.
Edith i sitt blekrosa rum på Hotel du Lac satt med händerna i knät och undrade vad hon hade där att göra. Och kom sedan ihåg, och ryste.
Boken handlar om Edith Hope som lämnat England för tids semester och vila vid en sjö i Schweiz. Hennes vänner har mer eller mindre tvingat henne att fly fältet - och det har hon haft goda anledningar att göra. Fylld av nog både sorg och skam och en massa funderingar befinner sig Edith på Hotel du Lac, som romanen också heter, för att få någon slags ordning på tillvaron. I England finns älskaren David som hon skriver brev till, osäkert om de blir ivägsända.

Edith är författare till romantiska kärleksromaner (kärleken är dock svårare att hantera i det verkliga livet), hon är en rätt oansenlig iakttagare om man får tro berättarrösten. Fast man förstår rätt snart att Edith inte är fullt så beskedlig som andra tror. Och på hotellet finns det en hel del att iaktta! Vilka är alla dessa människor som sökt sig till hotellet så här alldeles innan det ska stänga för säsongen? Vad har de här att göra? Den resliga damen med hunden till exempel, eller mor och dotter som tar så stor plats - vilka är de? Det visar sig dock inte helt rätt att fånga deras karaktärer för Edith... Hon skriver lite, tar promenader ensam eller i sällskap och söker sig till byns café och sedan väntar måltiderna och sällskapandet på hotellet. Det yttre verkar rätt lugnt men det är rörigare inuti och det händer saker som får Edith att omvärdera sitt liv och se sig själv på ett kanske lite nytt sätt.

Det här var en roman helt i min smak! Här är både en engagerande yttre handling och intressanta teman och frågeställningar förmedlat genom ett roande persongalleri. När ord som "färgteve" dyker upp hajar jag till för texten känns tidlös, klassisk. Den sällar sig i läsminnet till t ex Kate Chopins Uppvaknandet, som kanske är helt olika i ord och ton?!

Anita Brookner - jag är så glad att jag hittat hennes författarskap, jag kommer att återvända till det och jag vill göra det snart. Hoppas, hoppas hon står på tur för nyutgivning hos något fint förlag!

söndag 11 juni 2017

Ett dopp i 70-talet

Agneta Pleijels Doften av en man som utspelas på 60- och 70-talet är kanske en del av en trend just nu? Av Åsa Moberg kommer en självbiografi någon gång i höst och Gun-Britt Sundströms roman Maken (1976) är aktuell som teater, även det under hösten. Av Åsa Moberg finns sedan tidigare Kärleken i Julia Anderssons liv, utgiven 2010 men skriven redan på 70-talet. Jag råkade läsa den. 

Julia är textilkonstnär med samhällsengagemang, hon arbetar med unga människor på glid och ger sitt stöd till vänner som hamnat i missbruk. Efter att ha skrivit en debattartikel om damtidningarnas på flera sätt smala ideal blir hon en röst som hörs. 


Julia lever med Rune, en äldre man grundad i författarens verklige livskamrat, i ett varmt, moget och hyfsat jämställt förhållande. Deras olika ålder är inget bekymmer. Tillsammans lämnar de Stockholms innerstad för en gård i skogen. Så möter Julia Hubert Meyer som i boken är Moderna museets chef och skapare men i verkligheten var Harry Schein. De båda finner varandra men Julia vill inte svika Rune, vill vara trogen. Hon vacklar mellan viljan till kontakt via brev, telefonsamtal och möten och viljan att bryta helt. Däremellan ömsinta möten, och stärkande samtal. Mobergs bild av Harry/Hubert läggs till den som visades i filmen Citizen Schein


Mobergs bok bjuder på ett dopp i 70-talet, rätt in i pågående diskussioner om kärlek, politik och samhälle. Julia analyserar det som sker omkring henne men också sig själv, ser med klar blick på sitt unga jag. Romanen hakar i Pleijels men saknar förstås blicken bakåt, men den borde väl finnas i den kommande biografin. Mobergs bok är intressant läsning om både ett liv och en tid. Men fick jag välja bort en sak så vore det den hoppande kronologin som mer störde än tillförde läsningen något. 

Årets Duras

Det har börjat bli en fin försommartradition här hos mig att läsa en bok av Marguerite Duras, årets bok blev Moderato cantabile

En pojke tar motvilligt pianolektioner hos en rasande pianolärarinna, han vill verkligen inte. Hans mamma Anne är med, snäll men frånvarande, lite disträ. En eftermiddag utspelas ett drama på ett kafé där en kvinna blir dödad. Det påverkar Anne och förändrar henne. Kanske är det hennes längtan efter förändring, dramatik, livsinnehåll som gör att hon börjar dricka vin på en bar efter pianolektioner? Där språkar hon med en man som intresserar sig för henne. Men innan fabrikerna stänger för dagen måste de bryta upp, den framstående maken väntas komma hem. Men mötena på baren blir allt längre, allt djärvare. Duras skriver drömmande, flyktigt, fantastiskt. 



söndag 4 juni 2017

Från Madrid till Gräsö - läst under veckan

Min vecka inleddes med ett par lediga dagar som jag nästan helt och hållet ägnade åt att hänga med näsan över en eller annan bok.
I Madrid drar en ung amerikan, Adam, omkring. Han är där för att driva ett poetiskt forskningsprojekt, lever av stipendiepengar och förväntas leverera. Han röker på, flanerar, försöker mörka sin obefintliga spanska och hittar på historier om sina älskade föräldrar som för att skapa sig ett nytt dramatiskt förflutet. Han hittar överhuvudtaget på, är falsk och oärlig och främmande inför den kreativa, skapande värld han hamnat i. Han är sitt eget forskningsprojekt i den här romanen som både roar och irriterar. Ben Lerners På väg från Atocha är en enerverande, läsvärd pralin om konst och skapande och om att komma till rätta med sin egen existens.

Veckan avslutades med Catrin Ormestads Det nionde brevet som jag kastat blickar mot sedan den kom förra året. Den utspelas på Gräsö strax utanför Öregrund, som är ett perfekt mål för en dagsutflykt från mitt Gävle (som för övrigt också är med på ett hörn i boken). Över till Gräsö har jag inte varit på men så sent som förra fredagen stod jag på fastlandssidan och tittade över mot ö-sidan. 
I romanen har Juliana efter flera år i Indien tillfälligt återvänt till sin sommarlovsö för att ta ett sista farväl av sin farmor Lea. Kvar på ön finns Julianas pappa Walter som blivit ensam på gården med kor, skörd och hund. Juliana håller sig för sig själv till Walters stora sorg, han som hoppats på att de skulle arbeta sida vid sida precis som när dottern var liten. Men här är hon nu, 35 år gammal, med ett helt liv som pappan inte känner till, med en hjärtesorg att läka. Kanske om de bara pratat med varandra de hade insett hur mycket de bär gemensamt. Men det är först när den mystiske och magiske Orlando dyker upp som även far och dotter närmar sig varandra. Orlando, främlingen, är där för att komma till rätta med sin historia, en historia som involverar de båda på gården. Men han möter också något han, trots sin förmåga att spå, inte ha verkat kunna förutse. 

Parallellt berättas Walters liv - om romerna som kom till ön och om den korta kärlek han fick uppleva som vände allt upp och ned. Om den lea Lea som förstörde så mycket.
Det nionde brevet är en roman om vi och dom där "dom" är romerna som kommer men också alla andra som på något upplevs hota öbornas livsstil, om att försöka försona sig med sitt förflutna, om att resa bort och komma hem. En bok jag kommer att tänka på under läsningen är Anne B Ragdes Berlinerpopplarna, som i både innehåll och stil påminner om Ormestads roman. Ibland vill kanske Det nionde brevet lite för mycket, det är många ämnen och relationer som ska avhandlas, dialogen känns inte helt klockren och den är lite för romantisk för vad jag är bekväm med. Men ändå, jag tycker om den här ö-skildringen, hur författaren låter personerna utvecklas och fördjupas vid tiden för midsommar. Och så lovar jag mig själv att nästa gång ta färjan över från Öregrund till Gräsö.